Posted on

Far och Flyg

Att flyga är enklet men rutinerna skiljer sig mellan länder och flygplatser. Indira Gandhi International håller på att byggas om till en modern flygplats med snabbare incheckning. Men som allt i Indien så tar detta tid men nu visste vi att allt tar tid så det gäller att vara ute i god tid och vara beredd på att vänta.

Söndagen den 6 tog vi taxi till utrikesterminalen på Indira Gandhi International. Vi lämnades vid gatarna och irrade omkring tills en ung dam som jobbade på flygplatsen kom fram till oss och berättade att incheckningen för Finnair skulle börja först kl 10.00. Continue reading “Far och Flyg”

Posted on

Doktorn i Dehli

I dag på morgonen tog vi en Auto Rickshaw till adressen där Men-Tsee-Khang tydligen skulle ligga. Vi kom överens om ett pris som säkerligen var för högt, men vi nöjde oss, det är bara kronor det handlar om. Sen våran resa till resturangen Karim trodde vi att det skulle bli svårt att hitta, men chauffören frågade bara om hjälp två gånger – vilket måste räknas som en stor lycka.

Väl framme var vi tvungna att leta reda på Men-Tsee-Khang bland gränderna, men det gick bra och vi kom in och bad om att få se doktorn, killen i kassan såg lite förvånad ut men gav oss en nummerlapp. Här var det ett västerlandskösystem med plingande tavla med siffror på, men nummerlappar var i trä förstås. Vi han knappt sätta oss förrän doktorn plingade på oss. Vi förklarade våran historia och han sa inte så mycket nytt utan upprepade det som doktorerna före honom sagt, och gav oss mer råd och nya piller – denna gång för 2 månader. Som han sa, två månader är ingenting – vi har flera år på oss!

Efter dessa två månader så får vi höra av oss till doktorn om vi behöver mer mediciner så går det att skicka. Annars är det ett ypperligt tillfälle att återvända. Om inte min huvudvärk har försvunnit så får jag komma tillbaka, det finns andra sätt än piller för att bota den.

Posted on

Himmelska tåg

Det är skillnad på tåg och tåg fastän alla går på räls. Nu har vi åkt AC II tåg och leksakståg men inga vagnar slår AC I tåget. Det gäller bara att skilja på alla klasser som är lika omfattande och osynliga som indiska kast som inte ens finns.

I går morse tog vi en taxi från taxistationen i Shimla och den körde oss till järnvägsstationen. Naturligtvis var vi ute i god tid, en 40 min innan tåget skulle gå. Allt tar tid i Indien. Vi hängde på alla indier med våskor och hittade till plattformen där tåget stod och väntade. Vi hittade våra namn på vagen men vi hade placerats på olika sidor av tåget. Då tog vi två extraplatser och satte oss där. Continue reading “Himmelska tåg”

Posted on

Planer för framtiden

Planer för framtiden

Resan börjar närma sig sitt slut. Pappa påstår att han längtar hem, jag förstår inte vad han pratar om! Det finns så mycket att se och göra här och vi har ju inte ens sett en 1/5 av allt i denna delstat, sen har vi resten av indien. Pappa pratar om Nepal och Tibet, jag skulle nöja mig med att kanka runt här, Indien är landet där varje sak tar en dag att göra, så det behövs mycket tid. Indien kommer jag att återvända till.

DalgångI morgon blir det dagbuss, med utsikt över allt stup, ner till Shimla. Där stannar vi två nätter, ser om vi hittar något att shoppa. Fredag blir det “toytrain” och Himalayan Queen till Dehli. Vi har lördag för att hitta Men-Tse-Khang och om det mot all förmodan skulle gå att hinna med mer så blir det lite shopping. Söndag ska vi kanka runt på “våran gata” Pharganj, och slösa upp de sista Rupees vi har. Söndag natt blir det till flygplatsen för att ta flyget hem 01,00 på måndag.

Oavsett vad jag vill.

Posted on

Komunikation

Dagen började med en svettig rundtur med en taxiförare vars engelska var för snabb och fragmentarisk, värre än min alltså. Vi drogs iväg till ett tempel som vi inte hade någpon aning om för vem de byggts. Inte fick vi komma in på presidentpalatset heller så vi åkte till India Gate for att se en eld som alltid brinner. Där inträffade dagens överraskning, vi blev fotade med två lokala grabbar. Om det berodde på Evelina eller mitt hår kunde de hinditalane inte berätta, eller så ville de inte.

Naturligtvis fick vi se Gandhi museet som bakom Gandhis enkla boning bestod av ett palats fyllt med hitech lekaseker som inga barn fick leka med. Det var vara guider som lekte med alla grejer. Mycket har förandrats sedan Gandhis spinnrock, även den var bland de digitaliserade leksakerna.

Sedan åkte vi till ett skithög minaret som muslimer började bygga på 100 talet men som i dag läåg i ruiner. Dock inte minareten. Nästa stop var på en skitfin restaurang där man inte ens fick lägga upp käket på talriken, det gjorde servitören. Notan gick på 700 Rs.

Efter Lotustemplets kilometerlånga kö som vi inte ens ställde oss i för vi visste inte vad vi skulle titta på i templet. Detta var en helgdag då alla Indier som hade jobb att vara lediga från hade ledigt, det var hur myckte folk som helst överallt.

Vi tiggde och bad chaffören att skjutsa oss till Cottage Emporium för att Evelina skulle få ändringar i sin tunika. Det tog säkert en tio minuter att övertala chafuffören att vi verkligen inte orkade se ett tempel till utan ville till hotellet for att vila upp oss. Det är inte lätt med kommunikation.

Snabbt in och snabbt ut från Cottage Emporium för att sedan vila några timmar på rummet. Vid femtiden drog vi ut på Main Bazar Road fär att köpa sandaler, växla pengar och äta. Vi har blivit bra på att unvika alla snälla erbjudanden eller så känner de igen oss och vet att det är ingen ide. Men i dag kom nya påfrestninger, nämligen kor som var ute på eftermiddagsbete på Main Bazar Rd. Evelina gjorde allt för att undvika ko-munikation, hon kommer inte överens med heliga kor som får göra som de vill.

I morgon skall vi ta tåget till Kalka 07.40. Vi har redan varit och rekat på järnvagsstationen, det var inte så förvirrande som det utmålats.

Nu vet jag inte när vi kan uppdatera bloggen eftersom vi ger oss upp i bergen. Efter Kalka skall vi ta ‘Toy Train” till Solan och därifarn till Dholanji. Hoppas vi är framme i morgon innan kvällen.

Posted on

Kulturchocken

Första dagen i Delhi och vi överlevde den tack vare hjälpsamma Indier, företedesvis män. Den första tyckte jag hade “nice hair” och ville efter två minuter att vi skulle ta en rikschaw. Den andre unge mannen var betydligt bättre.

Han guidade oss till fots och visade cottage emporium där vi kunde köpa indiska kläder av bra kavalite. Sedan förde han oss vidare till en turistbyrå där vi fick fixade både tågbiljetter till Kalka och en runtur i Dehli med taxi i morgon.

Den unge mannen ville sedan bara ha ett lexikon som tack men han ville inte tigga. Vi skakade hand men sedan blev jag riktigt omskadad när han visade boken som kostade 2 500 Rs. Vad betalar man inte för att lära sig? Den unge mannen studerade till läkare, han hade kanske sommarlov?

Jag lärde mig fort. Nästa hjälpsamma var en man med bra kläder men dåliga tänder. När han visat oss The Book Worm och toaletter så blev vi av med honom genom att säga att vi inte behvövde någon hjälp.

Vi har även åkt auto rickshaw. En ung man hjäpte oss att hitta en chaufför som hittade till Karim, en restaurang vid Red Fort. Efter en lång spännande färd och efter att ha frågat 27 personer om vägen så kom vi fram. Dä hade det avtalade priset på 110 Rs. stigit med 50 Rs. Evelina ville förhandla men jag fegade ut genom att betala.

Karim var en bra restaurang och vi promenerade på gatan utanför i skymmningen. När jag började se gäng med gatupojkar som sniffade någon substans och åt naan bröd så tyckte jag det var dagas att vända om. Vi tog en auto rickshaw till Annop hotel till priset av 60 Rs. Priserna varierar kraftigt.

Har vi känt av kulturchocken? Ja, genom alla dessa möten med månniskor och de möten som påtvingas. Tiggare som tigger med barn i famnen och levande eller döda som ligger på gatan påverkar mig mindre än jag trodde. De levande är det värre med.