Enligt Bob Thurman är vår extremt sammankopplade värld; där vi kan få veta allt, när som helst, grunden till att alla kan bli buddister. Han menar att denna massupplysning kan väcka vår medkänsla. Är detta möjligt eller är det vår egocentriska uppfattning av värdens som kommer att förstärkas.
Titta gärna på TED där Bob Thurman säger att vi kan bli buddhister men jag tror inte att sociala medier och vår realtidseleände kommer att ledat till någon masskonvertering till Buddism genom att det väcker vår medkänsla.
Bomberna i Boston var realtidsdåd men det finns ingen sätta att mäta om den väckte medkänsla med offren eller vrede och hat mot förövarna? Var det någon som hade medkänsla med förövarna? Detta dåd ledde även till den största sociala människojakten i historien på Reddit och en ursäkt på deras blogg
Fabrikslokalen i Dhaka där 323 människor dog har lett till upplopp där 10 000 tals människor har blockerat vägar, bränt bussar och attackerat textil fabriker. Nu har fabriksägarna anmält sig hos polisen. Men vad är detta mot de hundratusentals som kräver att Pakistan skall stoppa hädelse på nätet.
Näthoten är legio, journalister, skribenter, kvinnor och män hotas och misskrediteras dagligen av ren #näthat.
Det går att rada upp världshändelser och fråga sig vilka som ökade vår medkänsla? Hur många andra känslor som väcktes och hur dessa kanaliserades går inte heller att mäta.
Vår extremt sammankopplade värld leder till ännu fler kanaler för vår kamp om världen. Vårt sökande efter bekräftelse, försökt till synliggörande av oss själv och denna spegling leder till högre röster för att synas i strömmen. För att få uppmärksamhet, gillande och kommentaren är vi beredda att gå hur långt som helst.
Att se elände kan väcka medkänsla men innebär detta att vi blir buddister? Om du blir altruistisk kan du bli buddist men du kan även bli anhängare av någon annan religion, eller ingen alls. Du kan även kalla dig buddist även om du inte har någon större medkänsla.
Jag förstår inte riktig sammanhanget, att man ser allt elände kan till och med leda till att vi askärmar oss. Du sitter där i din parkbänk och är rädd att någon skall sätta sig för nära dig. Du är så rädd att du avskärmar dig, lägger väskan bredvid dig så ingen kan komma nära dig.
Om jag däremot ser min sanna natur, mitt fulla medvetande så kommer allt annat att uppenbara sig. Detta innebär inte att jag skall sitta och vänta på att se i stället för att göra något. En av de vanliga paradoxerna inom buddism.
Men jag frågar mig om vi tid att chatta med varandra, tala i telefon, ungås IRL eller är det viktigare att hålla andra uppdaterade om var man är med vem och vad man gör och äter? Eller äter omedelbarheten upp all vår tid. Blir vi sociala egoister?
Bra skrivet. Tid är det enda vi har lika mycket av… skulle man tom dryfta sig att kalla dessa cyberrum för asociala medier?