Ceremoni

Tog mig sakta fram längst den strandlösa stranden. Det blev svårare och svårare för att berget blev brantare. Nu stod jag under den brantaste delen och några grottor hade jag inte hittat. Var de överdämda? Kanske hade jag fått visshet om jag haft en GPS för jag kände till koordinaterna. Min vandring var en sådan man gör utan elektronik.

Det var brant att ta sig upp och skinnet med trumman jag hade hängande i ett rep tryckte på mina axlar. Ofta fick jag ta mig fram på alla fyra och vid vissa passagen var jag tvungen att klättra. Smärtan i höger knä tilltog men sakta tog jag mig upp på berget.

När jag kom upp vände jag mig om och hade en fin utsikt över dammen. Vid horisonten låg några fjäll, inte så långt borta. Den eviga blå himlen var dold av blågrå moln och i söder svepte regnskurar över blanka vattenytor på Unna Julev Ädno.

Snart hade jag fått upp en eld på en mycket gammal eldplats. Min skogsyxa bet bra i de torrtallar som fanns på berget. Jag gjorde allt färdigt och genomförde en spontan tacksägelseceremoni till jorden, elden, vattnet, luften och alla levande varelser, synliga och osynliga.

Under kvällen gick jag runt på berget för att se mig omkring. Det fanns en vattensamling mitt på bergen så det borde finnas kallkällor längre ner. Sittande högt uppe på klippan som en fågel invigde jag min trumma. Gick även runt toppen av bergen med trumman och det var då jag skrämde upp två pilgrimsfalkar som inte tyckte om min närvaro.

När jag inte har några instruktioner och inte haft någon shamanlärare så blir en ceremoni vag, osäker, tveksam och det blir ingen riktad vilja, fokuseringen blir dålig och medvetandet vandrar. Det krävs många ceremonier innan man har skapat en egen. Under kvällen hände ingenting annat än att jag såg en snyltbagge, två humlor, pilgrimsfalkarna och hörde lommen skrika.

Sent på kvällen trummade jag sittande på klippa, då hörde jag en röst, jag vet inte om det var min inre röst eller något annat och det spelar ingen roll. Rösten sade; ”Sluta” och jag slutade trumma. Sedan sade rösten; ”Sitt” vilket jag tolkade till att jag skulle sitta och som jag är van att göra. Jag satt tills jag blev så kall så jag var tvungen att värma mig vid elden. Det var sent och jag bestämde mig för att sökta efter en kallkälla innan jag skulle försöka sova.

Jag skråade ner för bergets nordsida ner mot den dal som bildade mot nästa berg och till slut fick jag syn på en myr bland granarna. När jag kom fram till myren var det fullt med vatten men ingen källa så jag började gå efter myrkanten och då hörde jag porlande vatten. Det var en kallkälla som rann ut ur berget. Det var första gången jag sett en så stor rinnande kallkälla.

Tacksam satt jag vid källan och drack ur min träskål, detta goda rena vatten direkt ur jorden. Vemodet kom över mig när jag tänkte på att källan skulle täckas av en gråbergstipp, träden skulle dö och marken täckas av damm bara för att människor vill tjäna pengar på att gräva upp järnmalm.

Under tystnad och tankar vandrade jag uppför berget i denna skog som liknade en urskog, kanske var den det till vissa delar. Jag såg spår efter fällda träd men det hade aldrig varit mer än blädning i denna skog. Det fanns gott om spår, till och med en älgstig som blivit upptrampad under våren.

Under natten vaknade jag otaliga gånger för att jag frös, vilket är vanligt när man sover under bar himmel utan vare sig filt eller sovsäck. Elden brinner ut och man fryser på alla sidor. Under en av nattens många vändningar bestämde jag mig för att gå hem om det fortsatte vara kallt och molnigt. Jag var tacksam för att jag inte fått några regnskurar över mig.

Elden hade falnat men glödde än, jag hade sovit en längre tid och det var morgon. Hur visste jag det i ett land där solen aldrig går ner och var gömd bakom alla blågrå moln som lovade regn när som helst. Hela kroppen var frusen, jag var kall men huttrade inte.

Jag steg upp från renfällen och gick till klippan och såg ner från berget, ut över dammen. Det var tystare än någonsin tidigare. Bara lommens skik ekade. Här satt jag på berget. Såg ut över en kraftverksdamm. När jag såg mig omkring så fanns det kalhyggen åt vilket håll jag än vände blicken. I nordväst såg jag en väg som kom fram till sjön, eller rättare sagt till hygget.

Var är ni? Varför har ni övergett oss? Kom tillbaka och kämpa, ni är jordens, vattnets, luftens, vindens och eldens haldia¹. Har ni somnat in? Har ni gett upp för människans girighet? Är det för att vi övergav er, lämnade er för en gud, öppnade landet för kolonisering. Övergav ni oss för att vi inte kämpade? Det fanns folk i som tog strid, till sista blodsdroppen, sista pilen, kulan och tills deras knivar och land togs ifrån dom. Inte ens den kampen hjälpte mot girigheten.

Ni lever i en annan tid än vi, ni har tålamodet, ni kan vänta för även om vi människor är borta finns ni kvar, jorden finns kvar och den eviga blå himlen. Vi människor är bara ett folk som passerar. Vi är som dinosaurier, vi är som alla de arter vi utrotat, vi är inte skapelsens herrar. Vi är inte ens herrar. Någonstans övergav vi vägen, tron på att alla var lika värda och långsamt får vi bära konsekvenserna för att vi övergav alla andra och trodde oss vara herrar över jorden.

Jag grät. Sorgen över den förlorade kontakten, över ensamheten, att vara som alla andra som bara lever sina liv utan respekt för allt liv. När jag vet, varför handlar jag inte därefter utan snurrar runt i tillvarons hjul. Hjälp mig! Visa mig vägen, visa mig min väg! Eller så har jag fått direktiv, jag har fått anvisningen utan att förstå. Jag är blind och döv.

När jag är där så befinner jag mig i en annan tid. Det är först nu jag kan reflektera över det som hänt, är det bara efterhandskonstruktioner? Spelar det någon roll, har logiken något med detta att göra? Sist jag gjorde en ceremoni fick jag svaret flera veckor senare. Finns tiden?

Jag packade ihop det lilla jag hade med mig och gick ner en lättare väg än jag kom upp. Innan jag var framme vi bilen kom jag till ett stängsel och på andra sidan fanns det stora grustaget. Klockan i bilden visade 05.28 och tempen var +5°C. Körde sakta hemåt, till värme mat och kaffe.

Jag är en del av problemet.

1. Haltia, haltija fi. övernaturligt väsen som härskar över en del av naturen. (jfr. sv. rå, rådare och verbet råda) Haldi i ns. är mer av betydelsen skyddsande.