Det är skillnad på tåg och tåg fastän alla går på räls. Nu har vi åkt AC II tåg och leksakståg men inga vagnar slår AC I tåget. Det gäller bara att skilja på alla klasser som är lika omfattande och osynliga som indiska kast som inte ens finns.
I går morse tog vi en taxi från taxistationen i Shimla och den körde oss till järnvägsstationen. Naturligtvis var vi ute i god tid, en 40 min innan tåget skulle gå. Allt tar tid i Indien. Vi hängde på alla indier med våskor och hittade till plattformen där tåget stod och väntade. Vi hittade våra namn på vagen men vi hade placerats på olika sidor av tåget. Då tog vi två extraplatser och satte oss där.
Tåget hade minivagnar med ett disellok som skulle ha kunnat dra mycket mer än detta minitåg. Det var inget märvärdigt med tåget tycker jag, ibland såg man hela tåget i kurvorna, det var massor av tunnlar och broar och allt gick väldigt sakta. Det stannade också oftare än bussen till Gällivare men efter Solan blev det inte så många stopp men desto hetare.
När vi kom till Kalka så rann svetten i floder. Vi behövde inte leta efter vårt tåg för det tog upp hela stationen i sin längd. Däremot fick vi leta till början av tåget för att hitta vår vagn E2 som var en AC 1. Vi var ute i god tid för det skulle inte gå förrän efter en timme så vi sökte skugga.
Vi spanade mot vagnen och efter en halv timme tyckte vi att det var folk som klev in och ut ur den så vi knallade ut i solen men vagnen var låst. En bänk var bättre än att stå så vi satte oss på den och alla små vindpustar.
Det kom en man med portföj och pratade med en man i uniform som tydligen jobbade på tåget för efter en stund öppnade han dörren och vinkade åt oss att komma in. Med allt pick och pack klev vi in, dörren ständges bakom oss och vi stod i de indiska tågens himmelrike. Luften var sval och man hörde surret av AC, vi sökte upp våra sittplatse med säten som såg ut som fåtöljer och det fanns plats nog att sträcka ut våra långa ben.
Vi hann knapp sätta oss förrän det kom vattenflaskor och när det var klart fick vi lite mat och te. Vagnen var rätt så tom fram till Chandigarh där vagen helt plötsilg blev fullsatt. Det var så gott om utrymme att vi inte ens behvöde stiga upp för att den som satt bredvid kunde kliva in. Jag och Evelina satt bredvid varandra men vi hade en gång mellan oss.
Resten av resan blev vi bara störda av mera fika och mera mat och efter 14 timmar med 4 1/2 timme i tågens himmelrike var vi framme vid Delhi där värmen slog emot oss som en fuktig vägg. Vi gick snabbt från stationen genom ett gatlopp av taxi och riksaw förare. Det fanns lediga rum på Anoop Hotel och inte nog med det, vi fick rum 211 som hade sist vi bokade in på detta hotell.