Lillflickan

Ett nytt liv i mina händer möter minnet av ett liv som är borta för alltid. Alla minnen av “pikkupiiga” min lillflicka på Gällivare Lasarett. Många inläggningar på barn och infektion. Den långa kampen för att kunna andas och alla dessa månader på IVA. I varje dörr blandas minnet av det gamla med minnen av det nya.

Barn utanför barn
Tillfälligt besök

Under många dagar har jag varit på Gällivare Lasarett. Först av allt gick vi ner på förlossningen för att göra en CTG-kurva. Det drog ut på tiden och när vi skulle in på patienthotellet fanns där ingen personal så vi fick gå ner till akuten för att hämta nyckeln.

Jag ringde på klockan, en ung man kom och öppnade. Vi frågade efter nyckeln och han bad oss komma in. Jag passerade ambulansingången, klev över tröskeln in till akuten där man tar emot akutfall som kommer med ambulans, allt var som förr, ljuden, dofterna slog emot mig.Min puls rusade, jag andades häftig, alla gånger jag kommit in med dig rusade över mig. All oro, all ångest och förtvivlan. I månader har vi bott på IVA i Gällivare, du kämpade så länge och med sådan kraft för att ta dig tillbaka.

På patienthotellet var det lättare, vi fick ett rum åt höger, inte åt vänster där vi bodde när du var som sjukast. Jag behövde inte se det lilla pentryt där vi firade jul medan du låg i respirator på IVA.

Dagen därpå flyttade jag bilen från övre parkeringen till den nedre, utanför barnkliniken. Jag passerade barninfektion på väg till förlossning. Rummet där du låg någon vecka en sommar. Barnavdelningen där vi var så ofta. Minnet av dig finns överallt på detta sjukhus.

Efter förlossningen gick jag med en sköterska och Hanna Brita till uppvakningen där hennes mamma låg. Vi närmade oss dörren till IVA och pulsen gick upp igen. Den här gången svängde vi av till uppvakningen där vi stannade en stund. Innan jag gick så var jag in på IVA, vid disken, nära rum 9 och rummet där vi planerade din resa till Boden för att du skulle få din kanyl. Det var början på en lång resa.

Nu har jag varit här så länge. Jag har träffat Christer och många sköterskor som alla minns dig och har läst att du har dött. De är lite häpna över att se mig här med en ny dotter, din lillasyster. Jag önskar du hade fått vara med och dela den här glädjen med dina systrar, med mig och min nya familj. Jag önskar du hade fått ha din lillasyster i famnen, att du hade fått känna dig som storasyster.

Du kommer alltid att vara min lilla flicka, även om jag håller ett nytt litet liv i mina händer. En liten, stark flicka som verkar vara en lika stor kämpe som du.

Många kramar till min älskade Amanda.

2 Replies to “Lillflickan”

  1. Tack för att du skriver lite oftare igen.
    Du hjälper mig att se saker i dess rätta perspektiv och inte gnälla så förbannat över mina ilandsproblem.
    Stort grattis till din dotterdotter!
    Allt gott till dig och de dina!

    Anders

  2. Jag har bara följt era vistelser i Gällivare via Josefine och det hon valt och orkat att berätta. Det är överväldigande även för en som inte var delaktig att läsa om dessa blandade känslor, om glädjen och sorgen som går ihop i ett denna dag för dig på Gällivare Lasarett.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *