Riddu Riđđu – dit och aldrig därifrån

Festivalband
Riddu bandet

När jag sakta körde upp på krönet och vägen svängde till höger såg jag slätten, blicken fångades av några stora vita lavvus som stod uppsatta, jag förstod att jag nått Riddu Riđđu slätten, platsen för festivalen med samma namn. En festival som började 1991 i efterdyningarna av Alta när den samiska självständightesrörelsen startade. Det var sjösamiska ungdomar som startade en ungdomsförening och i denna konfliktfyllda tid växte Riddu Riđđu fram till att bli en musik och kulturfestival inte enbart för samer utan för världens urbefolkningar. Varför kom jag hit, vad hade jag här att göra?

Dubbelt främlingskap

Mina känslor var delade jag ville hit samtidigt som det kändes att jag inte hade något här att göra, jag var en främling ett ett land där främlingskapet blev dubbelt. Vägen hit hade varit lång. Jag startade i Tornedalen, körde via Vittangi, Karesuando, Kautokeino, Karasjok, Porsanger, Alta för att komma till Manndalen i Kåfjord.

Jag parkerade bilen vid Manndals Skole och läste på informationstavlorna, hittade vägen ner, betalade 50 norska kronor för att parkera, tog med alla värdesaker i min gula ryggsäck gick till biljettförsäljningen och frågade vad biljetterna kostade. Denna torsdag var det gratis, ett festivalpass kostade 850 nok och en dag 450 nok. Jag beslöt mig för att reka lite innan jag bestämde mig för jag hade nästan 1000 nok som blev över när jag köpte min lavvu hos Venor i Kautokeino.

Riđđu marknad
Marknadsplats

Vägen ner till festivalområdet var redan kantat av stånd där det såldes etnosmycken, drömfångare, trummor, bälten, kläder och allt vad man kan tänka sig att behöva. Om det blev ansträngt kunde man få massage och var man orolig för hur det skulle gå på Riddu kunde man bli spådd i Tarot. Även Roger från Venor hade hunnit till Riddu så vi pratades vid en stund.

Jag hittade fram till campen där det redan fanns tält och lavvus uppsatta så jag gick upp till bilen, stuvade om bland alla utrustning i bagaget, tog det jag behövde i ryggsäcken och gick ner till campen där jag satte upp mitt tält vid jokken. Det var nästan foktomt på campen, solen värmde så jag passade på att bada. Det var kallt men skönt att bli ren efter några svettiga dagar i bil och två tältnätter på fjället. Efter badet tog jag på mig min kimono, lagade lite mat, kokade kaffe och det började kännas bra att sitta där på Riddu Riđđu campen.

Första kvällen

Eftermiddagen och kvällen tillbringade jag med att lära mig hitta allt, tittade på några kortfilmer i bion och senare var jag på ungdomskonsert där den samiske rapparen SlinCraze (Nils Rune Utsi) som uppträdde på Lávddáš. Efter honom kom rOlFfan och bandet som körde musik för fullt ös som uppskattades mest av unga men även av oss äldre.

Slin Craze rappar
Rapp

Målgruppen för arrangemanget och musiken var ungdomar men publiken var blandad och jag var inte ensam om att dra upp medelåldern. De ungdomar som ville fick vara med i en tävling om minsta promillehalten, de fick kolla den två gånger per kväll och vinnaren vann 1000 nok. Vinnaren var alltså den som i medelvärde hade minst promille av alla. Jag vet inte om det fanns en gräns för otillåten promille men arrangemanget vara drogfritt.

Begränsade tillgångar

När biljettförsäljningen hade öppnat för kortförsäljning bestämde jag mig för att köpa ett festivalpass men hur vi än försökte så godkändes inte mitt kort. Efter att ha pratat med den ekonomiskt ansvarige så visade det sig att bankens terminal inte accepterade utländska kort. Jag dubbelkollade hos Roger på Venor och det var samma sak där men jag fick i alla fall ladda min mobil hos Roger.

Jag kunde köra till Manndalen och försöka ta ut pengar på någon bensinstation men om jag inte fick ut något så skulle jag bara bränna 50 nok i parkeringsavgift. Vad skulle jag göra? Efter tveksamt övervägande bestämde jag mig för att bara köpa biljett för fredagen och köra mot Gällivare under natten mot lördag. Jag hade fått erbjudande om skjuts från Gällivare till Umeå på söndag.

Sista programmet på torsdag var Riddu Riđđu rockcirkus som körde sitt genrep. Det var fullt ös från början till slut där man blandade rock, dans, traditionell musik från Mongoliet, Komi hade ett dansspektakel om ett bröllop, det var en kille och en tjej i trapets och mycket annat.

Campkväll

Riđđu campen
Riđđu campen

När det var över drog jag mig mot tältet och när jag åt två mackor och kokade thé då en berusad Manndalsbo damp ner vid min sida och frågade om jag hade brännvin. Jag sade att jag inte drack just nu och han frågade vad jag trodde på. Jag förklarade att jag trodde på att man skall göra sitt bästa varje dag utan att göra andra levande varelser illa och berättade att jag var Buddhist.

Mannen som pratade det lokala tungomålet pratade så fort att jag förstod bara hälften och han var verkligen påstridig om att jag skulle följa med för att träffa några andra. Jag följde med och hamnade vid en lägereld där en man som var skäggigare än jag frågade om jag hette US. Sedan drog han den långa ramsan om Afselius, Julius, Brutus, Markus, Matteus, och alla andra som slutade på US som han associerade med USA. Min vägvisare sade till Moses att han inte skulle tracka folk som blivit inbjudna till lägret.

Det dröjde inte länge förrän min vägvisare drog iväg med mig till nästa läger som var utanför en stor lavvu där han presenterade mig för sin syster. Jag kallpratade lite med systern, min vägvisare fick tag på en plunta och försvann bakom lavvun. Jag rökte en rullad cigarett för att var cool men sedan ursäktande jag mig att jag skulle ut och fotografera.

Jag gick raka vägen till tältet, packade ihop mitt kök, fyllde vattenflaskorna vid kranen och kröp in i tältet. Det var rätt så stojigt under natten men jag somnade i alla fall och vaknade till en tyst morgon. Under natten hade jag bestämt mig för att plocka ner tältet så fort det blivit torrt och göra allt klart för min avfärd.

På morgonen var det tyst efter nattens festande och jag gjorde som på fjället, jag lagade min frukost av gröt och blåbärsoppa. Åt lite bröd och mysost, drack chai och tvättade mig i bäcken.

Solen hade redan värmt upp tältet men jag vilade en stund men till slut blev det för varm i tältet och jag kröp jag ut och började packa ner allt. När jag stuvat in utrustningen i bilen gick jag jag ner mot marknaden och satte mig för att röka.

Komidans

Efter en stund kom det fram två damer, den ene frågade om jag kunde engelska. Jag svarde att jag kunde svenska och då frågade de om jag kunde hjälpa till på Lávddás, de behövde två män till det. Jag förstod inte riktigt vad de skulle ha hjälp med, antog att det var något tungt, jag hade inget att göra fram till två så jag sade att visst kunde jag hjälpa till.

Det visade sig att de behövde danspartners till en dans som en danslärare från Komifolket skulle hålla, men ett löfte är ett löfte. Både läraren och dragspelaren pratade bara Komi eller ryska men en ung norska tolkad från ryska till engelska eftersom där fanns två kvinnor som var från Tyskland. En av kvinnorna bodde i Norge och kunde norska men den andre kunde bara tyska och lite engelska. Där fanns även en kvinna som kom från Ungern som nyligen flyttat från England till Norge och ännu inte kunde norska. Sedan var det jag som kom från Sverige men inte kände mig som svensk och kunde prata finska och meänkieli men jag förstod inte Komi fastän det var ett finsk-ugriskt språk.

Dansarna på Riđđu
Dansarna på Riđđu

I detta babels torn eller babels dans lärde vi oss dansa en traditionell Komidans som i grunden var en vanlig gammeldans med egna turer. Det var roligt att försöka hålla jämna steg med den snabbfotade dansläraren som var tio år äldre än jag. Min danspartner var Ungerskan som hade gått dansskolor så jag fick stor hjälp av henne.

Riđđu Riđđu dansman
En dansman

Efter en paus och avslutning var det dags att tacka och säga adjö till varandra och jag gick för att se den norska premiären av “Sami Neida Joik” av Liselotte Wajstedt. En film om hennes sökande efter sin samiska identitet, förlorat mellan Nedre Soppero och Stockholm. Hennes sökande leder henne många vägar genom Sápmi. Det var en ovanlig väg, ett poetiskt berättande med ofokuserade bilder, musik, ljud som sökte efter ett formspråk som blev ett språk. Vad är ett sökande, när börjar det och när är det slut?

Konsert i Ger (Jurta)

Det var snabba byten på Riddu och jag gick ner till Jurtan för att lyssna på konsert med Bayar och jag fick sista platsen vid dörren men den visade sig vara bra för fotografering och jag tog en av mina bästa bilder i jurtan.

riddu_gerspelMusikerna berättade om instrumenten, deras uppkomst och hur de användes och spelade traditionell musik. Bayar kommer från Burjatia vid Bajkalsjön och Burjaterna tillhör det nordligaste av mongolfolken.

Trumma och musiker
Förebild

Efter föreställningen frågade jag om trumman som de inte använt eller berättat om. Det var en schamantrumma av getskin och “knölarna” på ramen var symboler. När jag frågade vad de symboliserade svarade han på engelska något om “ways”

– Nine, ways to be a schaman, frågade jag och fick ett bekräftande svar. När jag kom hem och kollade bilden finns det bara åtta “knölar”, vad är den nionde vägen? Är det trumman? Måste jag tillbaka för att fråga eller skall jag ta mig till Burjatia?

Vem är jag?

Vid festivalplatsen träffade jag Ungerskan igen och vi gick till filosofigammen där diskussionen handlade om identitet. Det är tydligen en fråga som berör alla och svar finns inte eller så finns flera svar för varje individ. Vem är en riktig indian, en riktig same? Ungerskan hade inget problem med sin identitet trotts ungersk, tjeckiskt, romsk och tysk påbrå. En ung kvinna berättade att hon hade samiska, norska och kvänska förfäder och frågade:

– “Kan jag välja vad jag vill vara eller kan jag byta identitet när det passar mig?”

Jag berättade att min första identitet var en icke identitet, jag var icke svensk. Men vad är en Tornedalning, någon som bott i det område i norra Sverige där det talades ett ålderdomlig finsk språk som i sin försvenskade form i dag kallas meän-kieli. Jag är fortsatt en med en icke identitet eller så har jag en som alltid är något annan än majoriteten jag befinner mig bland.

Riddu Riđđu handlade om identitet denna sommar och det är en fråga som aldrig får ett uttömmande svar och just denna diskussion i gammen har ännu inte lämnat mig.

Kvällskonsert

Riđđu Riđđu vajas
Vajas

Nu återstod bara konserter på Riddu Riđđu-lávdi. Descadansts hade inte kunnat komma bara Taqralik Partridge och hon uppträdde tillsammans med Sara Mariell Gaup med en blandning av poesi, historier och joik. Efter det kom Vajas med Kristin Mellem og Ande Somby Nils Johansen med sin blandning av joik, folkmusik och elektroniska rytmer om man nu nödvändigtvis skall ge sig på en beskrivning.

Riđđu Rock Sirkus
Riđđu Rock Sirkus

Kvällens förväntade höjdpunkt var Riddu Rock Sirkus som bestod av rockgrupperna Mindtwist og Alit Boazu, fem profesionella dansare från dansakademin i Oslo, burjatiska akrobater, teater av Komifolket, två av medlemmarn från Bayar, Nina Erdahls samiska modevisning, två akrobater som hade uppvisning i rep och eldjonglörer; för att nämna några inslag i en föreställning utan avbrott.

Blackfire på Riđđu
Blackfire

Den sista föreställningen var Blackfire från Diné som är en del av Navaho nationen. Det markerades i början då Klee Bellany, hans bror Klayson och deras syster Jeneda inledde med trumma och traditionell sång.

Detta byttes relativt snabbt till protest-punk-rock med Jeneda på bas, Klayson trummor och Klee med gitarr och sång. Av sången hördes inte så mycket men av mellansnacket förstod man att det var kampsånger mot kolonisationen, brott mot ursprungsfolkens rättigheter och den globala uppvärmningen.

Blackfire öste på så hårt att strömmen gick, trodde vi i publiken men det visade sig att hela Manndalen var mörklagd vilket inte betydde så mycket under midnattssolen. Blackfire plockad bara fram trumman igen, började trevande med traditionella sånger som gick över i långdans. I publikhavet träffade jag på min unga danspartner från Komidansen så nu dansade vi Diné danser och sjöng deras sånger tills klockan blev över två på natten.

Trummans rytm

Jag tog adjö av min Ungerska vän och var förbi Roger i Venors gamme och sade adjö till honom och tackade för service och goda pratstunder. Sedan gick jag till bilen, packade in min gula ryggsäck, tog av mig jackan och körde upp mot skolan.

När jag passerad kröken uppe på höjden där man såg ner mot Riddu slätten var den känsla av främlingskap jag haft när jag kom var borta och var ersatt av någonting annat som jag inte kunde beskriva. Det var en dag och en kväll kvar av människor möten och musik men jag valde att åka för att pengarna var slut och en ny resa väntade. Ett vemod kom över mig, när bilen rullade nedför backen hörde jag trummans rytm, hjärtats rytm i däcken och det fortsatte i timmar.

Ref:
Riddu Riđđu
Blackfire
Alit Boazu
rOlFfa
SlinCraze

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *