Spiralen

treeDet var en tid då allt stod inför stora svårigheter. Hotet var nära. Det borrades i berget och en gruva skulle öppnas så fort allt var klar. Motståndet växte, grupper på facebook, diskussioner, åsikter och planer.

Vad kunde jag göra?

Jag hade gått in på en stig jag längt sökt efter, vägen in i mig själv, vägen för att återknyta kontakten med naturen. Trumman jag tänkt göra i många år var klar. Jag hade träffat en vägvisare, kanske flera och suttit i skogen. Inget märkligt för en som praktiserat buddhism av och till i många år. Jag hade suttit under Akkats och hållit min ceremoni och svar fick jag några veckor senare.

Vad kunde jag göra?

Jag kontaktade Jörgen I Eriksson för att hålla en sjamancirkel på Àtjek. Åskberget borde vara en bra plats samlas på. Han hade förhinder, skulle vara med Grandmothers möte i Gällvare. Då kontaktade jag Grandmothers men deras möte flyttades till Stockholm.

Via e-post tog jag kontakt med Ailo Gaup och frågade om han kunde komma. Hans svar var vänligt avvisande. Det fanns en fråga han ställde i e-posten, en fråga som jag kom att ställa mig själv.

– Hva er i det for meg? Continue reading “Spiralen”

Eremitspåret

Amanda låg nedsövd på IVA. Hon hade lunginflammaton och en respirator andades åt henne. Jag gick till sjukhusbiblioteket för att låna böcker. Av alla jag lånade minns jag bara en; “Vishetens Öga” av Dalai Lama.

Jag hade läst om Buddhismen och Tibet långt tidigare så jag förstod tanken om reinkarnation, tulkus, karma och andra Buddhistka förklaringsmodeller. Vishetens öga var tydlgare i sin uppläggning och i sitt innehåll. Dessutom kunde jag ta till mig innehållet på ett helt annat sätt men det var många hänvisningar till buddhistiska texter och innehållet var mycket abstrakt.
Continue reading “Eremitspåret”

Medelvägen

Smörlampor i mörker
Ljuset i mörker

En av mina döttrar föddes med en muskelsjukdom. För att få svaret på hennes lidande sökte jag mig till lidandets mästare, buddisterna. Med döden som andades i nacken sökte jag mig till dödens mästare, de tibetanska buddisterna. Bland dessa träffade jag Bönpos, de gamla tibetanska shamanerna. 

Amanda föddes 1987 med Kongenial Muskeldystrofi. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan men sakta fick jag acceptera att min dotter skulle dö. Varför? Continue reading “Medelvägen”

Kaffe med Buddha

Många år hade gått sen sist men den här gången hade resan varit lång att vi ibland trodde att vi aldrig skulle komma hem ingen. Under flera månader hade vi vistats på olika sjukhus, Lucia och jul i Gällivare, nyår i Boden. Flyg till Danderyd och tillbaka. Nu var Amanda hemma med en kanyl i halsen och en ventilator på sin permobil. Då kom Buddha på besök.
— Jag ser att ni har det rätt så bra här, sade han och satte sig vid köksbordet och tog min kaffekopp.
— En överraskning, svarade jag, vad för dig hit?
— Du frågade igen, svarade Buddha.
— Har jag frågat, jag blev lite förvånad?
— Ja, svarade Buddha, du frågade vad du skall göra nu? Continue reading “Kaffe med Buddha”

Buddha svarade

Det hade varit en snabb resa hit de tio milen till sjukhuset, ambulansen hade mött oss och jag åkte in med min dotter som hade svårt att andas. Hon blev lite bättre men dagen därpå så ville hon inte vakna.Det blev ett kaos vid hennes säng, två läkare, sköterskor och blodprover som de sprang med till labb. Min dotter åkte åkte in på IVA med lunginflammation och respiratorvård. Jag såg min dotters lidande och frågade varför hon som bara var ett barn skulle lida när hon inte ens förstod sig på lidandet.

Budda svarade mig.
— Allt är lidande och med det menas att allting är inte lidande hela tiden. Vi har stunder av lycka, glädje, skratt, kärlek och ömhet men allt blir lidande, förr eller senare. Din dotter lider inte just nu, hon ligger nedsövd men en slang i halsen och en maskin som andas åt henne. Hon lider inte men du lider, hennes syskon lider och hennes mor lider. Ni lider alla av ovissheten.
— Så tänkte inte jag, svarade jag Buddha, är hon i bardo?
— Ja, mellan att vara omedveten och medveten.
— När hon vaknar, börjar hon lida?
— I det ögonblick medvetandet väcks så kommer hon att känna av lidandet, sade Buddha, som du när du vaknar efter en god sömn med vackra drömmar och inser att det är morgon och arbetat väntar. Men du kan även lidit under din sömn, av dina drömmar, hon kan ha lidit under stunder av ökad medvetenhet.
— Men hon kommer att lida mer än jag när hon vaknar?
— Det vet du inget om, du bara antar.
— Varför skall hon drabbas av denna muskelsjukdom som gör att hon inte kan gå utan måste sitta i rullstol? Att hon inte kan hosta och andas ordentligt?
— Det är konsekvensen av att vara människa.
— Du undviker min fråga med allmänna visdomsord. Det finns fler friska än sjuka människor. Varför just hon?
— Det föds och dör miljoner levande varelser varje dag, varje stund. De som föds som människor kan reflektera över sina handlingar och söka förklaringar. Det finns inga. Din dotter är född som människa, det är en konsekvens av handlingar i hennes tidigare liv. Att hon levt så länge är konsekvensen av miljoner handlingar som lett till att ni bor i ett så rikt land att hennes liv gick att rädda. En annan plats och hon hade varit död.
— Är det en belöning eller ett straff att leva i ett så rikt land, frågade jag Buddha.
— Att se straff och belöning är lika okunnigt som att söka förklaringar till varför människor blir sjuka. Du ser i tidningar och på TV om människor som är så fattiga att de lider av svält, torka, krig och brister på allt. Du ser även rika som har allt men som lider i lika mycket. Det är droger, anorexia och plastikoperationer som visar att ekonomisk rikedom inte är det samma som lycka.
— Vad har dessa halvgudar med min dotter att göra?
— Du lever i ett land med sjukvård för alla. Era läkare är skyldiga att rädda liv och gör det. Det finns läkare som vill rädda liv i andra länder men kan det inte för att det inte finns resurser. Ni lever i ett land där dessa resurser finns, därför lever din dotter.
— Skall jag ha dåligt samvete för att andra dör?
— Nu tänker du som en lutheran, skrattade Buddha, det finns ingen skuld för det man får. Bara för det man tar. Det finns ingen värdering i detta, inte heller ett val, du kan inte välja för henne, bara för dig själv. Ni lever i detta samhälle, det är en konsekvens så gör det bästa av det.
— Vad är det bästa, frågade jag Buddha?
— Fråga ditt hjärta, svarade han, om du skalar av allt det ditt ego vill, som man skalar en lök vad säger det innersta i ditt hjärta.
— Jag förstår, svarade jag Buddha, när jag fick veta att hon hade sin sjukdom såg jag bilden av mig själv som hennes samuraj, hennes tjänare, så länge jag lever.
— Eller så länge hon lever!
— Ja, jag vill inte bara tänka den tanken.
— Ja, hon har valt dig och din hustru till sina föräldrar, det finns en mening i detta som du inte skall försöka finna en förklaring till eftersom det inte är meningen att man skall spekulera i karma, svarade Buddha. Men om du ser dig som hennes tjänare så gör det – tjäna henne.
— Jag stannar här och väntar på att hon skall vakna, svarade jag.
— Gör det, sade Buddha, nu fortsätter jag.

Min dotter vaknade, hon blev frisk från sin lunginflammation, hon andades själv och fick en ny röd permobil som hon kunde köra med så hon slapp bli rullad i rullstolen. Sedan åkte vi hem och jag fortsatte tjäna henne, skydda henne, bekämpa hennes fiender och mitt ego.

Nattligt samtal

Amanda i permobil med blå hatt
Amanda

Du ringde till mig i natt. Jag svarade och hörde din röst och väsningen av respiratorn.

“Hej pappa!”

“Hej” svarade jag och kände mig väldigt glad. Jag minns inte var jag befann mig. Kanske i TV rummet eller så var jag i Köping. Lite osäkert.

“Va roligt att du ringer” fortsatte jag “Hur mår du?”

“Jag mår bra” svarade du.

Din röst var precis som jag minns den och jag kunde höra vad du sade. Innan jag hann säga något tänkte jag att det här stämmer inte. Drömmen vek undan, jag grät för att jag visste att du var död. Men du ringde mig i mina drömmar.

Det är märkligt att någonstans i hjärnan finns minnet av din röst, av våra samtal som nästan alltid hade samma inledande repliker.

Innan din röst blev svag ringde du nästan varje kväll men när det blev svårare att höra dig så blev det allt mer sällan. Jag saknade dina samtal, fortsätt ring om du vill, det gör inget, jag vet att du är död och det bara är min hjärna som minns, men det känns bra. Continue reading “Nattligt samtal”

Jag var inte där!

Jag borde ha varit där, hos dig. Jag var alltid där, när du låg på sjukhus eller bara kände dig sämre. Många gånger har jag suttit på tåget men Bardo Thödol i nedpackad i ryggsäcken, alltid beredd på din död. Nu var jag inte hos dig, jag satt och åt kyckling och ris medan du dog. Varför såg jag inte att det var döden som närmade sig, varför bad du mig inte komma?

Amanda på resa
Amanda på resa

Nu kan jag lämna telefonen hemma, behöver inte bära med den hela tiden, alltid på; jag fick samtalet lördagen den 27 mars 2010 vid halv nio tiden. Harriet berättade att ambulansen kommit, de gjorde upplivningsförsök och då förstod jag att du skulle dö. När världen släckte sina ljus, slocknade ditt ljus, ett av mina ljus. Nu har du lämnat mig, lämnat oss, din “skruttiga kropp”, ditt lidande, ditt liv mitt i alla resplaner. Du har gett dig ut på en längre resa.

I så många år har jag förberett mig för beskedet men hur kan man förbereda sig för döden? Det finns alltid något osagt, ogjort även om jag sagt farväl varje gång jag lämnat dig. Sist låg du och sov, öppnade ögonen lite när jag smekte dig och gav dig en puss när jag åkte vid sextiden morgonen den 26 februari.
Continue reading “Jag var inte där!”