INTESVENSK

Är jag svensk om jag delar svensk kultur, språk, identitet och lojalitet? Om jag bara omfattas av en viss del eller bara ett av dessa kriterier? Vad blir jag om jag föds i Sverige, talar och skriver flytande svenska men saknar känslan av samhörighet med svenskarnas kultur, identitet och är inte lojal mot Svearnas rike? Vad blir jag då?

En dag i februari föds jag i Eskilstuna, av alla ställen. Min far är på arbetsutflykt, han hade lämnat avverkningsplatsen i Äjäjärvenmaa i vredesmod. Det blev inte en långvarig vistelse så jag växte upp i Narkaus, Halme och Ruotkomaa. Trots dessa finska ortnamn är det första kriteriet uppfyllt. Continue reading “INTESVENSK”

Kulturell särprägel

Jag har tidigare skrivit att det finnas territoriella, språkliga och kulturella defenitoner på tornedalingar. Men vad är kulturell särprägel och hur mycket särpräglad måste man vara för att skilja sig från andra kulturer?

Staten har sagt i sin sin proposition om nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) att tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, har bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag. Vad är det för kulturellt arv de bevarat?

Kulturellt och språkligt är Tornedalen ett helt annat land, för att citera en bekant till mig. Men stämmer detta? Vad är det som gör Tornedalen kulturellt särpräglad? Jag har tänkt mycket på det men jag har egentligen inget svar. Kanske är jag blind för den kultur jag vuxit upp med?

Det var en gång

En gång i tiden levde folk av jakt, fiske, renskötsel och småbruk men det var mycket länge sedan. När jag var barn arbetade männen i skogen och kvinnorna hemma vi torpen och gårdarna. Timmerhuggar som vadade i midjedjup snö för att fälla timmer. Kuskar som körde fram timmer med häst till upplag på åar och älvar. När isen gick så hade männen bytt ut luterukset (filtskor), yxa och såg mot flottarstövlar och båtshakar. När flottningen var över så kunde det bli skogsplantering någon vecka sedan väntade man på avverkningsjobb.

Min morfar hade några renar i Mestos sameby och min morbror Martin svor hellre åt envisa renar än åt envisa tallar. Renskötare var en vardaglig syn hemma hos min morfar. Men alla andra av mina morbröder flyttade. De sökte sig till malmfälten för att jobba i gruvan, utbildade sig eller så flyttde de söderut för att få arbete. Min enda moster gifte sig i Tärendö, tog hand om barn och arbetade på bespisningar. På min farfars sida var det samma utveckling, men fler stannade och jobbade i skogen och på byggen. Bland dessa skogsarbetare var min far.

Tidsmannen

Men tiden hinner i fatt alla. Det är inte många som lever av jakt, fiske, renskötsel och småbruk, det krävs arbete vid sida av. Några envisas än att försöka hålla sig med renar även om man får föda upp dom själv för att betet är borta.

Skogsarbetet sköts av skördare som går i treskift. Flottningen är ett minne blott och långtradarna kör dygnet runt. De flesta timrade hus är ombyggda, rivna eller står kvar som turistfällor eller mötesplatser för allt mer grånade gamla bekanta.

I byarna står moderna hus, ombyggda eller nyckelfärdiga med en eller två bilar vid carporten. Under vinters susar snöskotrar runt i på hyggen och den lilla skog som finns kvar och på sommaren ersätts de av något färre 4-hjulingar.

Kulturen har blivit ett sommarnöje då återvändarna samlas för att minnas gamla tider och sucka över hur vackert det är. De stora evenemangen är Harrens Dag som inte har så många år på nacken. Men det finns andra lokala evenemang på slottermyrar, hembygdsområden och gamla bondgårdar där man kan få insupa dofter av nyslaget hö, äta saltströmmin, fil och nygräddad tunnbröd.

Nykultur

Nya kultuutryck gör framsteg. Scenkulturen som teater och musik. Där finns en tornedalsteater och Liet Lavlut, Laulun Laulut och andra evenemang. Litteratur om och av tornedalingar finns det gott om med flera författare, kända och mindre kända. (ref: STRT. Böcker på meänkieli)

Det som saknas är film från tornedalen. Fast dessa elever från estetiska programmet i Pajala är på god väg. Se deras film på youtube>>

Inte tillräckligt

Min fråga kvarstår, vad är tornedalens kulturella särprägel? Är det språket och de historiska minnen som är bevarade och presenteras via nykulturella arrangemang?

Staten anser i all fall att tonedalningarna är inte tillräckligt kulturellt särpräglade för att räknas som något annat än en språklig minoritet. Att inte räcka till är något av en tornedalsk arvssynd, vi är inte svenskar även om vi vill, vi vill inte räknas som finnar men är inte tillräckligt för att vara oss själva; ei se kannate.

Hanta Yo

Boken är en fiktion men den påstår sig vara en andlig resa som avslöjar hemligheter som varit dolda bland Dakota till den dag boken skrevs. Men var det bara en “linguistic hoax” och i avsaknad av den andliga autenticitet den påstod sig ha?

Chunksa Yuha sökte efter en författare som var villigt att lär sig Dakota för att kunna skriva en bok utan missförstånd och feltolkningar. 1963 träffade han Ruth Beebe Hill som redan skrivit en bok som hon inte var nöjd med. Tillsammans översatte de boken till Dakota och sedan tillbaka till engelska. De arbetade sju dagar i veckan och hela arbetet tog två år. Boken blev en bästsäljare och det skulle satsas stora pengar på att göra en TV serie.

En hoax

Då kommer kritiken från indianer som Vine Deloria Jr, Bea Medicine (“HANTA YO: A New Phenomenon” Indian Historian 12.2, Sum. 1979: 2-5), Victor Douville (“Hanta Yo: Authentic Farce” Sinte Galeska College News, Aprill 1980) American Indian Movement (AIM) ledare Russell Means, Survival of American Indians (SAIL) vd Hank Adams, den numera avlidne Gerald Wilkenson, ledare för National Indian Youth Council (NIYC).

Det visade sig att boken var en “linguistic hoax” och Hill hade bara översatt viktiga koncept och fraser till Lakota och åter till Engelska. Den saknade helt den andliga autenticitet den påstod sig ha och Alonzo Blacksmith hade uppgett rena lögner om sin barndom. Ruth Beebe Hill var bara en som profiterade på “American Indian Spiritualism” och Alonzo Blacksmith (aka: “Chunksa Yuha”) är bara en “plastic medicine man”

Kampanjen

Hanta Yo kampanjen 1979-80 blev den största i sitt slag och nio Siox stammar, femton colleges och nationella indianorganisationer protesterade mot filmprojektet. Warner Brothers fick inte filma på indianreservat i USA eller Kanada och tvingades till Mexico där filmen spelades in under titeln “Mystic Warrior” och den blev givetvis en flopp.

Hade boken kommit ut utan sina förord om hur indiansk den var och hade man inte försökt sälja den med indiansk autenticitet så hade det varit som vilken roman som helst och inte fått den uppmärksammade kritik den fick. Jag skall inte fördjupa mig i vad som är “riktig indiansk litteratur” utan bara förhålla mig till boken “Hanta Yo” oavsett hur “riktig” den är.

I boken skildras personerna som individualister, inte so egoister om de verkligen inte är just detta. Den har de arketyper som är nödvändiga för en berättelse och hur autentiska alla skildringar av ritualer, regler och förhållanden verkligen är i boken kan jag inte avgöra. Som litteratur verkar den i alla fall trovärdig, mer trovärdig än många andra bästsäljare.

Boken som bok

Hur det nu förhåller sig med med wapiya (wee-PEH-yah) – en helig man, helare och hans roll i stammen är Wanagi den som leder Ahbleza under hans andliga vandring. Den som leder till att han står naken på prärien och förstår att han måste avstå från allt han äger till och med från sina andlig symboler, det enda som finns är hans medvetande och det som är i ständig rörelse och som är ett mysterium. På detta sätt är den mycket Buddistisk. Det finns en absolut sanning om tingen som de är, en relativ sanning om tingen och en som är varken absolut eller relativ med andra ord finns inget beständigt.

Jag vet inte om ritualerna för inipi (sweat lodge) skall hållas eller hur många dagar man skall vara på sin hunblecheya (vision quest) men Ahbleza, Wanagi, Napewastewin, Tonweya och Hinziwin är trovärdiga personskildringar. De visar på vår förmåga att reflektera och välja hur vi skall agera och att de som avgör än människans handlingar, inget annat.

Kvinnor och män

Ruth Beebe Hill:s uppsåt var nog ärligt, hon ville skriva en bok som talade för Lakota och folket som levde på prärien. Hon förlorade sig i alla ord om boken och handlingarna blev därefter. Men det största misstaget vara att hon som VIT KVINNA påstod sig skriva en autentisk bok om LAKOTA MÄN.

Finns det någon riktig indiansk bok och vad är en riktig indiansk bok? Vilka är de villkor som måste uppfyllas för att en bok skall vara indiansk? Är begreppet indiansk för stort eller till och med felaktig? Hur skall den som läser någonsin kunna avgöra vad som är autentiskt oavsett vem som är författare.