Det som på Tibetanska kallas shenpa och som översätts med det engelska ordet “attachment” (sv, hängivenhet, tillgivenhet, tycke, böjelse) men detta är beskriver inte ordets hela innebörd.
Det finns inget ord med vilket man kan översätta shenpa eftersom det är ett begrepp och därmed får man lära sig innebörden. Continue reading “Shenpa”
Efter många år var vi på väg till Riddu Riđđu festivála i Olmmáivággi i Sápmi. (Manndalen i Norge). Den här gången skulle det bli långhelg i lavvu.
Vi körde upp på onsdag för att vara på plats i god tid. Trots detta var det inte lätt att hitta en bra plats på familjecampen som låg på en sluttande äng. Allt i Olmmáivággi verkar slutta. Till slut fick vi i alla fall upp lavvugoattin och stuvade in oss själva och allt vi behövde för att vistas i lavvun. Continue reading “Riddu Lavvu”
Det här är berättelsen om en ängel och hur den förändrades. En berättelse jag aldrig ville skriva. Det handlar om ängeln min dotter Amanda designade och gav i julklapp åt sin syster. Efter Amandas död fick hela familjen liknande halssmycken. Dessa beställde vi av Marainens Silver. Randi Marainen fick även använda änglarna fritt om berättelsen om ängeln följde med varje ängel. Änglarna bytte namn och designer. De flög ut i världen men berättelsen försvann. Nu berättar jag min historia om Amandas Ängel.
Continue reading “Amandas ängel”
Jag lyssnade på människan och maskinen i P1 om hur vi förhåller oss till våra maskiner och den digitala världen. Vi lägger ut och överlåter våra minnen till ett obestämt digitalt moln där vi inte har någon kontroll. Har det egentligen någon betydelse?
Continue reading “Minnesägaren”
En av mina döttrar föddes med en muskelsjukdom. För att få svaret på hennes lidande sökte jag mig till lidandets mästare, buddisterna. Med döden som andades i nacken sökte jag mig till dödens mästare, de tibetanska buddisterna. Bland dessa träffade jag Bönpos, de gamla tibetanska shamanerna.
Amanda föddes 1987 med Kongenial Muskeldystrofi. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan men sakta fick jag acceptera att min dotter skulle dö. Varför? Continue reading “Medelvägen”
Resan in i sig själv är den längsta resan. På min resa har skogen alltid varit med mig, eller det var jag som aldrig kom ur skogen. Jag sökte mig uppåt mot bergen och inåt för att finna något.
Det var många nätter jag vandrade den här våren. Lågt över Stubba bergen, Nábbretjåko vid Sjaunja och andra berg som jag glömt namnet på. Nätter med orrarnas bubblande, ripor som flög upp, nätter fyllda av liv i väntan på liv.
Vad gjorde jag uppe på bergen? På nätterna? Continue reading “Själaresa”
Ett nytt liv i mina händer möter minnet av ett liv som är borta för alltid. Alla minnen av “pikkupiiga” min lillflicka på Gällivare Lasarett. Många inläggningar på barn och infektion. Den långa kampen för att kunna andas och alla dessa månader på IVA. I varje dörr blandas minnet av det gamla med minnen av det nya.
Under många dagar har jag varit på Gällivare Lasarett. Först av allt gick vi ner på förlossningen för att göra en CTG-kurva. Det drog ut på tiden och när vi skulle in på patienthotellet fanns där ingen personal så vi fick gå ner till akuten för att hämta nyckeln.
Jag ringde på klockan, en ung man kom och öppnade. Vi frågade efter nyckeln och han bad oss komma in. Jag passerade ambulansingången, klev över tröskeln in till akuten där man tar emot akutfall som kommer med ambulans, allt var som förr, ljuden, dofterna slog emot mig. Continue reading “Lillflickan”
