Integration

Agendadebatten om invandringen skapade ett debatt om formuleringar. Men frågan är vem som är invandrare och vem skall bli integrerad. Kan vi vår historia så förändras dessa begrepp. 

”Hur mycket invandring tål Sverige?” Kritiken mot formuleringen i Agendadebatten har varit omfattande. Det har stötts och blötts och förklarats av bland annat Marcus Prifis i Dagen Arena för att inte nämna Twitterflödet med #agenda #pldebatt.

Pia Bernhardson, projektledare för Agenda förklara på SVT med att säga ”- Men frågan handlade ju om hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit. Även den frågan måste kunna debatteras.”

På väg till Arvidsjaur i helgen hörde jag P1 Medierna där detta diskuterades i en ny runda och ordet integration födde en fors av tankar hos mig.

I detta inlägg skall jag försöka beskriva när invandrarna kom till mitt land. När mitt land blev koloniserat, en berättelse  som sträcker sig bortom den skrivna historien. Du som läser det här får försöka förstå att jag inte ens berör dagens invandring även om det finns paralleller.

Det är länge sedan invandrarna kom till mitt land. De som var kom till mitt land var människor som sökte sig ett bättre liv, ett liv bort från fattigdom och misär. Några som kom var säkert på flykt undan krig. Sedan fanns det med stor sannolikhet några brottslingar på flykt undan lagen.

Invandring

Det började som det brukar, mitt folk fick betala tribut. Vi betalade först till Novgorod innan Svearna tog över. Vi färdades fritt över landet men tribut fick vi betala i form av päls, lax, tjära och kött.

Delar var landet gavs som förläning till adelsmän, inte för att de flyttde hit men de fick tributen från älvdalarna. För att kunna få varorna till sig lät de bygga hamnar vid kusten. Med skeppen kom även invandrare som ville bosätta sig i mitt land.

De bosatte sig först vid kusten, odlade jorden, fiskade i vattnen och jagade i skogarna. De var nästan som vi och det fanns plats för alla. Med tiden blev de fler och fler, de flyttade upp längst älvarna och blev så många att de skapade byar där marken var som bäst att odla.

Vi kunde välja mellan att bli integrerade eller flytta längre bort. De som kunde drog sig undan men hur långt kan man dra sig undan från en älv som ständigt stiger. Även vi levde av det skogen och vatten gav så vi blev dränkta av människoälven som kom från söder.

Men det fanns områden där tiden och lagen hann i fatt oss. Tributen hade kronan omvandlats till skatt. Vi fick betala skatt för att leva på landet där vi alltid bott. När invandrarna blivit så många att de behövde mer land tog kronan och gav land till de som var bofasta.

Det fanns en viss rättvisa i detta. Vem som fick land berodde inte på vilket språk man talade eller vilken etnicitet man hade. Var man bofast, odlade, hade kor och getter så fick man land av kronan.

Orättvisan fanns i detta faktum att de som betalat skatt för land de brukat men inte odlade blev av med sitt land. De som levde på renar, jakt och fiske fick inget land eftersom de inte hade samma ekonomiska kultur som invandrarna och den stat som tog landet som sitt för att de hade vålds- och religionsmonopolet.

Efter en lång tid hade kronan skapat äganderätt över mitt land. Det land och vatten som kronan inte gett till de bofasta sade kronan att detta tillhör konungen. Så blev det när man har övermakten då kan man skapa lagar som ger en rätten att ta det man vill ha eller få äga det man tagit från någon annan.

Det är denna invandring jag talar om. Jag vill inte bli integrerad i denna kultur som koloniserat mitt land.

Kolonisering

Den sammanfattning jag skrivit ovan är en beskrivning av kolonisering. De som kom som invandrare till mitt land hade Sveriges krona, kyrka och krigsmakt bakom sig. De tlade någon form av svenska och  uppmuntrades genom skattebefrielse och andra förmåner.

Högt upp i älvdalarna satt många av mitt folk som ägare till land och vatten eftersom de redan var integrerade i kolonisatörernas lagstiftning. Var man skriven som bofast, odlade, hade kor och getter så fick man land av kronan.

Vi kunde behålla vårt språk och vår kultur. Än så länge.

Kronan var vänlig mot oss. Kronan gav oss skolor och lärare i utbyte mot att alla skolning skulle ske på deras svenska språk. Vi gladde oss åt att våra barn skulle få skolgång, lära sig läsa och skriva på maktens språk.

De gav oss land de tagit av oss att arrendera som torpare. Vi fällde skog, bröt upp stubbar och gjorde ängar och åkrar i den skog som tillhört oss alla. Timret blev till hus, ladugårdar och bodar. Några kor och getter i ladugården gjorde livet lättare. Sedan slog vi höet på ängarna och grälade om några grässtrån på myrarna utan att förstå att rikedomen fanns stående i skogen.

På vintern, våren och försommaren fanns det lönearbete i skogen. Vi blev anställda för att fälla skogen kronan tagit av oss, köra ner den till älvens isar för att flotta ner den till kusten på våren och vårsommaren.

Jakten blev förbehållen de som ägde land och fisken de som ägde vattnen. Vår kultur förändrades inte men enligt kolonisatörernas lagar blev vi tjuvjägare och tjuvfiskare. Vad kunde vi göra? Betala någon annan för att vi skulle få jaga och fiska i vårt eget land?

Med tiden fick vi även arbete i deras gruvor, vi fick vara med och bygga järnvägar och dämma upp våra älvar. Vi blev en del av deras ekonomiska utveckling.

Den nya tiden

De säger att vi är en del av deras land, att vi är som dom men det är vi inte. Språkligt och kulturellt är vi fortfarande ett annat land.

Vi har fått en enorm rikedom tack vara att vi är en del av deras land – de erkänner inte ens att de ha koloniserat oss – vi har fått ta del av deras utveckling.

Detta är en retorik som alla kolonisatörer använder sig av. De har kommit med ekonomisk utveckling, med vägar, järnvägar, arbetstillfällen och kallar det uveckling.

Hade de hade lämna oss i fred så hade vi fått bestämma över vår egen utveckling.

Nu ser vi nya exploatörer som kommer med löften om rikedom. Staten ger den jord som de en gång tog av oss, ger skattelättnader och bygger vägar åt exploatörerna med den skatt de tar av oss.

Alla av oss har ännu inte lärt att exploatörernas löften är tommare än förr, de vill ha rikedomen för sig själv och kommer att lämna ett sargat land och förgiftat vatten efter sig.

Jag vill inte ha del i den rikedom ni skapar genom att utarma skogar, förstöra land, förgifta vatten och den luft vi andas.

Jag vill inte bli integrerad i ett liv som bara handlar om konsumtion och tillväxt. Jag vill inte att ni tränger er in i mitt medvetande för att jag skall tänka som ni.

Det räcker med att ni genom lagar tvingar mig att leva som ni. Mitt sista motstånd är att inte känna mig som ni, inte känna mig som svensk.

Ger er av från mitt land, ge det tillbaka till mitt folk.

Invandrade invandrare?

Du som orkat läsa ända hit har troligtvis blivit förvirrad eller förstått jag är tornedaling. Vår historia följer samernas koloniseringshistoria.

Vi skilde oss från samerna genom att de flesta av oss var bofasta, om man nu kan säga att ärjemarksfolk är bofasta. Vi levde på små spadvända kornåkrar bakom husen, kor, getter men mest på jakt och fiske. Även vi jagade renar och senare hade vi renar med egna märken även om vi var bofasta.

Till historien hör en förhistoria som jag med avsikt utelämnat. Kanske kom finnarna samtidigt som samerna men troligt är även vi koloniserade samernas land; att Tavasterna trängde undan samer från dalgångarna i Duortnoseatnu och Gáláseatnu.

Frågan vem som var först blir nog aldrig löst. Den viktigaste frågan är vem som blir kvar efter att skogarna är plantage, älvarna döda, fisken borta och DOM inte har några arbetstillfällen att erbjuda oss.

Vem är kvar när isen kommer tillbaka?

Lämna en kommentar