SE

Du kan inte se skogen för alla träd. Det känner alla igen men kan du se träden för all skog? Jag gick in i skogen som barn och skogen gick aldrig ur mig men för första gången såg jag trädet i skogen, varje träd för sig, alla var där, framträdde för mig eller var det jag som trädde fram för trädet?

Torrfura som lagt sig för att vila
Talar med en gammal vän

Vi gick stigen mot Tjädrevinstjärn. Solen värmde från en himmel utan moln. HannaBrita satt i barnstolen på min rygg och Evelina gick framför mig. Vi hade sett flytande grodor i en tjärn och järpar i en bäckravin. Från början var skogen en tallskog på åsar, nu vandrade vi en en gammal granskog med inslag av tall.

HannaBrita somnade och då börjar hon hänga i stolen så vi stannade när vi kom fram till nästa bäck. Vi vilade och när HannaBrita hamnade i solen flyttade jag på henne och då vaknade hon. Efter att hon lekt vid bäcken en stund bestämde vi för att gå tillbaka samma väg. Jag hade ett dåligt knä och Evelina var inte bra i ryggen. Med HannaBrita visste man aldrig hur det blev.

Vi började vandra, så även HannaBrita. Det var inte lätt att vandra över rötter och stenar även om det var på en stig men hon tycker om att gå. När hon blir trött eller något intresserar henne då stannar hon. Sedan är det bara att vänta. Det var under en sådan väntan jag såg.

Det första var en stor ännu levande tall där åskan lämnat sitt märke för länge sedan. I det grånade spåret av åskan fanns ett hål högt upp och ur hålet gick myror ut och in. Inte de stora myrorna utan vanliga rödmyror. Nedanför detta stora lite rektangulära hål fanns ett runt hål. Jag tittade länge på trädet medan HannaBrita lekte och sedan såg jag mig omkring. Jag såg alla träd, såg dom som individer, en och en framträdde de för mig och jag blev förundrad.

Aldrig tidigare hade jag upplevt träden på detta sätt, så närvarande. Sedan insåg jag att träden alltid var närvarande men just nu var jag så närvarande att jag upplevde träden. Var det jag som trädde fram inför träden? Varför var det så?

HannBritas paus i vandringen som fått mig att stanna upp, men det hade hänt förr. Träden kommunicerar med varandra, men hade de kontaktat mig? Var det åskträdet som talat med mig? Bett om min uppmärksamhet, min närvaro. Nu var jag närvarande.

”Pappa han bara går och går” hade Evelina sagt vi bäcken och hon hade rätt. Jag går, spanar hela tiden mellan träden efter fåglar och djur. Träden blir som en fond, något som skymmer sikten och de enda gånger jag tittar på träd är när jag skall ha något att slöjda. Det var en märklig upptäckt vid min ålder att vara så närvarande med träden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *