Runt Ähpar

Min första ensamvandring i Sarek. En maraton vandring där jag lärde mig mycket om vägval och utrustning. Men framförallt kom jag att se begränsningar och bottnar av mig själv som jag inte trodde fanns. Jag var van att vistas ensam i skogen men detta var något helt annat, utsattheten, risken att bli liggande skadad och att stå ut med sig själv i flera dagar. Jag blev till slut tvungen att vandra runt hela Ähpar men det kom att bli vandringen som gjorde att jag ständigt återkom till Sarek

Ensam i Bastavágge

Det var kväll i Bastavágge och jag satt i mitt lånade tält och skrev i mitt teckningsblock. Det gröna ryggåstältet stod i vattendelaren vid foten av Bastavárásj, det var det enda tältet och jag var ensam. För två dagar sedan – den 8 augusti 1987 – började jag min vandring i Suorva dit jag lämnat bilen. Klockan hann bli halv tolv på natten innan jag satte reste tältet vid Sluggájåhkå för att sova min första natt ensam i fjällen. Den andra dagen hade jag vandrat till Bielavallda på 13 timmar där jag reste tältet i skymningen så jag kunde se ner i Rahpavágge på morgonen. Då räknade jag elva tält som jag kunde se från tältplatsen. Det var många som var ute och vandrade fastän det var den 10 augusti. För mig var det också en ny upplevelse. Visserligen hade jag varit upp till fjällen, både med kanot och till fots men detta var första gången jag vandrade ensam.

Tre dagar och jag satt i Bastavágge. Den kalla vinden hamrade mot fjällväggarna, det lät som stora schamantrummor. Vad gjorde jag här uppe i ensamhet? Fötterna var trasiga, skavsår i hälarna. Benen värkte, särskilt smalbenen. Hela kroppen var smärtsamt medveten om att jag var otränad. Vad som kändes ännu mer var tröttheten i huvudet, en tomhet och ensamhet där tankarna stannat upp. Jag var helt uppfylld av den natur jag vandrat in i och jag var utelämnad åt denna natur. Det enda som skyddade mig mot den kalla vinden var ett slitet ryggåstält, lite kläder och sovsäck. Men vad hade jag här uppe att göra?

Ryggåstältet och Camp Trail ryggsäcken hade jag lånat av min bror. Även kamera med bland annat 400 mm optik för att fota djur hade jag också lånat av honom. Trangia, sovsäck och liggunderlag hade jag själv och kläderna var de jag vanligtvis brukande använda i skogen. Kort -och långkalsonger i bomull med ett par gamla manchesterjeans på benen och en bomullsskjorta på överkroppen. Som skydd mot vinden hade jag en sliten Tensonjacka, även den i bomull. Ett Regnställ hade jag lånat av en svåger. På fötterna hade jag en tunn strumpa och fiberpälssockar och kängorna var Lundhags militär.

Jag vara van att vistas i skogen sedan barnsben men detta var något helt annat. Det var vackert med dessa fjäll, vyer, växter och de få djur man såg under sin vandring. Luften var tunn klar och ren och vädret hade varit bra under hela vandringen. Det enda ljud som kom från den stora världen var fiskeflyget och turisthelikoptern som flög över. Var det första och sista gången jag var ensam här uppe?

Där jag satt i tältet hördes inga andra ljud än vinden, som fick tältduken att fladdra och hamrade mot fjällsidorna. Ensamhet, jag kände efter vad ordet betyder. Utan andra, men vilka? Andra människor givetvis men är jag ensam för det. Jag har jorden, fjällen, allt liv som finns, ripornas skratt och vinden. Mitt i allt detta som jordens och luftens andar följer jag noaidspåret. Ständigt utanförskap, känslan av att stå vid sidan av, inte tillhöra. Sökte jag mig till detta, till ensamhet och utanförskap eller var det något som sökt mig.

Efter tre dagar av tystnad hade jag kommit fram till botten av mina tankar, avskalad satt jag där i min ensamhet under tältduken. Min hustru och mina barn var hemma. Min hustru hade följt med mig en gång, det räckte. Mina barn var för unga för Sarek och Amanda min yngsta skulle inte kunna även om hon någon gång skulle ha lust att komma hit upp. Hon var född med muskeldystrofi. Jag hade tänkt på min hustru och mina barn när jag satte upp tältet, jag grät, av saknad, trötthet, över Amandas sjukdom och insikten om ensamheten och utanförskapet slog mig likt vinden som trummade mot fjället.

Jag tog på mig kläder och gick ut, upp mot glaciären och snett upp mot Bastavárásj. Någon noaidi skulle jag inte bli för jag var inte kallad, men vad kallade mig? Uppe på glaciären stod jag och tittade, lyssnade utåt och inåt men fick inga svar. Vart var jag på väg, vilka stigar skulle jag följa. Att komma tillbaka till bilen var inte så svårt men "the spirit trail" - vart skulle den föra mig?

Solen gömde sig bakom fjället, en stor skugga föll över Basstajiegna och jag började känna av kylan där jag stod stilla i vinden. Gick ner mot tältet i skymningen för att vila min slitna kropp. Jag klädde av mig, kokade lite te, kröp in i sovsäcken för att sova. Hela kroppen värkte och värst var de i benen där värken var malande. Det kändes lite bättre om jag rörde lite på benen så jag låg som en ormande larv i sovsäcken tills tröttheten tog över och smärtan försvann.

När jag sover i tält sover jag som en hund, när vinden skakar till tältet vaknar jag, en regnskur mot duken och jag vaknar till. Egentligen är jag inte vaken, glider upp till medvetande en kort stund, vänder på mig och somnar om igen. Det är mycket praktiskt att kunna kontrollera att allt är i ordning när man är ensam utan att få sin sömn helt förstörd.

Med värkande ben

På morgonen var vädret lite sämre, molnigt och vindbyar men inget regn. Jag åt och packade ihop allting för att sedan ägna mig åt mina trasiga fötter. Lundhagskängorna var stabila och bra men jag hade skavsår på bägge hälarna och nere på fotsulan vid stortån. Det var bara att dra dit ordentligt med idrottstejp för att få en extra hud. Sedan var det bara att dra på strumporna, pressa in fötterna i kängorna och bortse från smärtan.

När jag kom längre ner tog jag den norra stranden av Lulep Bastajåhkå för mitt mål var inte Rinim utan Guravárásj och Sijddoädno. Jag ville se hur Sijddoädno såg ut uppströms Sijddojávrre och jag skulle även försöka komma över den för att komma tillbaka till Suorva. Jag mötte bara två vandrare vika var på väg upp genom Bastavágge men de gick på den andra sidan så jag pratade inte med dom. På eftermiddagen hade jag tagit mig genom videsnåren vid Gåbdåjávrjågåsj och över bäcken. När jag var på väg upp mot Morjjenjunnje hörde jag en motorcykel. I kikaren såg jag motorcyklisten snabbt ta sig över fjället och försvinna norrut. När ljudet försvann kände jag lite av avunden smyga sig fram, tänk om jag kunnat dra iväg med motorcykel tillbaka till Suorva? Men även i fjällen var framkomligheten med motorcykel begränsad och jag fortsatte upp mot Ánitjávrre.

Molntäcket hade spruckit upp och jag tog mig en ordentlig vilopaus. Åt, kokade kaffe på trangian, rullade ut liggunderlaget, kröp in i sovsäcken och somnade genast trots mina värkande ben. Jag vaknade av att någon andades på mig, sakta vände jag på huvudet och såg in i renens öga. Stilla låg jag och tittade när den betade vid mitt huvud, jag låg mitt inne i en betande flock med renar. Jag kände en stor glädje över att de vill ha mig i sin flock en stund. När renarna vandrade vidare kröp jag ur sovsäcken och packade ryggsäcken för att fortsätta upp mot Morjjenjunnje.

Det var kväll när jag kom upp på toppen av Morjjenjunnje och kunde se ner mot Sijddoädno. Jag tog några bilder innan jag fortsatte över Gurav árásj. Solen sken ner genom de mörka molnen och ljuset speglade sig i Guhkesvággejåhkå, jag tog fram 400 mm optiken och tog några bilder. Nu ville jag bara komma Sijddoädno fram till Sijddoädno för att se om man kunde ta sig över den och sent på kvällen i skymningen stod jag vid stranden.

Hade det varit i skogslandet skulle jag inte haft en tanke på att komma över men älvarna i fjällen brukade vara grundare. Jag tejpade benen på regnbyxorna, bytte till gympaskorna och vadade ut. Till min förvåning var det inte grusbotten utan jag fick balansera på stenar. Jag försökt ta mig fram genom att leta de största stenarna och kom rätt långt ut, det verkade inte bli djupare. Mellan stenarna kunde det finnas stora hål och jag ville inte kliva ner i någon av dom. Snart insåg jag att detta var vansinne, när som helst kunde jag kliva på fel sten, tappa balansen och hamna i vattnet. Sakta tog jag mig tillbaka till stranden.

I mörkret satte jag upp tältet på första bästa plats jag hittade och kröp in i tältet och klädde av mig och lagade lite mat. Vad skulle jag göra i morgon? Jag befann mig NO om Ánitvárásj. En möjlighet var att gå till Rinim men det var sent på året och jag visste inte ens om det fanns någon där som kunde ge båtskjuts. Jag kunde fortsätta upp till kröken av Sijddoädno för att se om jag kunde ta mig över där. Innan sömnen kom valde jag det senare alternativet, jag kunde alltid ta mig till Rinim senare.

Tillbaka till Bielavallda

På morgonen var jag uppe tidigt för att göra mig i ordning. Det hade regnat under natten men nu var det molnigt men uppehållsväder med en kall vind. Jag drog på mig regnbyxorna för att skydda benen mot fukten i riset som täckte marken som en matta. När jag närmade mig Guordesluoppal såg jag på avstånd att det fanns folk där, snabbt tog jag mig fram till guppen som stod vid stranden. Det var en grupp engelsmän, två kvinnor och tre män om jag minns rätt. De hade bestigit topparna i Sarek, kommit genom Bastavágge och hade avslutat ett misslyckat försök att ta sig över Sijddoädno. Jag resonerade med den som verkade leda gruppen och berättade att jag skulle försöka ta mig över vid kröken där älven delade sig i flera fåror.

Jag slog följe med gruppen och när vi kom fram till platsen där älven delade sig lämnade jag gruppen, de skulle försöka ta sig över högre upp. Snabbt kom jag över de två smala fårorna men huvudfåran var lite bredare. Det var stenbotten och kraftig ström. Jag stannade där länge, obeslutsam, tvekade och försökte bestämma mig. Det var säkert inte mer är fem meter och hade den engelska gruppen kommit med så hade vi tagit oss över med rep som stöd. Nu vågade jag inte eftersom jag hade lånat min brors fotoutrustning och det fanns ingen vattentät förvaring till den.

Efter förbannelser över min dumhet att vara på fel sida av Sijddoädno, över att jag inte kontrollerat om det fanns folk i Rinim och min bristande utrustning för kameror hivade jag upp ryggsäcken och vandrade iväg med gympaskorna på fötterna, som jag bytt till för att kunna vada. Efter att jag gått mig varm bytte jag till kängor och bestämde mig för att gå till Bielavallda för att runda alla sjöar. Jag passerade den förfallna torvkåtan vid Liehtjitjávrre och fortsatte snabbt mot Bierikvárásj. Även om jag känt till att det fanns ett vadställe vid Vooinesskájdde skulle jag nog ha struntat i det, jag var så less på alla vad.

När jag väl beslutat mig så började jag åter uppskatta vandringen. Kroppen hade vant sig och jag hade vant mig vid de värkande benen. Ryggsäcken var lätt eftersom maten var nästan slut. Efter att jag passerat torvkåtan var det lätt att gå, passerade magnesitbrottet på avstånd, den bara lyste vit i kvällsljuset och att komma upp i det lilla passet på Bierikvárásj och se ner mot Bielavallda var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Vandringen över Bilelavallda i kvällsljuset, i sällskap med fjällets fåglar fick mig att få en särskild relation till den platsen. Det var en så vacker kväll och jag kände mig stark och nu hade jag kontroll över situationen igen. Vid tiotiden på kvällen hoppade jag över Bielajåhkå och letad upp en tältplats.

Mot Suorva

På lördag morgon var jag uppe 05.30. Fotograferade lite och öppnade tältet för att vädra ut all fukt. Under natten hade värken i benen varit obeskrivlig men nu började det släppa lite. Trots tröttheten kunde jag njuta av morgonen på fjället. De sena kvällarna med stjärnnorna som föddes var lika underbara som dessa tidiga morgnar med dimmorna som kröp i fjälldalarna. Många dåliga val hade jag gjort under denna vandring men tidpunkten på året var i alla fall den rätta.

Jag gick igenom proviantförrådet som visade sig bestå av ½ perunalimpa, en påse mejongsoppa, två bitar torrkött och en godispåse. Bränsle för att ta mig en 18 timmars vandrig till Suorva, skulle jag göra det på en dag? Kroppen var nog för slut för att kunna göra det. I dag var min sista dag, i morgon min reservdag. Tiden började rinna ut, kröp in i sovsäcken för att vila mig en stund till.

Att komma igång var alltid svårt men efter gårdagens maraton var det ännu svårare. Jag passerade över Sarvalåptås stenfält och vandrade mot det lilla passet vid Vojnesvárásj. Det var tungt att gå uppåt men när jag kom upp så vände jag mig om och tittade, det var samma känsla av att landet öppnade sig som när jag kom den här vägen för fyra dagar sedan. Jag var på väg hem men redan nu längtade jag tillbaka. När jag gått över krönet och var på väg ner till Guhkesvágge stannade jag, tog fram liggunderlaget och sovsäcken, kröp in och sov i två timmar. Det var så underbart att vila.

När jag passerat bron började jag marschera, inte för fort och bara stopp varannan timme för att ryggsäcken var så lätt. Framför mig såg jag ibland en "pumpare" - det är en som går och pumpar överkroppen upp och ner vid varje steg - som gick väldigt snabbt och stannande ofta. Med min "lappgubbestil" sparade jag på krafterna, kunde gå längre tid och även om jag gick saktare så vann jag sträckor i längden. Lappgubbstilen är gammal, gå med lätt böjda ben, låt benen jobba upp och ner och försök hålla kroppen i samma nivå, gå runt stenar, tuvor och andra hinder. En konsekvens av detta blir att man går runt kullar och berg om det går, sträckan kan bli lite längre men i det långa loppet sparar man på krafterna. Efter några timmar passerade jag pumparen och hans vänner när de drack vid en lite bäck.

När jag passerade risbältet mellan Njiravjågåsj och Sluggájåhkå hörde jag rop längre bort och snart såg jag något som var upphissat på en lång stång vid ett tält. Jag vandrade dit och frågade om de behövde hjälp eftersom de hissat en signal. Det visade sig vara två män som träffat två kvinnor tidigare under dagen och nu signalerade sin tältplats. Vissa gör allt för kvinnor?. Jag fortsatte mot Suorva, för mig fanns ingen anledning att stanna, jag hade ingen mat att äta.

Mörkret mötte mig vid Njavvebuollda och jag satt upp tältet i mörkret. Kvällen var varm så jag kokade mig lite kaffe utanför tältet för att få i mig lite varmt innan jag skulle krypa in i sovsäcken. Jag satt där och tuggade på lite bröd och torrkött som jag sparat när jag hörde frustande ljud i mörkret. En björn? Tankarna rusade genom huvudet och frustandet och trampen närmade sig snabbt. En reflex fick mig att lyfta kaffepannan av trangian, lågorna slog upp och i det svaga skenet såg jag fyra svarta sarvar med stora horn komma rusande rakt mot tältet. När de såg lågorna som slog upp slängde de sig snabbt åt höger och försvann i mörkret. Ett mycket märkligt möte i mörkret, var det saivos renar? I mörkret lyste det från Suorva och jag kröp in i tältet.

Redan hemma

På morgonen hade jag känslan av att jag var hemma. Det tog bara några timmar att gå ner från fjället och ner till Suorva där bilen stod parkerad. Jag tog bort lappen från bilfönstret där min färdplan var nedskriven och körde till Stuor Muorkke och ringde hem för att de inte skulle dra igång fjällräddningen, det var min sista dag enligt färdplanen. Tre timmar senare gick jag ner till bastun där flickorna satt och badade bastu.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *