Vidare

Tältet var uppsatt på en ”Drop Point” för draghundar vid infarten till Máze. Vi hade packat i Ruotkomma på förmiddagen och kört till Kautokeino där vi ätit och tittat på checkpointen för Finnmarkslöpet. Vi var på väg ut på Finnmarksvidda.

Kortversion

13 Mars. Startade från kyrkans parkering i Máze med en fullpackad pulka. Följde vägen till Gouvdageaineatnu (Kautokeinoelva) där vi började följa Finnmarkslöpets 500 km spå mot Jotka. Stannade efter ca 6 timmar öster om Valljejávri 69.49571, 23.81912. Min skaljacka, Klättermusen Glaser, bildade rimfrost på insidan.

14 Mars. Valljejávri 69.49571, 23.81912 – Öster om Baktejávrri 69.62272, 24.00605 Åkte över fjället. Dålig sikt som lättade efter tolv då vi åter var på FL500 leden. Lång dag över fjällplatåer. Tältuppsättning i mörker öster om Baktejávrri 69.62272, 24.00605 Jag frös under natten, det var säker -20°C. Min sovsäck blev fuktig.

15 mars. Rimfrost och kallt på morgonen. Klart väder över vidda, Cohkarassat borta i nordväst och Ceavdni framför oss. Lätt att orientera. Frossan under natten tog ut sin rätt, kroppen ville inte svar och jag var mycket trött. Vid parkeringen i Stuorajávri kl 19.00 efter ca 3 mils skidåkning. Hans-Ole hämtade oss till Alta. Jag var fortfarande kall när vi kom till Alta. Duch, mat och rumsvärme fick mig att bli varm. Bägge hälarna söndergnagda trots compeed.

Hade jag haft en jacka utan rimfrost och en bättre sovsäck så hade vi kunnat åka skidor ända till Alta.

13 Mars. Máze – Valljejávri 69.49571, 23.81912

På morgonen låg vi i tältet och värmde vatten på gasolkök till frukosten en påse Real Turmat. En mastig frukost som underlättades av att jag för första gången spillde ut min påse så vi fick dela på en påse.

När vi klev upp var det dags att smälta snö, till det hade vi ett bensinkök. Under tiden packade vi ner allt vi kunde. Med två ½ liters termosar med varmt chai och 1 liters termos med varmt vatten så var vi klara för avfärd.

Det blev en kort bilkörning ner till kyrkans parkering i Máze där vi satt i bilen tills mobilens batterier var fulladdade och fötterna var varma.

Evelina drog på sig selen och vi följde vägen ner till Gouvdageaineatnu (Kautokeinoelva) där vi kom på Finnmarkslöpets 500 km (FL500) spåret för att följa den upp på vidda.

I Norge får man bara köra skoter på led och från Máze går det ett skoterled upp på fjället men det är mycket brant. Evelina hade hittat alternativet att följa FL500 spåret som visserligen gjorde en längre sväng men kom ner på ett lite flackare parti söder om Valljejávri.

I början av uppstigningen var det jag som var i selen, det var så brant på sina ställen att jag fick ta av mig skidorna och när jag räknade med att vi var halvvägs upp och jag var blöt av svett fick Evelina ta över selen. Det blev inte så mycket lättare för henne och många gånger fick vi gå med skidorna i händerna.

Jag försökte åka skidor vid sidan av spåret men det bar inte, jag sjönk ner till knäna. Utan spår hade jag fått gå upp ett spår med mina stor snöskor men det hade tagit många timmar så det var bra att Evelina hade kommit på att följa FL500 spåret.

Det tog oss tre timmar att ta oss från Máze tills det planade ut på vidda, utan spåret hade det gått mycket längre och vid femtiden började vi sätta upp tältet vid en bäckravin. Snön bar så vi trampade sönder ytan och jag planade till allt med mina snöskor. Snösmältningen började genast för chai termosarna var tomma och medan bensinköket väste på satte vi upp tältet med snötältpinnar och skidor.

Det tar tid att smälta snö även med bensinkök så en timme senare var blåbärssoppan kokad och termosarna fyllda med ljummet vatten. Jag tog några bilder på solnedgången och sedan var det dags att krypa in i tältet.

När jag tog av mig skaljackan, en Klättermusen Glaser såg jag att det var rimfrost på insidan. Inte konstigt att jag kände mig kall. Jag gnuggade bort rimfrosten för hand och stuvade ner jackan i en av påsarna vi lämnade i pulkan.

Efter middag med Real Turmat och ljummet vatten var det bara att snöra in sig i sovsäcken och försöka sova en lång natt.

14 Mars. Valljejávri 69.49571, 23.81912 – Öster Baktejávrri 69.62272, 24.00605

På morgonen kikade jag ut, det hade snöat och sikten var dålig. Vi åt frukosten, värmde vatten, smälte snö, fyllde termosar, packade och drog iväg upp mot fjället.

Vi hade lämnat FL500 spåret för att gena över fjället och nu ficka vi användning av kompassen för allt flöt ihop. Vi skulle österut över fjället och när det började gå neråt så kunde vi kolla var vi var med både GPS och mobilen som pejlade in oss på kartan.

På vidda är det är helt omöjligt att orientera sig på papperskarta på vintern när man inte har någon sikt. Det är bara att åka i en riktning tills det klarnar upp och man kan pejla in sig.

En GPS visar var man är men med en papperskarta i skala 1:50 000 är det inte lätt att avläsa koordinater. GPS kartan har en dålig upplösning om man inte köper kartor men 1700 kr för en karta var inte på vår karta.

Genom mobiltelefonens pejling kunde vi se ungefär var vi befann oss och tog ut en ny riktning när vi kommit över fjället.
Himlen klarnade lite och sikten blev bättre och uppe på en höjd tog vi en paus. Vi satt i vindsäcken på pulkan, delade på en powerbar, drack blåbärssoppa och kollade på FL500 i mobilen och på GPS:en. Vi var inte långt från spåret.

Några kilometer efter pausen såg vi pinnarna som stack upp ur snön och sikten var så bra att vi kunde orientera oss. Det var en lättnad att slippa kolla på hela tiden var vi var, det var bara att följa spåret.

Aldrig är man nöjd, att följa ett spår blir monotont och i ett landskap som vidda blir ändras inte vyerna så ofta. Allt var vitt förutom sluttningen på Savostanoaivi där några mörka klippor bröt fram. Vi befann oss på en hög platå såg det var bara att följa pinnarna som fortsatte i horisonten.

Lunchpaus tog vi sittande i vindsäcken, denna enkla och helt magiska påse som gör pauser till stunder av njutning på vindpinad vidda.

Den här pausen drog jag av mig Glaser jackan, började verkligen känna aversion mot detta kylskåp. Rimfrosen smälte under pausen och jag torkade upp i lä av vindsäcken. Lunchen bestod alltid av två gahkku (glödkaka), souovas och så mycket chai man ville dricka. En stadig och enkel lunch.

Efter lunch tog Evelina pulkan och vi satte även ryggsäcken på pulkan så jag inte skulle svettas om ryggen. Sedan fortsatte skidåkningen.

På fjället var hade FL500 spåret blåst igen så den som inte drog pulkan spårade. Det spelande ingen större roll om man följde spåret eller åkte en utanför, det enda man kunde överraskas av var snöfyllda gropar.

Vid fyrtiden började vi spana efter tältplast, någonstans där det fanns några fjällbjörkar och lite lä men här var det inte mycket. I en svacka hittade vi några små björkar men det var inte mycket. Lånt till öster fanns en höjd och på läsidan växte det en björkskog men det var onödigt långt att åka.

Jag kände mig trött och sliten men Evelina ville fortsätta så vi drog vidare och hamnade på en ny platå utan slut. Det var bara att åka på, vi ville inte stanna på en platå utan att få lä.

Vid sextiden börjar de skymma och vi hade sett björkskog i nordväst men det var kilometer dit men som tur kom vi ner i en svacka och hittade några höjder, bakom en liten kulle satte vi upp tälten medan det blev mörkt.

Rutinerna var detsamma, förutom att jag bytte till min Haglöf Mimic jacka så fort vi stannade. Först trampa jag sönder snöytan och jämna till med snöskor. Evelina började smälta vatten sedan satte upp tältet och den här gången stormsäkrade jag med fyra skidor och snötältpinnarna nedgrävda på tvären. Pumpa upp luftmadrasserna tog sin tid men går rätt snabbt om man gör det utanför tältet.

När den nya blåbärssoppan och var klar och termosarna fyllda med vatten var det bara att krypa in i sovsäckarna, plocka fram gasolköket i absiden och värma vatten till den sena middagen.

Jag hade en Western Mountainering Ultralite kofort temp -7°C och Evelina hade en Antelope med komfort temp -15°C . Jag sov med ullunderställ, jacka, fleecebyxa, strumpor och balaclava på mig.

Evelina hade en tjock ulltröja på sig och jackan över rumpan. Det tog en stund innan man värmt upp sovsäcken men sedan gick det att sova.

Jag vaknade av att jag frös, huttrade och försökte bli varm men inget hjälpte. Till råga på allt så blev jag pissnödig och med mannens privilegium kunde jag stå i tältöppningen och pissa strax utanför tältet.

Pissmanövern hade i alla fall fördelen av att kroppen blev varmare, jag fick även låna Evelinas jacka och lägga den över mig. Lyckades somna om men vaknade flera gånger av att jag frös men huttrandet och lite sovsäcksyoga fick mig varm nog att kunna sova igen.

15 mars. Öster om Baktejávrri 69.62272, 24.00605 – Parkeringen Stuorajávri

På morgonen kändes det som om jag frusit hela natten men det blev det äntligen lite liv i kroppen. Min sovsäckar hade fuktiga ställen men på Evelinas fanns det bara rimfrost. Vi spekulerade om detta och antog att på min tunnare säck smälter rimfrosten för att den släpper ut för mycket kroppsvärme.

När jag tittade ut var allt täckt med rimfrost, den lilla termometern jag tagit med mig hade blivit knasig och visade bara några minusgrader. Det måste ha varit minst -20°C under natten om inte mer.

Jag började koka vatten till frukosten. Gasen var väldig långsam så jag plockade ner kastrullen för att värma gasoltuben i det ljumna vattnet, sedan vek sig benen på köket, jag råkade knuffa till kastrullen som gled ner från fanerskivan och hälften av vattnet spillde ut. Som tur var rann det bara på det extra tältgolvet och bara lite kom in i tältet.

Det var andra gången jag klantat mig och det brukade inte hända, det var mycket viktig att vara uppmärksam på alla rörelser och hålla ordning på alla prylar. Började gubben bli gammal och darrhänt funderade jag.

Efter maten fick jag äntligen kliva upp. Jag slängde ut ett av de två renskinn vi hade med, ställde mig på skinnet och klädde på mig. Det blev kallt om fingrarna med allt knytande. Så fort jag var påklädd började jag smälta vatten.

Chaitermosar, vattentermos, dricka, packa, dricka och dricka. Sedan var allt nedpackat och jag började dra pulkan. Nu hade jag packa ner rimfrostjacka och hade på mig Haglöf Mimic jackan men efter några kilometer blev det för varmt och jag var tvungen att byta. Nu vände jag Glaser jackan avigt för att rimfrosten skulle smälta av kroppsvärmen och solen.

Himlen var utan ett moln och vi Cohkarassat borta i nordväst och framför oss långt borta i fjärran såg vi branten på Ceavdni om sträckte sig österut. Nu var det inga problem med att orientera sig, bara ta ut en riktning och åka åt det hållet över hela vidda.

Vid halv två stannade vi för att ta en paus med blåbärssoppa och power bar. Under vindsäcken satt vi och kollade kartan. FL500 skulle gå ihop med det stora spåret för FL1200 på Roavvejávri. Efter pausen tog det inte lång tid innan vi var ute på det stora spåret som även var ett skoterspår. I slutet av sjön kom de första skotrarna, nu var tystnade över.

Jag drog pulkan och försökte dra den lätt, det är en vana att bara dra på, staka, staka och ödsla kraft i onödan. Att dra lätt är en annan vana, man bara åker som om det inte fanns en pulka, den kommer ändå efter.

Min kropp var slut, att frysa under natten hade tagit på krafterna och rimfrostjackan kylde hela tiden men på grund av vinden var jag tvungen att ha den på mig. Haglövs jackan hade ingen huva så den kunde jag inte använda, det var en svag men kall vind hela tiden. Mina höfter värkte av att dra pulkan och kraften räckte inte till så jag bad Evelina ta pulkan.

Innan stigning uppför Bálggesčorru tog vi lunch. Solen värmde i oss där vi satt i vindsäcken och det var första gången det kändes riktigt varmt. Gahkko, sovas och bröd nedsköljd med chai och vi var klara att ta oss uppför stigningen som visade sig vara den sista.

Efter Bálggesčorru var det bara nedför mot Jotka som kom lite överraskande. Vid Jotka ringde Evelina till Hans-Ole i Alta och bad om hämtning från parkeringen vid vägslutet i Stuorajávri. Det var ingen idé att stanna så vi fortsatte.

Det var några FL500 hundspann som vi hade hoppats få se under sträckan från Roavvejávri men de hade inte lämnat Iešjávri. När vi passerade Vuolitjávri såg vi två tältare på norra stranden och det kändes inte som om jag hade lust att tälta längre. Mellan Vuolitjávri och Gaskajávri tog vi en powerbar och den chai vi hade kvar.

Nu var det bara en udde innan vi skulle se parkeringen och i samma fart som förut tog vi oss fram till sluttningen och Evelina drog upp pulkan för den allra sista backen.

Jag slet av mig rimfrostjackan och tog på mig Haglöfsjackan. Vi packade ner renskinnen i en av packpåsarna, fyllde upp den med liggunderlag och andra påsar. Då kom det ett hundspann på väg mot Alta och jag skojade med Evelina att vi skulle sätta upp lavvogoattin vid sjön nästa år och kolla in alla hundspann, allt spår passerade den här platsen

När allt var packat drog vi på oss vindsäcken och satte oss på pulkan. Det var varmt en stund men sedan började vi frysa, vi spanade efter billyktorna med det enda vi såg var skoterlyktor. Väntan kändes lång och till slut var vi tvungna att böra röra på oss så vi pucklade på varandra lite lätt och hoppade i säcken.

Det var en befrielse när Hans-Ole kom, snabbt packade vi grejerna i bilen och åkte mot Alta. Jag kunde inte sova och blev inte varm, mina handleder var fortfarande kalla när vi kom fram till Alta.

Vi lämnade det mesta utanför Hans-Oles och Tinas villa för att det inte skulle tina upp. Sedan blev det dusch och då såg jag att bägge mina hälar var fullständigt sönderslitna trots compeed och jag förstod varifrån kroppsobehaget kom, det var ett minne från en vandring i Sarek med för små Scarpa kängor som ledde till söndertrasade hela och variga naglar, men det är en annan historia.

Erfarenheter

Kläder

När det är minusgrader dygnet runt skall man använda vadmal, bomull eller annat tyg som släpper igenom fukten lättare än skalplagg. Använder du skalplagg så måste jackan sitta tajt, ingen luft mellan jacka och mellanlagret så diffunderingen fungerar.

Byxor i skalplagg är inget problem för mig, jag svettas inte om benen.

Skalhandskar fungerar bra, gärna stora så du får ullvantar i dom. Ett par fingervantar i ull kanske är bra att ha med sig i jackfickan när man skall börja pilla på kalla metallgrejer som kök, kastruller och kameror.

När du har en huva på din jacka, vilket du måste ha på blåsiga vidder är den bästa mössan en balklava i ull, eller rättare sagt två, en på dagen och en på natten.

Sovsäck

Vi hade två olika sovsäckar från Western Mountenering.

Antelope MF. Komforttemperatur / dam -10°C / herr -17°C som Evelina använde. Hon frös inte ens den kalla natten öster om Baktejávrri och den blev inte fuktig av smältande rimfrost.

Ultralite. Komforttemperatur / dam -4°C / herr -10°C och jag frös som en hund under den kalla natten, den blev dessutom blöt av smältande rimfrost.

Jämför man komforttemperaturen med den verkliga som var kring -20°C så förstår man varför jag frös men att Evelina klarade sig med en sovsäck med komfort temperatur på -10°C var bra.

Blir det en sista sovsäck får det bli en WM Lynx MF med komforttemperatur på -23°C så behöver Evelina inte köpa dunbyxor.

Kök

Bensinköket OPTIMUS NOVA+ fungerade bra hela tiden.Till köket använder vi en fanerskiva så den kan stå på snön även om den blir varm. Men innan färden hade jag fått plocka isär den flera gånger hemma, byta pump packning och göra rent i alla rör.

Gasolköket en gammal MSR Wind Pro fungerade som den skulle men vintergasen var en besvikelse, om man jämför med bensinköket men den nya modellen där man kan vända gasolflaskan upp och ner kanske fungerar bättre.

Det var i alla fall bra att slippa bängla med bensinköket i absiden vilket jag har gjort tidigare. Men jag vill gärna prova en Optimus Hiker+ eftersom vikten inte har så stor betydelse när man drar pulka på vintern.