Plötsligt långvarigt möte

”Plötsligt möter allt det som han trängt undan och nästan glömt, kylan och allt som en gång fått honom att bestämma sig. Det som han farit ifrån och som inte funnits med i hans längtan tillbaka är plötsligt naken verklighet. Han var helt oförberedd. Under ett kort ögonblick grips han av våldsam olust. Men bara ett kort ögonblick.” Gunnar Kieri. Nimrods källa.

Den var länge sedan jag längtade till Ruotkomaa och många år sedan jag svor på att aldrig mer åka till Tornedalen.

Kanske kom jag tillbaka för min dotters skull, visa henne, berätta för henne, för att minnas, att hälsa på, bo i Lavvgoattin vid Runes strand, fiska under Mestoslinkka och koka Bullens korv under trädet i viken.

Nu är jag här ensam, för att vila upp från en smygande utbrändhet, för att måla akvarell och bestämma när tystnaden skall finnas. Just nu är Nordgren och Epstein bakrundbrus från radion.

När jag drar ut sladden så hör jag kylens kompressor, termostater som slår av och på, bilar som smyger förbi och långtradare med massaved som dundrar mot kusten.

Jag har vandrat vid Linkanoja, gått förbi kojan jag aldrig gjorde klar, förbi rävgrytet där rävungarna lekte i motljuset i midsommaritid för många år sedan och jag har letat efter vrilar mellan åsarna.

När jag tog mig fram utmed Hietaoja och försökte finna en väg mellan starrtuvorna kom jag att tänka på att det var över 50 år sedan jag senast gick där. Har jag varit hit för sällan?

Människor jag känt börjar vara fler än de jag känner och det är inte längre människor som får mig att komma hit.

Jag kommer tillbaka till landet, det sargade, sårade landet. Letar efter hjortron på myrarna, hittar kallkällor jag inte visste fanns. Går till Virkamaa som är hyggesbränd och återplanterad för att få lite vind när jag skall koka kaffe. Jag står på det enorma kahygget i Narkaujoen pettäkkö och ber.

Skogarna är tysta och tomma, det är inte landets, skogens, fåglarnas, renarnas, älgarnas, pälsdjuren och inte ens rovdjuren som skapat detta; om det inte är det största rovdjuret av dom alla.

Ingen längtan hit, ingen längtan bort. På söndag kör jag över bron vi Jokilinkka. Då är jag på väg till kusten. Ännu en resa.

Skriven i Ruotkomaa vecka 44 2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *