Rohtang La

Igår hade vi en heldag med resa upp till Rohtang La, ett pass med bilvag på höjden 3979 m. Resan började med att vi i god tid, svenskar som vi är, var på busshallplasten. Bussen som skulle gå klockan 10.00 dök upp vid 10.55, en försening omvandlat till våran “indiska tid” är knappt en kvart.

Roland,Jak och Evelina
Vi och en Jak

Resan upp från Manali som ligger på ca 2000m, bestod av serpentinvägar, höga stup, bortspolade vägar, möte pa “enkelfilig väg enligt svensk standard a la klappsvägen” med våran bus och de många tankbilar som ville åt andra hallet. Jag fokuserade mig på att kolla på de höga bärgväggarna som fanns på motsatt sida av stupen och pappa läste mantras. Vägen kantades (där det fanns plats) av små affärer som hyrde ut overaller från 60-talet, gummistövlar, vandringspinnar i trä och fuskpälsar till de turisitande inder som inte ville frysa. Svenskar som vi är så hade vi redan ordnat med jackor och hade även men oss vara sjalar i Yak ull.

Framme i passet möttes vi av en “indisk glades cirkus”, så manga indier i dessa fula overaller och fuskpälsar som var överlyckliga över att få se snö! Snön var för mig en kvarliggande fläck som fortfarande låg kvar, färgen var mer grå än vit och inte mycket att hurra över. Jag hade tidigare pratat med en av de indiska “tanterna” som var med på bussen, hon var iklädd en Sari (en indisk klänning som består av flera meter tyg och inget annat) och hon hade inte hyrt några kläder. Som kompensation för att hon hjälpt oss med att tolka vad konduktören sa i alla pauser, lånade jag ut mig sjal till henne, det såg så kallt ut!

Resan dit blev värd den skräckfyllda resan när jag hittade Yakarna, dom finns på riktigt! Det blev fotografering och en ridtur på djuret som hetter Raki. Vi tog den största Yaken som vi hittade, och trots detta var han låg, detta kompenserades av den bastanta kroppen. Han var en hejare på att springa och hade en egen vilja. Nu har vi vart med om många Yak upplevelser, vi har smycken av yakben och vi har ridit pa en och även smakat yak honans (dri) ost, i torkat format. Det som saknas ar torkat yak kött.

Guiderna försökte få mig att åka kälke, bildäck och skidor. Jag förklarade att jag var från Sverige och var van vid snö, att åka skidor kan jag göra hemma. Jag berättade att det var mer roligt med yakarna, for de har vi inte hemma – bara renar. En av yakskötarna förklarade för mig att det måste finnas yakar i Sverige om det finns snö “finns det snö så finns det yakar”.

Så fort pappa for iväg på sin yak så blev jag själv en turistattraktion, vuxna män med turban och fuskpälsjackor ville ta kort med mig. Glad och trevlig stod jag där omringad av män och barn som var fachinerade av turisten – det var få västerlänningar där. Tydligen har pappa ett respektingivande intryck, för ingen kommer och ber mig vara med på kort när han är i närheten, med när han försvinner då kommer de!

Det märktes att vi var på hög höjd, pappa som förskte “gå snabbt i kapp” yaken jag red på, tappade andan. Vi belv anfådda av den lunga promenaden upp till stället där vi satte upp böneflaggorna och offrade lite ost – for en säker hemfärd. Vi försokte spara på orden och dricka vatten tills vi var nere på läg höjd igen.

Nu behöver vi inte gå upp på Kebnekaise. Att vandra på dessa höjder kommer jag nog inte att göra, kanske går det bättre med aklimatisering, men jag tror det ar för jobbigt för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *