Nattligt samtal

Amanda i permobil med blå hatt
Amanda

Du ringde till mig i natt. Jag svarade och hörde din röst och väsningen av respiratorn.

“Hej pappa!”

“Hej” svarade jag och kände mig väldigt glad. Jag minns inte var jag befann mig. Kanske i TV rummet eller så var jag i Köping. Lite osäkert.

“Va roligt att du ringer” fortsatte jag “Hur mår du?”

“Jag mår bra” svarade du.

Din röst var precis som jag minns den och jag kunde höra vad du sade. Innan jag hann säga något tänkte jag att det här stämmer inte. Drömmen vek undan, jag grät för att jag visste att du var död. Men du ringde mig i mina drömmar.

Det är märkligt att någonstans i hjärnan finns minnet av din röst, av våra samtal som nästan alltid hade samma inledande repliker.

Innan din röst blev svag ringde du nästan varje kväll men när det blev svårare att höra dig så blev det allt mer sällan. Jag saknade dina samtal, fortsätt ring om du vill, det gör inget, jag vet att du är död och det bara är min hjärna som minns, men det känns bra.

På din mobil som jag fick har jag samma larmsignal som du hade till alla dina larm, ibland låter jag den larma länge för att minnas alla gånger jag hörde larmen hemma hos dig, äta, inhalera koksalt, inhalera ventolin.

Jag har accepterat att du är död, har gjort det för länge sedan men jag tillåter mig att sörja att du inte finns där, att jag inte kan chatta, att du inte ringer eller att jag inte kan hälsa på dig.

Men fortfarande frågar jag mig själv varför jag inte såg vad som var på gång? Varför jag var så förblindad, var det bara för att jag inte ville förstå eller är allt detta bara efterhandskonstruktioner?

Först gången jag hörde att dina armar och ben domnade tänkte jag att det beror på hjärat, kaliumvärden och alla andra värden som inte var som de borde vara. Men sedan sköts dessa tankar undan. I en catt från 19 mars skriver du:

“18.49.00 Amanda: första gången jag kända att armar o ben somnade var efter sista danderyd – resan? o maddde jobba natt devs 21 decc”

Min sorg kommer inte så ofta, inte så starkt men när jag ser bilder på dig eller skriver om dig är den väldigt närvarande. Jag hoppas det som är din sanna natur har det bra, i ditt nya liv, var du än befinner dig och du förtjänar ett liv med lite mindre lidande.

One Reply to “Nattligt samtal”

  1. Näst sista natten jag var i Stenungsund kom och sa hejdå till mig. Kroppen var mjukare och med din hjälp kunde hon lyfta armen och vinka hejdå åt mig. Jag tror jag frågade hur hon mådde. Hon nickade lite sådär som hon gjorde och sa att det kändes bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *