Du ringde till mig i natt. Jag svarade och hörde din röst och väsningen av respiratorn.
”Hej pappa!”
”Hej” svarade jag och kände mig väldigt glad. Jag minns inte var jag befann mig. Kanske i TV rummet eller så var jag i Köping. Lite osäkert.
”Va roligt att du ringer” fortsatte jag ”Hur mår du?”
”Jag mår bra” svarade du.
Din röst var precis som jag minns den och jag kunde höra vad du sade. Innan jag hann säga något tänkte jag att det här stämmer inte. Drömmen vek undan, jag grät för att jag visste att du var död. Men du ringde mig i mina drömmar.
Det är märkligt att någonstans i hjärnan finns minnet av din röst, av våra samtal som nästan alltid hade samma inledande repliker.
Innan din röst blev svag ringde du nästan varje kväll men när det blev svårare att höra dig så blev det allt mer sällan. Jag saknade dina samtal, fortsätt ring om du vill, det gör inget, jag vet att du är död och det bara är min hjärna som minns, men det känns bra.
