MSR WindPro Gasolkök

MSR Windpro
Sprängskiss MSR Windpro

I våras köpte jag mig ett gasolkök för att använda under fjällvandringar. MS Windpro är ett spindelkök på tre ben med slang till gasolbehållaren. Detta ger ett stabilt kök jämfört med toppmonterade och man kan hetta upp tuben för att klämma ur det sista. Ett bra alternativ om man gillar gasol.

Sammanfattning

Ett bra kök för den som vill ha ett gasol kök där man kan laga mat och inte bara koka vatten. Vindskydd gör att man inte har några problem med att vinden blåser bort värmen men lämna luftspalt mellan vindskydd och kastrull för att inte smälta hål i vindskyddet.

Köket dras med bränslets nackdelar. Minskad effekt när gasolbehållaren börjar bli tom och nackdelen med att man får dras med behållarna även när de är tomma. Tomma gasolbehållare skall lämnas på miljöstationer om de inte är tomma, de räknas som farligt avfall för att det kan finnas gas kvar i behållaren. Det är ju svårt att tömma den helt. Kan du tömma den helt så kan du lämna in den på en återvinningsstation som metallförpackning.

VARNING! Gasolbehållaren får ej utsättas för temperaturer över +50°C
VARNING! Gasolbehållaren får ej punkteras eller brännas.

Erfarenheter

Jag började med ett trangia kök på 80-talet som jag eldade med T-röd eller metanol. Kastrullen och stekpannan från trangian hänger fortfarande med trots många kökbyten.

Från trangia gick jag över till MSR Whisperlite Internationale som jag eldade med fotogen för att det sades att bensin var så farligt. Fotogen var kletigt, sotigt och brann aldrig bra så jag gick över till heptan i min MSR och det brann hur bra som helst. Jag testade den ordentligt, den fick stå ute veckovis i kyla och det vara aldrig några problem att starta den med lite förvärmning. Jag testade även hur nära tältduk den måste stå för att kunna smälta duken för att undvika detta ute på fjället.

Sedan kom primus ut med ett lätt toppmonterat gasolkök som hette Bruno, det var makalöst lätt med gasol, skruva på, öppna kran och tända med den inbyggda tändaren. Toppmonteringen var lite ranglig och man fick passa kastrullen hela tiden för att den inte skulle tippa. Blåste det fick man flytta in den under tältduken eller bygga vindskydd. Det blev skvättar kvar i gasolbehållaren och burkarna blev många. Efter en vårfärd där jag värmt gasolbehållaren med händerna för att få ut den sista gasen, vilket jag trots allt inte fick, så beslöt jag mig för att återgå till min MSR Whisperlite med bensin.

Några år senare började min dotter fjällvandra med mig och tyckte bensinköket var svårt att komma överens med – plocka ihop, få pumpen att pumpa, förvärma och tända – och det är mycket pillande med ett bensinkök så jag beslöt att köpa ett MSR WindPro. Nu har jag använt den under sex dagars fjällvistelse och det är ett enkelt kök att använda, det är stabilt och lätt att använda och som gaskök är den bättre jämfört med det toppmonterade gasolkök jag använt tidigare. Den största fördelen är vindskyddet.

Diskussion

MSR WindPro fyller sin funktion utan reflektorer men vindskyddet ger det skydd som verkar vara det största problemet med toppmonterade kök. MSR WindPro väger 195 g med vindskydd blir vikten 240 g och vill man ha reflektorn så blir vikten 257 g.

Man kan säker laga en middag med flera kastruller som innehåller olika ingredienser men jag har bara kokat havregrynsgröt, blåbärsoppa, chai och vatten. Orsaken till att jag valde detta kök beror på att jag bakar Gáhkko (glödkaka) på fjället och då krävs det vindskydd och tillräckligt med effekt för att få en stekpanna av aluminium het nog att grädda gáhkko. Den andra orsaken var att jag ville ha ett stabilt kök på tre ben.

Det vara inga problem att baka i stekpannan om gasolbehållaren var full men när den började bli tom så tappade den effekt, stekpannan blev inte nog varm. Jag har ju inte mätningar av temperaturer som stöd för min uppfattning utan detta är mer subjektiva iakttagelser.

Den distansmonterade gasolbehållaren gav i alla fall möjlighet att värma upp behållaren för att klämma ur den sista gasen när man kokade vatten. Det var bara att vänta tills vattnet blev lite varmare, doppa ner behållaren i den och räkna till 20 sekunder eller vänta tills man hörde att det blev fart på köket.

För att öka effekten så lindade jag vindskyddet tätt kring kastrullen men det var ingen bra ide, det blev två hål i vinskyddet så en bra ide är att lämna en luftspalt mellan kastrull och vindskydd.

Not: 2007-08-13 fick jag svar från FTI Förpackning och Tidningsinsamlingen och de skrev.
“Gasolbehållare som inte är återfyllningsbar sorteras som en metallförpackning och kan lämnas på återvinningsstationen, men de måsta vara helt tömd. Om det finns gasol kvar i behållaren lämnas den som farligt avfall på miljöstation/kommunens återvinningscentral.”

Nu vet vi det men frågan är hur man kan tömma gasolbehållaren helt utan att punktera den?

Ref: MSR – Mountain Safety Research®

Behöver man kängor?

Jörnkänga
Jörnkänga med näbb

Behöver man kängor på fötterna eller klarar man sig med trailrunningskor ute på vandring är ett av alla ämnen som diskuteras på utsidan. Att vandra utan skor i vårt nordliga lands är inte lämpligt, vi måste skydda fötterna från skador, hålla dom varma och skydda mot väta. Men hur mycket skor behöver vi för att skydda våra fötter under vandring.

Fötter är inte bara fötter

Foten har utvecklats från det vi var apor som klängde i träden att bli en viktig del av gåmaskinen. Det bästa vore om vi kunde fortsätta gå barfota som för våra fötterna är fantastiska, år ut och år in får de bära våra misstag, vår övervikt och dumheten att pressa sig till det yttersta genom att gå, springa, vandra och hålla på med andra aktiviteter.

Varje fot har 18 muskler och 25% av våra ben sitter där, i trampdynan och i fotens olika leder ligger miljontals nerver som skickar signaler upp till hjärnan om var vi har fötterna och hur kroppen skall balanseras för att göra gången mjukare, byta riktning eller vad vi nu vill göra. För att dessa nervsignaler ska kunna skickas från fötterna och upp till hjärnan är viktigt att det är bra funktion i fotens alla leder, muskler och ben. Våra fötter mår helt enkel bäst om de får vara fötter.

Behovet att skydda fötterna är orsaken till att vi skapad skor. Hur dessa såg ut berodde på vilket behov som var viktigast, att skydda mot kyla, väta eller slitage samt vilka råvaror man hade tillgång till. Naturligtvis fick även skor med tiden en social och kulturell prägel som ibland gick och fortfarande har rena överdrifter som motverkar fotens funktion.

De första vandrarna

Vad behöver vi för att skydda våra fötter vid vandring. I första hand en sula. Denna sula kan bestå av material som fäster vid fötterna. Om fötterna även måste skyddas mot skador eller väta måste man forma något kring foten. Då har vi mocasinen, kamikken eller den nordiska näbbskon och dessa skor i en mängd variationer vandrade in i hela arktis och ner i Amerika. Hur många mil har inte tillryggalagts med osulade mocasiner, kamikker eller bandskor genom skogar över tundran och uppe i fjällen innan den moderna tidens hårda sulor började trampa upp stigar och bygga vägar.

Redan Axel Hamberg skriver 1922 i “Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan lule älvs källarmar”, på sidan 24. “Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med.”

Men för den som ej vågar förlita sig på bandsko, måste kosta på sig ett par grova vattentäta skodon med tjocka sulor, skriver Hamnberg och beskriver lädersulade kängor dit man sätter broddar beställda från Bayern eller Schweiz. Vad Hamberg beskriver gäller nog än i dag. Vi kan välja mellan lätta skor att gå med och kängor för alpin vandring.

Att Hamberg har studerat och använt den samiska klädsel framgår även på sid. 26-27 där han skriver om benklädnad. “Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten.”

Skoutveckling

Vad hände med bandskorna från Hambergs tid och fram till i dag. På 50-talet kom “bondeförbundarn” gummisko med läderskaft och slog ut hela näbbsko-
näringen, enligt Jan Sandlund på Bölebyns Garveri. Garveriet har fram till några år sedan sålt handsydda näbbskor men det finns inga på deras webbshop eftersom det är brist på skomakare i Piteå. Däremot finns bandskor kvar även om de inte är sydda med senor eller becktråd och så har de fått en sula av gummi och det är blöttnäbben från Kero AB i Sattajärvi, Pajala Kommun.

Näbbskon har en variant med cellgummi hos Jörnkängan i Jörn. Mina Jörnkängor har en sula som skyddar mina fötter. Sulan är lite högre under hälen men saknar klack och från fotvalvet och framåt är den mer böjlig. Den har cellgummi för att skydda mot väta och i denna del är det halvhögas skaftet fastsytt.

Jag föredrar halvhöga skaft för att med “bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna” för att kunna vada. Jag skulle i och för sig föredra en jämtjock sula men klacken har kanske någon funktion. Jörnkängan har det minsta som behövs för att bilda en känga. En sula, en vattentät sko utan foder och ett halvlångt skaft. Men en läderkänga är aldrig helt vattentät. Om det regnar länge eller man vandrar över myrar och i ris kommer vattnet att tränga in i kängan genom sömmar och lädret, samma om man vadar för länge.

Den alpina broddkängan har fått en mycket bredare utveckling där det finns otaliga varianter från vandrings kängor till styva klätterkängor för stegjärn. Det finns fördelar med dessa mer stabila kängor för de som inte har kraftiga oömma fötter, som Hamberg skev redan 1922. Det finns de som vill ha mer stöd för både vrist och fot vid vandring.

I dag har vi även en uppsjö av lätta tekkingkängor och många använder även ännu lättare trailrunning skor på sina vandringar. Dessa måste komplettas med vattentäta strumpor för att hålla fötterna torr och damasker för att inte få skräp i skorna.

Egna erfarenheter

Jörnkänga
Jörnkänga med böj

Mina första vandringskängor var ett par Lundhags militär som gav mig skoskav så jag tog ett par Jörnkängor med näbb och utan snörning som jag använde till skidåkning på vintern och det blev en problemfri vandring beträffande fötterna. När dessa blev utslitna tog jag ett par lågskaftade läder kängor från Scarpa.

Kängorna hade jag använt hemma vintertid i två år utan problem men använda dom på vandring var en helt annan sak. Dessa kängor var stabila men för stabila. Det fanns ingen plats för mina fötter som svällde upp under vandringen, jag tappade fem naglar, slet sönder hälarna och gick med trasiga fötter i tre dagar.

När jag kom till Padjelantaleden vid Kisuris bytte jag till Teva sandaler och gick till Änonjálmme så jag har även gått i sandaler. Men det var torrt den dagen jag gick så jag har inte gått med sandaler i regn och bara på led. Efter den vandringen beställde jag ett par nya Jörnkängor och dessa har jag använt sedan dess med en omsulning.

Jag har även gått med gympadojor. Det var efter ett vadförsök över Stioätno. Det var kall och jag frös så jag gick flera timmar till Bierikvaratj innan jag bytte till kängor igen. Så länge man är varm och kan hålla sig varm är det ingen fara att gå med blöta fötter i gympadojor men det är inget man bör göra dag efter dag.

I skogen har jag mest använt gummistövlar. Det var först efter att jag börjat fjällvandra jag började använda kängor i skogen och även när jag är ute och fiskar. Jag tycker att gummistövlar är för täta och vill man ha ett par bra stövlar kostar de ganska mycket och håller dåligt jämfört med kängor.

Går jag i skogen eller på fjället vill jag ha så mycket frihet för mina fötter som möjligt, de rör sig lite i kängorna, de glider i sidled, fram och bak, jag får hela tiden jobba på ett helt annat sätt. Jag vill inte ha styvare kängor. Mina Jörkängor är så nära näbbskor jag kan komma i utan att avstå från sulan eller cellgummit.

Ref:
The Bata Shoe Museum Foundation

Gasol gáhkko

Baka sitt eget bröd är inte billigare än att köpa men det finns en glädje i att göra sin egen mat så varför inte baka sitt bröd. Jag har bakat baugetter för att då behöver man inga särskilda hjälpmedel men min favorit är gáhkko, samiska glödkaka som jag bakar på bensin eller gaskök. Har även provat grädda i stekpanna på elspis men gasen är lättast.

Brödbak
Brödbak på fjället

Att jag började baka gáhkko berodde på med att en av mina döttrar började vandra med mig men hon var inte så förtjust i rågbrödet jag bar med mig, en perunalimpuu räckte i fyra – fem dagar och smulades inte sönder i ryggsäcken. Vi försökte med andra bröd men inget gick riktigt bra så jag funderade vad jag kunde göra.

Samerna har alltid bakat gáhkko, i början gjorde de torrjäst själv genom att köpa jäst och torka den, sedan kom bakpulvret som underlättade en hel del och så småningom kom den färdiga torrjästen. Gáhkko kan bakas över öppen eld i stekpanna, på en gräddsten som nordsamerna eller till och med på skierre (dvärgbjörk) – skierregáhkko som Ibb-Anna Rassa berättar om i Glöd och Eld skriven av Yngve Ryd. När samerna kunde baka över öppen eld så borde jag kunna baka över ett bensinkök.

Jag letade upp ett recept på gáhkko på nätet och provade grädda på bensinköket och eftersom jag var rent vetenskaplig i min undersökningar gjorde jag detta fler gånger med gott resultat. Under en vandring till Kebenkaise provade jag detta ute på fjället och det gick bra. Veckan efter gick jag ensam till Badjelándda och bröd hade jag men bensinen tog slut. Jag räknade i alla fall ut att det går åt ≈1 dl bensin/dag/person om man skall både baka och äta i fjällen.

Hittills har jag inte träffat någon annan som bakar gáhkko ute på vidderna men det är hur lätt som helst men man får planera bakningen efter vädret. Det kommer väl en dag då man får prova baka inne i tältet men än så länge har jag kunnat göra det när det inte regnar. Dessutom är det lättare att bära med sig mjöl än bröd, det tar mindre plats och smulas inte sönder

Gasol bak
Gasolbak i köket

Receptet är enkelt. Blanda 5 dl vetemjöl, några msk socker och lite salt i en plastpåse. Har du stora påsar kan du vika in påsen med torrjäst i den. När det är dags att baka på fjället eller i skogen värmer upp 2 dl vatten och 1 msk olja till lite varmare än fingervarmt, blanda i torrjästen så den löses upp. Häll mjölet i kastrullen och arbeta degen ordentlig. Stoppa degen under tältduken på liggunderlaget, är det varmt kan den stå i solen. Låt jäsa i ca 40 minuter.

Dela den i 8 delar och kavla ut till tunna kakor. Jag använder min runda flaska som kavel och har en fanerskiva som passar in i stekpannan som bakbord och jag har med en påse mjöl för utbakning. Sedan är det bara att pligga kakorna med en gaffel. Grädda i torr varm stekpanna på bensinkök, gasolkök eller glöd. Akta dig så du inte bränner kakorna. Ät det du orkar och ta med resten.

Nu har jag skaffat mig ett spindel gasolkök, en modell som står på tre ben. Jag var givetvis nyfiken på hur det skulle gå att grädda gáhkko på den så jag provade i köket. Resultatet var lysande så nu måste jag ut i skogen för att testa hur det går att baka när det blåser lite.

Till sommaren blir det vandring i Sarek, det skall bli gott med nygräddad gáhkko på fjället. Kanske jag smyger med en tub med smör, det är gott när det smälter på brödet.

Buddha i Mustang

För ett decennium sedan sökte en Nepalesisk fåraherde skydd för regnet i en grotta på 4 300 meters höjd uppe i Lo Manthag i Mustang distriktet. I mars detta år visade han vägen upp till grottorna för en grupp alpinister och arekologer. I grottan fann man arkeologiska fynd och muralmålingar om Buddhas liv som kan vara från 1100 talet.

Gruppen finansierades av The Norh Face och Sky Door Productions.Tre av de fyra Amarikanarna som var med i gruppen var Pete Athens och Renan Ozturk två erfarna klättrare och Broughton Coburn, en författare och filmare som arbetat som miljöexpert åt Världsbanken och UNESCO. I gruppen ingick även en italienare och tre Nepaleser.

För att komma upp i grottorna fick man vara extremt försiktig och klättrarna fick designa egna prototyper av utrustning för att genomföra klättringen i branten med sprött berg. Men när de tog upp sig till grottorna så hittade de en 8 meter lång muralmålning med 55 paneler som mätte 35 cm gånger 43 cm. Men fann även gamla skrivna Tibetanska manuskript och lergods.

En av de Nepalesiska medlemmarna Prakash Darnal, som är arkeolog på Ministry of Culture, Tourism and Civil Aviation, sade att dessa gamla målningar visa på influenser från Indisk livstil. Till en början fann man 30 – 40 grottor men när man kommit längre in fann man att det kan vara upp till 100 eller 150 grottor uthuggna i berget.

Det är mycket möjligt att detta varit platsen för ett Buddistisk kloster eller någon annan form av retreatplats. Mustang har alltid varit influerat av Tibetaner och det är mycket möjligt att detta har varit en av de platser dit Tibetaner kom för att lära sig om Buddismen av Indiska mästare.

För att kunna följa upp denna preliminära undersökning måste man få klättrare med vana från spröda berg som kan ta upp arkeologer för vidare undersökningar. Enligt Jiban Ghimire från Sherpa-Shangri-La Trekking Agency har National Geographic och the Discovery Channels visat ett visst intresse för vidare utforskning av Mustang.

Mustang har alltid varit ett isolerat område och har varit stängt för turister fram till 1992 och är ett torrt högalpint område som gränsar mot Tibet. På vintrarna är de så kallt och snöigt att folk flyttar ner till låglandet i Nepal och Indien.

Grottkomplexet kan vara ett intressant arkeologiskt fynd och det är interessant att veta vad det är för Tibetanska texeter man hittat och en noggrann datering kan även vara av historiskt intresse. Men Himalaya gömmer många hemligheter och termas (gömda läror) och de fyra sanningarna och den åttafaldiga vägen gick en gång över Himalaya. Nu har de färdats till väst. Hjulet snurrar än.

Källor:
SvD – Herde fann Buddhabilder i grotta
BBC – ‘Stunning’ Nepal Buddha art find