Näkemin

När jag kom in i skogen flög den första tjädern med vingar som slog i kvistarna. Strax efter så flög den andra som en skugga mellan träden. Det var lätt att gå även om inga stigar fanns att följa, bara uppåt mot berget. Nu visste jag hur jag hittade och snart passerade jag myren och kom upp till ett hygge. Det går inte att undvika kalhyggen, de finns överallt oavsett vart du tittar så ser du ett.

För att komma till dalen mellan Àtjek och Roavvoajvve där kallkällan rinner fram slapp jag gå över hygget, följde bara den övre sidan. Stigen som följde Átjeks nordsida var fortfarande upptrampad, det verkade vara en renstig men kanske även älgar följde den.

När jag kom till källan stannade jag en stund. Drack vatten, fyllde den stor petflaska och tackade vattnet för att den fortfarande fullgjorde sin uppgift.

Stigen var lätt att hitta och jag följde den tills den började gå neråt sedan vek jag av för att gå upp på berget. Två lavskrikor blev mina vägvisare och jag tog mig upp för branten.  När jag samlade tändved hörde jag pilgrimsfalken, jag stannade och väntade. Den svävade över mig utan att bry sig om min närvaro, jagad av en mindre snabbare fågel med spetsiga vingar som tydligen hade något emot falkens närvaro.

Det tog lite tid för att få upp elden, allt var blött efter flera dagars regn och jag slarvade. Under tiden som elden tog sig flyttade jag böneflaggorna och fotograferade. När jag druckit kaffet höll jag min tacksägelseceremoni. Det har blivit ett lån från de sex nationerna. Varje rådsmöte som de sex nationerna håller i Långhuset inleds med en lång tacksägelse. Jörgen I Eriksson beskriver detta i sin blogg; Att öva sig i tacksamhet.

Förra gången jag var hit hade jag så stora förväntningar, jag ville så mycket och sökte utåt trots att jag vet att allt redan finns, inte är vad de verkar vara, att jag redan är där, utan att kunna se det. Nu var jag avslappnad, utan krav på mig själv eller något annat. Kände tacksamhet över att jag kunnat ta mig hit upp mitt i all flyttstress. Tacksam för att min kvinna skickade iväg mig från kartongkaoset.

Stod där med blöta fötter och skor, tacksam för att ännu få uppleva en dag i på jorden, stående i vinden, dricka vatten från Moder Jord, elden som värmde och kokade mitt kaffe, elden i mig som höll mig varm och den plats jag upptog i allt detta.

Jag var tacksam för det lilla silverkulan som kommit till mig på märkliga vägar, den hade en svag klang som inte störde, ett ljud som djuren och de osynliga hörde men som var svårare för människan att höra. Den störde inte även om jag använde den under vandringen.

Finns det en möjlighet att ordna med en stor ceremoni på Átjek för att bevara jord, vatten, luft, eld och denna plats, dessa berg? Jag vet inte? Vet inte ens om Àtjek är den rätta platsen att hålla en ceremoni. För mig är det rätt plats, pilgrimsfalkarna och källan har berättat det för mig.

På vägen till bilen tänkte jag på ”Farväl till Jokkmokks skogar” av Norrlåter men det blir som vanligt inget farväl, det blir ett näkemin som är avskedsordet där jag växte upp. Näkemin är meänkieli och betyder på återseende. Näkemin Jokkmokkin mettät.