EXPLICIT MINDERVÄRDIGHETSKÄNSLA

Tornedalingens explicita mindervärdighetssjälvkänsla är nedärvt i flera generationer, en självkänsla som växt ur fattigdom och beroendet av den koloniserande staten som trons förkunnare, utbildare och arbetsgivare.

Svenskarna kom med den kristna tron, skatter, gränser och det laga skiftet som skapade isänät, torparit ja kestit. (Hemmansägare, torpare och obemedlade) Skolor och arbetsstugor slog i de sista spikarna i tornedalskulturens fria tänkare kistor.

Den skog som kronan tog som sitt gav lite pengar till hushållen genom körslor och huggning i djupsnön och när de jobben inte räckte till blev det gruvan som svalde alla unga män. De kom hem med pengar som de tjänat hos Svenska LKAB, Karlhälls massafabrik och NJA för att hämta bröd, kött och fisk.

Svenskarna hade så mycket papper, så många ord, lagar som reglerade allt, pengar och makt så vi lämnade våra rökpörten, slängde träbyttorna och köpte emaljerade kärl och njöt av wc i vår torp. Svenskarna kom med rikedom som vi fick en liten del av.

Vad har vi kvar? Inte mycket. Skogen körs bort i en rasande takt. Älgarna blir fler för de kan beta på planteringarna på vintern men skjuts bort på skogsägarnas begäran om vi har råd att jaga. Älvarna rinner fritt men fisken minskar i bäckar och älvar på grund av humus och varmare vatten. Renarna matas med foderautomater för att renlav växer inte på kalhyggen.

Byarna befolkas av gamla surdegar som återvänt efter pensionering. På sommaren samlas de utflyttade för bastubad vid älven, fiske efter några magra laxar i älven och kulturdagar i byarna. Sedan är det bara att läsa Meänkieliboken och sitta och diskutera på svenska i våra byagrupper på Facebook hela vintern.

Vad har det för betydelse varifrån vi kommer, när vi har kommit och vad vi har kallat oss genom historien? Inget folk på taigan kan säga att man alltid varit här därför att alla har kommit hit när isen smälte. Varfrån kom de som knackade sten vid Aareavaara, vem namngav platserna och vem namngav platserna igen?

Mina hemtrakter har varit samiska jaktmarker och fiskevatten en gång i historien. När vi kom och tog deras fiskevatten, jaktmarker och renar står inte skrivet i någon historiebok, inte heller varifrån vi kom eller varför vi tog deras land. Det enda jag vet är att vi gjorde det för att vi kunde.

Vilka är vi? Är vi hämäläiset som kom genom skogar och upp längst älvar, brände svedjor, jagade och fiskade. Är vi kanulaiset som kom ända upp till Jokinlinkka och Hoppet. Svensktalande som konserverade överkalixmålet.

Vi är även Panna som kom från Karesuando och ställde skidorna mot en husvägg i Kainulasjärvi, Lampas som kom från Nuksujärvi, Erik Pehrsson Jerf och Sofia Nilsdotter från Överkalix eller eller vilken gren som helst i detta enorma landskap av förfäder.

Måste vi ta otillförlitliga DNA prov för att försöka bevisa vem vi är?

Vad skall vi med dessa bevis? Hävda att vi är ett urfolk eftersom vi bebodde älvdalarna innan Sverige ens fanns till? Det har kvännerna försökt men efter att vi anammat den svenska kulturen med hull och så sade staten att vi inte är tillräckligt kulturellt särpräglade för att vara ett urfolk.

Vi har vårt språk och det vi anser vara kulturen men vi borde ha behållit våra långkoltar, rökpörten, svedjebränningen, jakten, fisket och renskötseln Jakten och fisket finns i viss mån kvar och renskötseln existerar i det tysta, ingen talar om koncessionsrenskötsel där även andra än samer får äga renar.

Samerna som staten försökt hålla kvar i rökiga kåtor till långt in på 1900-talet fick bli statens moraliska urfolk. Staten hade ju bestämt att endast samer kan valla renar och de hade ju sina vackra kläder och sitt språk.

Vad betyder det att den koliniserande staten ger ett folk privilegiet att kalla sig för urfolk?

– “Sverige har i den här frågan inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna vare sig de är urfolk eller inte”, säger Hans Forssell, statens företrädare i Girjas målet.

Detta är en god sammanfattning av statens syn på urfolk. Prat om konsultationsordning är bara ett nytt sätt att informera urfolk om ingrepp på mark, i vatten och luft.

Det enda jag kan säga är att vi fortfarande är kvar här trots att alla försöker tiga ihjäl vår kultur.

Den viktigaste frågan är vem som blir sist kvar på denna kalhuggna taiga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *