Sorg

Det finns ingen sorg. Låter det för kategoriskt eller som ett förnekande? De flesta har känt den och vi behöver bara tänka på någonting vi upplever som sorgligt så kan vi känna det igen. Detta innebär inte att sorgen uppstår och existerar av sig själv, den är bara en mental konstruktion, en del av vårt liv som människor och vi skall sörja men inte klänga fast vid sorgen och dras med i en kollektiv affekt.

Enligt buddismen är sorg betingat av medvetandet (chitta-samskara) i likhet med vrede, kärlek eller andra känslor. Det existerar inte utanför medvetandet, den går inte att visa om man inte manifesterar den i handlingar eller objekt.

Vi har alla känt sorg vid förlust av någon vi håller av, en mor eller far, en släkting eller nära vän, kanske har vi förlorat ett barn. Många har suttit i kyrkan eller stått vid en grav och känt sorg så den verkar vara så påtaglig, verklig och förtärande.

När jag var barn så pratade vuxna inte om döden, kanske de pratade om den när vi barn inte hörde på, eller inte alls. Men döden kom i alla fall. Min farfar dog, min farmor dog, mormor och morfar och döden gick inte att undvika. Som barn lärde jag mig att sörja genom att studera dom vuxna, kvinnorna som grät, män som blinkade mer än vanligt, svarta klänningar och kostymer, psalmer, gråt och skrik vid graven, så lärde jag mig att sörja.

Att sörja de döda är nedärvt sedan människan första tanke i tid och rum där man ville bevara minnet av sina förfäder med mumifieringar, gravhögar, stensättningar och till stora pyramider. Det fanns även folk som begravde sina döda på ställningar i vinden och de som gav sina döda en himmelsk begravning där bevarandet av kroppen inte vara så viktigt. Kulturerna skiftade, ritualer kom och gick men sorgen, saknaden fanns där oavsett tid och folk.

Ett av mina barn föddes död och det blev en sorg utan någon att sörja. Hon dog i min hustrus kropp, när hon föddes fanns hon inte, bara den form som skulle ha innehållit henne. Jag såg på henne, min hustru såg på henne sedan lät vi sjukhuskyrkan ordna med kremering och strö ut askan. Sjukhusprästen förstod oss inte men i detta fall var jag och min hustru överens. Jag hade inte samtalat med Buddha så det var inte några religiösa avvägningar, bara ett gemensamt beslut.

I dag sörjer jag inte som jag lärt mig som barn, jag säger adjö, tar ett farväl därför att detta är tingens natur. Vi föds, lever och dör men att transformera detta från klyscha till sin daglig praktik är en lång väg. Den vägen har inte gått genom att jag förtränger sorgen utan genom att jag ständigt lär mig att släppa vreden. Genom detta lär jag mig att inte klänga fast vid mina känslor, de är inte beständiga utan skiftar hela tiden, det är bara att låta dom passera.

Jag kan inte förstå fenomenet med kollektiv sorg eller kollektiva känsloyttringar. Genom våra medier blir vi delaktiga i alla katastrofer, misshandel och dödsfall i tablåer som byts ut emellanåt men som alla vänder sig till våra känslor. Reportagen blir inte bara allmänna utan personifieras genom att man fokuserar på anhöriga som är villiga att ställa upp och släpper in medier i det privata.

Varje människa har rätt att fatta sina egna beslut och handla därefter så jag riktar ingen kritik mot enskilda. Jag vet inte ens om jag riktar någon kritik mot medierna jag bara konstaterar fenomenet av kollektiv affekt som skapas genom denna fokusering på känslor som vi alla kan dela.

Min kusin ringde och berättade att han var i Malmberget och att hans far inte hade långt kvar och han visste inte riktigt vad han skulle göra så han satt och pratade med sin far. Jag höll med honom om att det inte var så mycket mer att göra än att säga vad man vill ha sagt. Berättade att hörseln är den sista sinnesförnimmelsen vi förlorar innan vi dör – enligt min tro – och jag bad honom släppa sin far. Att säga åt sin far att han får dö utan att oroa sig för något. Det blir lättare att lämna livet om man vet att de som blir kvar har det bra.

Sorgen är ett fastklängande, sorgen är ytterst en fråga om egots vilja att behålla allt som det en gång var. Att behålla den man älskar och håller av, att inte acceptera att allt förändras, att inte kunna släppa taget. Kan jag inte släppa taget gör jag även orätt mot den vars karma har nått sitt slut, jag vill inte hålla kvar den som skall dö.

Vi är alla levande och kännande varelser, vi kommer att känna kärlek, medkänsla, glädje, vrede och sorg och vi får aldrig kväva dessa känslor, det är dessa som gör oss till människor. Vi får inte bli nihilister som förnekar allt.

Men vi får inte heller vältra oss i känsloyttringar för att visa att vi har förmågan till medkänsla, vi kan förstå andras förluster och vi kan hjälpa till att sörja. Behövs det kan vi spekulera orsaken till händelsen eller åtminstone ställa den ständiga fråga varför. Sedan kan vi avsluta med att även hata förövarna.

Om alla anhöriga finner sin tröst i Expressens och Aftobladnets sidor och alla läsare kan ge uttryck för sin sorg genom att skriva kondoleans meddelanden i tidningen är det bra. Jag finner tröst i denna enkla historia.

I en mycket känd berättelse i den buddhistiska traditionen har en kvinna, Kisa Gotami, förlorat sitt späda barn, men vägrade att inse att han var död. Med sitt döda barn i famnen gick hon runt och frågade många människor om medicin som skulle kunna återuppliva barnet. Det kunde de naturligtvis inte ge henne.

Till slut gick hon till Buddha. Hon berättade allt för honom och Buddha erbjöd att ge henne medicin till barnet, men han skulle behöva några senapskorn, den billigaste indiska kryddan, som hon skulle skaffa från en familj som inte hade haft sorg efter någon död. Hon gick från det ena huset till det andra och bad om senapsfrön och ingen vägrade att ge henne. Men när hon frågade om någon hade dött i den familjen blev svaret alltid: ”Ja, naturligtvis”. Så hon fick inga senapskorn till medicin.

Efter ett tag förstod hon Buddhas meddelande: ”Död finns överallt”, och då gick hon och lämnade från sig barnets kropp på en begravningsplats. Sedan gick hon tillbaka till Buddha och bad att få bli upptagen som nunna och hon blev sedan en arahant.

  • Min natur är att åldras. Det går inta att undfly åldrandet.
  • Min natur är att bli sjuk. Det går inte att undfly sjukdom.
  • Min natur är att dö. Det gå inte att undfly döden.
  • Allt som jag håller kärt och alla som jag älskar undergår förändring. Det går inte att undfly att skiljas från dom.
  • Det enda jag äger är mina handlingar. Jag kan inte undfly konsekvenserna av mina handlingar. Mina handlingar är den grund jag står på.
    Upajjhatthana Sutta

Lämna en kommentar