Jag var inte där!

Jag borde ha varit där, hos dig. Jag var alltid där, när du låg på sjukhus eller bara kände dig sämre. Många gånger har jag suttit på tåget men Bardo Thödol i nedpackad i ryggsäcken, alltid beredd på din död. Nu var jag inte hos dig, jag satt och åt kyckling och ris medan du dog. Varför såg jag inte att det var döden som närmade sig, varför bad du mig inte komma?

Amanda på resa
Amanda på resa

Nu kan jag lämna telefonen hemma, behöver inte bära med den hela tiden, alltid på; jag fick samtalet lördagen den 27 mars 2010 vid halv nio tiden. Harriet berättade att ambulansen kommit, de gjorde upplivningsförsök och då förstod jag att du skulle dö. När världen släckte sina ljus, slocknade ditt ljus, ett av mina ljus. Nu har du lämnat mig, lämnat oss, din ”skruttiga kropp”, ditt lidande, ditt liv mitt i alla resplaner. Du har gett dig ut på en längre resa.

I så många år har jag förberett mig för beskedet men hur kan man förbereda sig för döden? Det finns alltid något osagt, ogjort även om jag sagt farväl varje gång jag lämnat dig. Sist låg du och sov, öppnade ögonen lite när jag smekte dig och gav dig en puss när jag åkte vid sextiden morgonen den 26 februari.

Jag ringde till Evelina och Josefine, berättade att ditt hjärtat hade stannat. Jag var förtvivlad att jag inte var där, att jag inte rest till dig, att jag inte hunnit berätta allt, att inte vara på plats för att underlätta din resa. Nu har jag accepterat att jag kanske hade försvårat resan, hållit dig kvar, eller att min närvaro hållit dig kvar i lidandet.

Alla dessa år

Jag gav dig alla år jag kunde, jag gav dig så mycket så det blev så lite kvar till Evelina och Josefine. Ibland var Evelina arg när du tog hennes tid, hemma och på sjukhus. Josefine var storasyster och mer stoisk och med tiden växte de in i livet att ta hand om dig. Du blev det nav kring vilket våra livshjul sakta vändes.

Det var du som fick oss att flytta till Köping där jag levde ensam med dig ett år efter att Evelina och Harriet flyttat till Evenås. Det var ett år då vi kom väldig när varandra, på kvällarna var det bara ”du och jag”. Vi lagade mat, vi åt oftast framför TV:n för det var alltid något du ville se. Vi gjorde läxor, surfade och såg på TV igen.

Jag lyfte dig i säng och gjorde dig i ordning för natten då kom Gunilla eller Britt Marie för att sitta vid din säng. På morgonen var du i ordning när elevassistenterna kom för att hämta dig. Det var en tid då jag fick sminka dig på morgonen, du var som andra tonåringar.

Sedan flyttade du till Evenås, till Harriet, Urban och Evelina. Jag flydde norrut och kom tillbaka på hösten till en tom lägenhet som jag skulle tömma på möbler och det som blivit kvar. Aldrig förut hade mitt liv varit så tomt, jag ringde till Harriet och grät över att jag var så ensam.

Nya planer

Amanda vid dator
Amanda pekar

Jag sökte jobb i Göteborg men jag hittade inga och efter ett år bestämde du och jag att det var bra att jag bodde i Köping så jag inte var så nära att jag kom springande så fort något hände. Jag hade börjat ett ensamt liv med en telefon som alltid var på och en ryggsäck som hängde i hallen. Många var resorna ner till dig, för att du var sämre, inlagd på sjukhus, att assistansen inte fungerade eller bara för att hälsa på dig.

Efter att du fått börja inhalera Tobi mot pseudomonas och bytt assistansbolag blev allt bättre. Under åren som gick började jag fundera över vad jag skulle göra av resten av mitt liv? 2007 var jag med Evelina till Dohlanji i Indien där vi hälsade på min lärare och Bön klostret. Jag bestämde mig för att ta förtidspension när jag fyllde 60 (2013) bo vintrarna i Indien och praktisera under ledning av en lärare och somrarna hemma i skogen eller på fjället.

Hur skulle jag kunna lämna dig, vara borta ett halvår utan att träffa dig? Vi pratade om det några gånger bara för att vänja oss vid tanken men livets hjul snurrade snabbt och i en helt oväntad riktning. Jag träffade Viviann sommaren 2009 och jag flyttade i december, inte så långt bort som till Indien men Jokkmokk var långt bort.

Allt går fort

Allt gick så fort, du hade varit dålig de senaste veckorna, känt av oro, ångest, drack mycket vatten, armar och ben som domnar. Vi chattade lite, du ville prata med Viviann som är läkare.

Du fick oxascand för att lugna ner sig och den 17 mars skrev du ”igår fick jag oxascand så idag är hjärnan seg och full av gröt”. Vi kom fram till att du behövde lyckopiller så du började med cipralex den 23 mars.

Det var lite upp och ner med dåliga och sämre dagar, nätterna var svårast och det var bättre när du kunde sitta i permobilen. En natt steg du upp vid fyra tiden på morgonen för att sedan sova i permobilen.

Det blev några långa samtal förra veckan där du berättade om dina känslor, frågade vad domningarna kunde bero på, om det var några nerver som förorsakade domningarna. Att förstå hur du kände sig var svårt, du hade en kropp som var av en egen sort men vi lyssnade och pratade, försökte lugna ner dig men det var inte lätt.

Långt från dig

Amanda på väg mot globen
På väg mot ljuset

Att vara så långt från dig var det svåraste men jag kunde inte göra mer än vad assistenterna, Harriet och Urban gjorde för dig. Så hade vi gjort sedan du flyttade från mig till Harriet och Urban. Jag kom när jag kunde eller när jag behövdes. Nu behövdes jag inte, inte än, resonerade jag och Harriet. Vi planerade att jag skulle komma ner efter påskhelgen när du skulle till Danderyd

Jag förstod inte hur dålig du var, såg inte det jag läst om i så många år i Bardo Thödol – törsten, kroppen som domnar och jag fick inte höra om hettan, att du var ute i kylan för att få känna den mot din hud. Du som aldrig tyckt om kylan?

Du hade även berättat för assistenterna att du känt att något hänt med din kropp. Varför berättade du inte för mig, varför bad du mig inte komma? Ville du göra denna resa utan min närvaro? Jag vet att på dessa frågor finns inga svar men det är en befrielse att få ställa dom.

Närvaro?

Jag borde ha varit hos dig för att viska i ditt öra i stället för att sitta i en annan landsända och äta kyckling medan ambulanspersonalen pressade din kropp till det yttersta i en timme. Jag borde ha varit hos dig för det jag har förberett mig för i så många år, jag borde ha varit hos dig för att att stoppa den meningslösa återupplivningen, viska i ditt öra för att underlätta resan.

Kanske jag var hos dig i alla fall för du såg mig stå i hallen på fredag (26 mars). I mina tankar var jag hos dig, hade jag något att berätta för dig? Förlåt mig för att jag svek dig, eller svek jag bara mig själv, mina egna förväntningar?

Du har rest, jag har inte känt din närvaro. Hoppas du fick en bra resa! Du var för klok och nyfiken för att hamna hos dom lata gudarna och jag hoppas du lyckades stilla dina begär genom att shoppa så mycket att du inte drogs till halvgudarna. Den blå färgen till människornas värld tilltalade dig som hade allt i blått. Jag hoppas du återföds med möjlighet att tjäna andra levande varelser med all den medkänsla och kärlek du hade i detta liv.

Nu skall jag hämta näver och masurbjörk jag har i Girijjejuhka. Jag skall göra din urna och i sommar skall vi jordsätta din aska.

Farväl, ännu en gång, min älskade dotter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *