Diket

Han satt och tittade ut på det tröstlösa regnet. Ännu en dag till alla dessa dagar som gått. Det var senhöst, första snön låg och tinade på marken, ännu en av dessa år som gått. År av drömmar, planer, förhoppningar och föresatser som runnit bort som den smältande snön.

Luften dallrade av hetta den dag han vandrade längst ett krondike, klädd i enbart höftskynke trots horder av mygg. Minnet bleknar, han mindes tillfället men inte sin ålder. Han måste ha varit kring 14 år.

Insikten kom när han vandrade i diket, fötterna i det leriga kalla myrvattnet, han klev över eller kröp under björkarna som hade fallit ner i diket genom åren. Diket som grävt sig djupare ner i sluttningen för varje år. Diket som ledde bort vattnet från myren för att mer skog skulle växa.

Hans far var skogsarbetare, körde barkmaskin åt domänverket. Träden fälldes, barkades hela skogar flottades ner för älven.

I sin värld av skog, svart/vit TV och ständigt läsning om indianer och andra folk som levde med naturen kom han till insikt. Just där, bland myggen, träden med fötterna i leran, djupt i ett dike som rann mot Linkanoja.

–Vi kan inte fortsätta leva så här, vi kommer alla att dö!

Djupt nedgrävd gick diket i moder jord, var det hon som talade till honom, var det jorden, luftens och vindens andar. Vem gav denna pojke insikten?

Böckerna som visat att det funnits och fanns andra sätt att leva. Skogen där han för det mesta vistats ensam sedan sex års ålder var hans lärare. Fanns det fler? Fanns det osynliga lärare?

Hur kunde en pojke förstå sammanhangen, att vi inte kan äta mer än vad jorden vill ge, att oljan kommer att ta slut, vattnen förgiftas och luften bli nedsmutsad?

Var det bara en romantisk längtan, bara en romantisk längtan till att få vara den rena vilden som vaknade inom honom där han var en stenåldersindian i ett höftskynke av tyg.

Insikten kom tillbaka 1980 då han väntade sitt första barn. Var det rätt att sätta skapa ett liv i människans värld som dömd till undergång? Långt senare förstod han att livet går inte att förhindra.

Nu satt han och stirrade på vattendropparna som rann nedför rutan och tänkte vad han gjort för att förbättra sitt liv efter insikten.

Vad hade han uträttat på dessa 49 år som gått?

Lämna en kommentar