Hundliv

Jag har inte varit särskilt inresserad av hundar. Mina döttrar har haft Leia, en leonberger som vandringpris så jag är inte helt ovan hundar. Dessutom har jag sett många program med Cecar Milan om hundar.

Det blev inte allvar förrän jag köpte en hund åt HannaBrita. Hon påminde mig i fem år att jag lovat köpa en hund och till slut sade jag att jag köper en hund men väljer ras själv eftersom hunden måste bo med mig och jag vill inte ha en soffhund. Det blev en Alaskan Huskie ur en linje med familjehuskies.

Redan som tuvhög valp fick Akira lära sig att hålla reda på var jag är när vi var i skogen. Hon sprang med lina efter sig och jag gömde mig så hon fick leta upp mig. Det fungerade bra och hon kunde sedan springa lös.

Hon började springa efter en älg och ville leka med dem redan första vinter. Det fortsatte hon med med för hon försvann ibland. Viss renvana fick hon här kring huset när renarna kom hit. Att bara sitta still och titta på renar, dock i koppel. Så vitt jag vet har hon aldrig jagat ren men jag kan inte vara säker.

Sedan köpte jag Ice. Han var den gladaste och finaste hund jag täffat och jag fick genast kontakt med honom. Efter fem dagar fick han epelepsi eller magomvridning och jag var tvungen att låta avliva honom. Det lärde mig att vilken hund som helst kan bli sjuk när som helst. Att vilken hund som helst kan dö när som helst.

Det tog tid innan jag köpte en hund till men Akira behövde en hundkompis. Det blev Pallvi en tre år gammal tik som flyttade in hit med viss försiktighet inovember 2021. Hon var expert på att dra sig ur halsbandet så jag ficka skaffa ett nytt åt henne.

Jag tog det mycket försiktgt med henne, hon fick gå i koppel tills jag kunde kalla in henne. Sedan fick hundarna vara ute med mig på gården men inte ensamma. Det gick bra för henne att bli draghud när hon förstod åt vilket håll hon skulle dra och att man kan vada i snö för att komma fram.

Sedan kom omvändelsen i mitt liv. Jag hade hundarna under strikt uppsikt när jag släppte ut dem på på gården. Pallvi lallade mot vägen, jag kallade tillbaka henne och hon kom, sedan stack hon vid garagegaveln och jag rundade andra gaveln för att stoppa henne men då var hon redan på vägen och Akira for efter henne.

Det tog hela den kvällen. Pallvi kom tillbaka och jag fick draghjälp när jag åkte skidor till Tervalahenkankas för att hämta hem Akira där hon hade stådskall på ren.

Sedan den dagen var det slut på friheten. Pallvi lyckades smita en gång till när vi kom hem från en körning, som en blixt drog hon iväg och försvann söderut längst Ruotkomaa. Vi var tre personer som sökte henne.

Jag patrullerade vägen med bil för att hindra henne att skrämma renarna i hagen. Evelina åkte efter med skidor. Björn stannade hemma tills skymningen kom, sedan började han leta efter Evelina.

Pallvi kom till Evelina vid Kettufarmi | Rävfarmen en kilometer bort, då var hon kanske på väg hem till matskålen. Evelina var på väg tillbaka med urladdat batteri i för att hitta tillbaka innan mörkret.

Renmöten visar att Pallvi får kortslutning mellan sina fyra hjärnceller (drag, mat, jakt, löp) det senaste inte så ofta. Pallvis energinivå påverkar Akira som också blir ivrig men går att kontrollera för hon står stilla och skakar av spänning medan Pallvi står på två ben i selen och hoppar vid renmöten. Det finns inget hundgodis eller lek med gul boll som kan avleda henne från jakt. Möjligen en sexochenhalva.

Därför går inte mina hundar lösa.

Det är bara att gratulera alla som kan hålla ordnig på sina hundar genom strikt tillsyn. Hur det går sedan när de smiter, är borta i dagar, driver eller dödar renar? Min älskade lilla vän måste få springa lös, följa nosen i sitt eget tempo, rulla runt där det doftar riktig gott och äta bajs. Så kan vi känna inför djur vi tar under vår dominans.

Katterna borde ha stannat i djungeln och inte gjort sig till gudar i Egypten. Hästar borde få springa omkring med flocken på stäpperna, beta och leva sitt fria liv utan att stå i stall och larva omkring på paddocken under människors kommandon och vilja.

Förr gick korna på skogen och kom bara hem för att juvren var fulla med mjölk, förutom kvigan som drog till Paharova. Vintern stod de i varma, ångande ladugårdar. Varför ställer de sig i båsen? Hur blev mjölkkorna mjölkkor? För att vi som människor vill det?

Hundar är något helt annat, vi har dem inte till mat men raserna är sönderavlade för att passa människors behov. I dag är hundar pengar. En älghund kostar tiotusentals kronor, så även en liten knähund och bland draghundar får man betala massor för en Siberian Husky bara för att den är blåögt och ’pratar’.

Mina hundar har en rasthage på sexundra kvadrat där de får springa och busa eller sitta på trappan och vila sig för jag har givetvis byggt in förstukvisten för att bara kunna släppa ut hundarna. De har även än mindre hundgård med kraftigare nät där de har var sin koja att kliva in i när jag inte vill ha med dem på någon biltur.

De är draghundar och de får dra och komma ut och nosa i spår och äta renbajs med vilodagar var femte eller sjätte dag. Är de nöjda med sitt liv som burhundar? Naturligvis inte, de skulle helst vara lösa och springa var de vill och jaga ekorrar, harar och renar med de får inte för mig för jag kan inte garantera vad de gör trots strikt tillsyn.

Lämna en kommentar