Jag var inte där!

Jag borde ha varit där, hos dig. Jag var alltid där, när du låg på sjukhus eller bara kände dig sämre. Många gånger har jag suttit på tåget men Bardo Thödol i nedpackad i ryggsäcken, alltid beredd på din död. Nu var jag inte hos dig, jag satt och åt kyckling och ris medan du dog. Varför såg jag inte att det var döden som närmade sig, varför bad du mig inte komma?

Amanda på resa
Amanda på resa

Nu kan jag lämna telefonen hemma, behöver inte bära med den hela tiden, alltid på; jag fick samtalet lördagen den 27 mars 2010 vid halv nio tiden. Harriet berättade att ambulansen kommit, de gjorde upplivningsförsök och då förstod jag att du skulle dö. När världen släckte sina ljus, slocknade ditt ljus, ett av mina ljus. Nu har du lämnat mig, lämnat oss, din ”skruttiga kropp”, ditt lidande, ditt liv mitt i alla resplaner. Du har gett dig ut på en längre resa.

I så många år har jag förberett mig för beskedet men hur kan man förbereda sig för döden? Det finns alltid något osagt, ogjort även om jag sagt farväl varje gång jag lämnat dig. Sist låg du och sov, öppnade ögonen lite när jag smekte dig och gav dig en puss när jag åkte vid sextiden morgonen den 26 februari.

Läs mer