Mitt liv som gubbe

Ibland brukar jag se mig själv som jag är. En gubbe. Självuppfylld och säker på min sak vandrar jag genom livet. Oberörd inför kritik och oemottaglig för beröm och smicker. Jag har aldrig kunna ta emot beröm eller smicker. Jag vet inte varför, kanske saknar jag en kvinnlig sida?

Trots att jag närmar mig sextiofem har jag både x och y. En som jag var gift med i 20 år och en yngre sambo. Barn med bägge.

Min karriär är inte värt att skiva in på ett CV. Exenterpressare på Volvo Penta. Driftmaskinist och reparatör på LKAB. Klassresa och karriär som bild -och medielärare i 28 år. Jag fick mitt ego bekräftat under bildlärarutbildningen av yngre kvinnor som ville ha mig men det blev komplicerat när jag var gift hade barn och försökte vara lojal. Några manslojala snubbar fanns väl men de borstade inte mitt ego tillräckligt.

Det går inte så bra för mig. Jag är arbetslös och försöker målar akvareller men får prestationsångest när jag bläddra i Natulära av Lerin. Emellan penseldragen frossar jag i mat och tar min en nubbe. Allt vin smakar nästa likadant, det dricker jag bara med min sambo. Hade jag inte barnen så skulle jag lätt skaffa mig ett alkoholmissbruk.

Jag heter kanske Leif. Eller Jan. Eller Roland. Eller Göran.

Någon jakt blir det inte. Om det har något med potensen att göra vet jag inte. Den har i ärlighetens namn varit dalande sedan jag 40+. Jag menar, det är ju inte så roligt längre. Några troféer har jag inte och jag har aldrig varit en bra älskare. Kanske skulle jag ta jägarexamen? Om inte annat så för potensen.

Jag har tre barn och fyra barnbarn som jag har lärt mig namnen på men jag vet inte när de fyller år och jag kan aldrig få fram presenter i tid. Vad skall barn, pretonåringar och tonåringar som har allt ha i present?

Ibland, men bara ibland, känner jag mig orättvist anklagad för att jag är gubbe. Jag kan väl inte hjälpa att jag föddes till man? Det är väl inte mitt fel att en del kvinnor diskrimineras? Snart kan man inte kalla företeelser för vad de är. Allt kommer att sakna personlig pronomen, kön och sexuell läggning. Vad skall vi kalla hen då?

Samma känsla får jag ibland, men bara ibland, av mina barn. De ser på mig med en tyst, lång och anklagande. Jag kanske inte har varit världens bästa och medkännande pappa, det kan jag ärligt erkänna, men å andra sidan har jag jobbat hårt när jag hade jobb. Inte har jag fått ihop så de kan ärva något men jag har ju gett dom mat, husrum och drivor av allt vad de behövde tills de fick studiebidrag.

Jag skulle kunna sitta här och skramla med mina två femmor i börsen men så gör jag inte. Jag är generös och slänger 5:an till en tiggare utanför Coop om jag hittar en olåst vagn.

Vissa dagar värker mina knän extra mycket. Läkaren säger att det beror på att jag är så stark att jag slitit ut miniskerna. Eller var det min vikt? Det kommer aldrig att bli bra och det är ingen ide att operera. Det jag har att se fram emot är att stappla fram med rollatorn.

Jag sover dåligt och det gör mig vresig, då kan det hända att jag råkar skälla ut nån i familjen som klagar över att jag inte gör någonting fast jag är arbetslös.

Det är bara SVT som en gång ville intervjua mig, det var en programserie om hur det var att leva efter skilsmässa. Av det blev inget för kvinnan som lämnade mig gick inte med på det så SVT backade. Inte ens 2 minuter av fame har jag fått.

Något kulturellt har jag väl uträttat som borde vara intressant? Filmer som ligger på youtube och en blogg som haft 9843 besökare på två år. Jag kan mycket om film och konst. När jag har tid så målar jag akvareller och tittar på bilder av Anders Zorn och Lars Lerin för att bli mer ödmjuk eller så leder det till prestationångest.

Jag skriver mer än jag målar, borde nog bli författare för ingen kan ju skriva som jag gör. Eftersom jag är arbetslös har jag ju allt tid i världen, åtminstone de 15 timmar i veckan min fyra åriga dotter får vara på dagis.

Men mest drömmer jag om att få skriva i tidningar och komma upp på nätet som kolumnist, en som kan skriva och tycka om vad som helst. Få kalla mig journalist, författare och kanske till och med redaktör. Det vore bra för egot att ta plats i tv, tidningar, litteratur och film och frottera mig med finkulturen för då kan ingen avfärda mig som löjeväckande, obehaglig och väldigt, väldigt rörande gubbe. Eller kan dom?

Jag läste Maria Svelands krönika “Jag fantiserar om att jag heter Leif, Jan eller Roy” och kom på att jag är en gubbe. Kanske inte med samma kulturella status som Sveland och hennes gubbar. Men gubbe är jag och jag skrev en parafras. Tänkte först skicka in den till ETC men då hade jag bekräftat min egen gubbild. Nu får den ligga här under RESTEN.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *