Jag lyssnade på människan och maskinen i P1 om hur vi förhåller oss till våra maskiner och den digitala världen. Vi lägger ut och överlåter våra minnen till ett obestämt digitalt moln där vi inte har någon kontroll. Har det egentligen någon betydelse?
Berättelsernas tid
Mitt minne är längre än de flestas, jag kommer från en annan tid. Från en tid då minnet var knutet till historier, berättelser om människor. För att komma ihåg alla historier så fick man höra dom om och om igen.
Wäinö, en av mina farbröder kunde alla historier men vem kommer ihåg dom i dag? Redan då tillhörde jag en generation som tyckte historierna blev tjatiga när man hörde dom för 11:e gången.
Men jag minns de viktigaste historierna om min släkt, mina farfars bröder. Om Kello Juho, jägaren och mördaren. Fredrik som spelade kort och flydde till Alaska. Farfar Henning som slängde fårbogen efter damerna från Korpilombolo som kom för att idka välgörenhet. Men historierna bleknar.
För mig var det böcker, böcker och böcker. Långt före radio, TV och andra medier. Böckerna ersatte de historier jag inte orkade höra eller minnas. De blev inte tjatiga även om man läste om Hjortfot för det var ständigt nya berättelser.
En tid före skrivmaskinen, kameran, bandspelaren. Dessa kommunikationsverktyg fanns men inte i vårt hem, i vår värld uppe vid en grusväg i ingenstans.
Min morbror Evert hade tidigt en kamera och många bilder är bevarade från den tiden. Bland annat av mig som barn. Men det dröjde till Kodak Instamatic innan vi hade en kamera och bilder i färg.
Bandspelaren var en trådspelare som kom med en radio av märket Luxor. Jag tror den står kvar i Ruotkomaa än i dag och trådarna ligger kvar men jag vet inte hur man får ut ljudet från dom. Radion är trasig.
Bilderna ligger kvar i album hemma hos min mor. Det är rätt så många album och vill man se bilderna så måste jag åka dit, ta ut dom från bokhyllan och bläddra i albumen för att se bilderna.
Digitala tiden
I min dator ligger för närvarande 10715 bilder i iPhoto. På Facebook har jag lagt upp 191 bilder i 16 album. Jag har blivit taggad på 52 bilder. På Picasa finns det 20 album med 614 bilder. På youtube ligger 9 korta videofilmer.
Detta betyder att de flesta bilder är tillgängliga för vem som helt, var de än bor i världen såvida de kan koppla upp sig med en dator. De kan se på bilden, ladda ner den och använda den som de vill. Inget kan förhindra att någon använder dina bilder till något annat än det du tänkt.
Bläddrar jag i tidslinjen på Facebook finns där så mycket annat, händelser, statusuppdateringar och kommentarer som med tiden blir mitt minne. När var det solen sken in första gången på Dalvadisgatan? Pulkfärderna till Apokädno vad var det för månad och dag?
Men den digitala världen tränger sig sakta in i våra medvetanden. Vi blir tillvanda.
Hur många diskussioner avgörs inte med en googelsökning? När, var och hur kan avgöras genom att kolla in tidslinjen i facebook eller kolla på metainfromation på en bild på Picasa.
För att minnas alla födelsedagar kan vi skriva in dom i googles kalender och få en SMS när det är dags eller ladda ner en applikation som sedan larmar när presenter skall köpa.
Vi överlåter våra minnen åt en digital värld.
Sedan är det alla statusuppdateringar, på facebook, twitter och andra sociala medier. Det som en gång kallades diskussionsgrupper är i dag sociala medier. Från att ha haft inloggning på flera diskussionsforum har man i dag tillgång till obegränsat antal. Dessutom korspostas statusuppdateringar mellan medier – Facbook <>Twitter kors och tvärs.
Allt jag skriver blir kvar därute och facebook, twitter och andra medier förbehåller rätten att använda sig av allt du lägger ut. Men det är inget problem om man är restriktiv med det jag lägger ut.
Vad hände?
Hur kommer det sig att vi har överlåtit våra minnen till en digital värld som vi inte har någon kontroll över?
Det beror på att vi är förändringsbenägna och accepterar att andra förändrar våra liv. En stor del beror även på att det blivit lättare att lägga ut bilder och text på nätet.
Min första webbsida lade jag ut 1995. En bild med lite text. Det var inte lätt. Jag satt och skrev HTML i texhanterare och lade ut sidor på nätet med ett 14.4 modem. Det gick sakta och filerna fick inte vara stora.
För att lägg ut information krävdes speciell kompetens och användaren hade kontroll över sina webbsidor. Allt kunde raderas och hela kontot kunde tömmas på sitt innehåll.
Att lägga upp en blogg i dag är självinstruerande och ännu lättare är det att skapa ett facebookkonto. Bloggen går att radera men värre är det med Facebook. Bara att radera en konversation i meddelanden krävs 5 klick. Beroende på var du befinner dig på facebook tar det 3-5 klick för att radera en aktivitet i tidslinjen.
Det finns ett ”deaktivera” men den raderar ingen information. Den bara stänger ner ditt koto men allt du har gillat, kommenterat och skrivit ligger kvar. Allt du lagt ut är fem gånger svårare att ta bort.
Vad händer?
När vi inte har våra magiska maskiner för att se bilder, läsa texter och se filmer. Vad gör vi då? Eller kommer vi alltid att ha tillgång till våra magiska maskiner?
Egentligen är det inget större problem. Kopior håller inte i evighet. Färgbilder från Kodak kamerorna är redan blekta, de svart vita bilder håller längre. Filmen där bilderna registrerades är borta men vi vet allt film inte håller för evigt.
Papper som böcker är gjorda av håller inte hur länge som helst. Den äldsta tryckta boken är en buddistisk och tryckt i Kina 868 e.Kr. Värdens äldsta bok är av guld och gjordes av etruskerna 600 f.Kr.
Det enda sättet att bevara minnen är att skriva ner dom, med din magiska maskin om du vill och sedan kan du skriva ut dom på arkivbeständigt papper i 2 ex. Den ena lagrar du arkivbesständigt den andra kan du ha som läsarexemplar.
Du kan göra samma sak med fotografier. Men kom ihåg att även om du köper arkivbeständigt fotopapper och arkvibeständig bläck så är det inte beständigt. Alla minnen bleknar med tiden.
Men lagrar du dina minnen på papper så kommer de att finnas tillgängliga när de magiska maskinerna stannar. Innan du förpackar dina minnen i arkivbeständigt material kan du tänka på hur många bilder du behöver bevara för att minnas? Det räcker kanske med 20 bilder i stället för alla 10 715.