Kulturell särprägel

Jag har tidigare skrivit att det finnas territoriella, språkliga och kulturella defenitoner på tornedalingar. Men vad är kulturell särprägel och hur mycket särpräglad måste man vara för att skilja sig från andra kulturer?

Staten har sagt i sin sin proposition om nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) att tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, har bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag. Vad är det för kulturellt arv de bevarat?

Kulturellt och språkligt är Tornedalen ett helt annat land, för att citera en bekant till mig. Men stämmer detta? Vad är det som gör Tornedalen kulturellt särpräglad? Jag har tänkt mycket på det men jag har egentligen inget svar. Kanske är jag blind för den kultur jag vuxit upp med?

Det var en gång

En gång i tiden levde folk av jakt, fiske, renskötsel och småbruk men det var mycket länge sedan. När jag var barn arbetade männen i skogen och kvinnorna hemma vi torpen och gårdarna. Timmerhuggar som vadade i midjedjup snö för att fälla timmer. Kuskar som körde fram timmer med häst till upplag på åar och älvar. När isen gick så hade männen bytt ut luterukset (filtskor), yxa och såg mot flottarstövlar och båtshakar. När flottningen var över så kunde det bli skogsplantering någon vecka sedan väntade man på avverkningsjobb.

Min morfar hade några renar i Mestos sameby och min morbror Martin svor hellre åt envisa renar än åt envisa tallar. Renskötare var en vardaglig syn hemma hos min morfar. Men alla andra av mina morbröder flyttade. De sökte sig till malmfälten för att jobba i gruvan, utbildade sig eller så flyttde de söderut för att få arbete. Min enda moster gifte sig i Tärendö, tog hand om barn och arbetade på bespisningar. På min farfars sida var det samma utveckling, men fler stannade och jobbade i skogen och på byggen. Bland dessa skogsarbetare var min far.

Tidsmannen

Men tiden hinner i fatt alla. Det är inte många som lever av jakt, fiske, renskötsel och småbruk, det krävs arbete vid sida av. Några envisas än att försöka hålla sig med renar även om man får föda upp dom själv för att betet är borta.

Skogsarbetet sköts av skördare som går i treskift. Flottningen är ett minne blott och långtradarna kör dygnet runt. De flesta timrade hus är ombyggda, rivna eller står kvar som turistfällor eller mötesplatser för allt mer grånade gamla bekanta.

I byarna står moderna hus, ombyggda eller nyckelfärdiga med en eller två bilar vid carporten. Under vinters susar snöskotrar runt i på hyggen och den lilla skog som finns kvar och på sommaren ersätts de av något färre 4-hjulingar.

Kulturen har blivit ett sommarnöje då återvändarna samlas för att minnas gamla tider och sucka över hur vackert det är. De stora evenemangen är Harrens Dag som inte har så många år på nacken. Men det finns andra lokala evenemang på slottermyrar, hembygdsområden och gamla bondgårdar där man kan få insupa dofter av nyslaget hö, äta saltströmmin, fil och nygräddad tunnbröd.

Nykultur

Nya kultuutryck gör framsteg. Scenkulturen som teater och musik. Där finns en tornedalsteater och Liet Lavlut, Laulun Laulut och andra evenemang. Litteratur om och av tornedalingar finns det gott om med flera författare, kända och mindre kända. (ref: STRT. Böcker på meänkieli)

Det som saknas är film från tornedalen. Fast dessa elever från estetiska programmet i Pajala är på god väg. Se deras film på youtube>>

Inte tillräckligt

Min fråga kvarstår, vad är tornedalens kulturella särprägel? Är det språket och de historiska minnen som är bevarade och presenteras via nykulturella arrangemang?

Staten anser i all fall att tonedalningarna är inte tillräckligt kulturellt särpräglade för att räknas som något annat än en språklig minoritet. Att inte räcka till är något av en tornedalsk arvssynd, vi är inte svenskar även om vi vill, vi vill inte räknas som finnar men är inte tillräckligt för att vara oss själva; ei se kannate.

Ett svar på “Kulturell särprägel”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *