Jörnkängor

Jörnkängor med näbb
Jörnkängor med näbb

Då har man ett par nya Jörnkängor á 2650 skr inkl. frakt från Jörn. Även den traditionella modellen förändras med åren. Hur jag fick tag på ett par kommer jag inte att berätta men så mycket kan jag säga att efter tre- till fyra par är jag en VIP kund.

Rätt klädd i regn

Att vandra är behagligt när solen döljer sig lite bakom moln och en svalkande vind drar genom dalgångar och på platåer. Men det är inte alltid önskeväder i fjällen. Även om man går på sommaren måste man vara beredd på bitande kalla vindar från norr och om de kommer tillsammans med regn då är det inte så roligt. Då behöver man vind och vattentäta plagg.

Långvandring med skalplagg

Vandrar över snöfält på väg mot Vallenvagge
På väg mot Vallenvagge

Jag började mina fjällvandringar med att vandra ensam i Sarek. Hur länge jag vandrade berodde på hur mycket mat jag kunde bära med mig och den längsta var på nio dagar fast jag hade med mig mat för elva dagar.

Första vandringen hade jag bomullsunderkläder, manchesterjeans, bomullsskjorta och vanligt regnställ. Vad jag hade som mellanlager minns jag inte. Det gick bra även då, när det regnade drog jag på mig regnstället. När de slutade så tog jag av mig det. Svårare än så är det inte.

Men redan vid nästa vandring 1989 upp till Ráhpavagge veckan före midsommar hade jag GTX från Berghaus. Ett par salopettes och en jacka. Det blåste kallt på fjället upp mot Skierfe så jag tog på mig GTX jackan. Under skalplagget hade jag ett ullunderställ. När jag ställde ner ryggsäcken var jag redan svettig under skalplagget.

Jag drog upp dragkedjan i jackan för att bli helt vindtät, satte upp tältet; gjorde kvällsbestyren med att packa upp sovsäck, laga mat, äta och dricka kaffe. När det var dags att krypa in i tältet för att sova vara jag redan torr, utan att jag ventilerat mig. Diffusionen i GTX plagget fungerade och det var tacksamt att bli torr samtidigt som man var skyddad mot väder och vind.

Diffusionen var det bästa med GTX plaggen. Jag hade inte med mig andra plagg överhuvudtaget. Det var ullunderställ och salopetter som jag hade på mig hela tiden. Dragkedjorna i salopetternas sidor gjorde att jag kunde ventilera mer om jag ville. GTX jackan åkte på om vinden blev för kall eller om det regnade.

Att jag blev svettig under skalet gjorde inget för jag kunde använda mig själv som torkrum. Det enda jag behövde göra vara att gå saktare någon timme innan det var dags att sätta upp tältet. Om det regnade var det samma rutin, men torr blev man inte.

Insikten

I sex år trodde jag att GTX stället vara ett underverk men när jag vandrade fyra timmar i hällregen från Rijtsem mot Maukojaure så ställde jag mig frågan varför jag blev lika blöt invändigt som i vanliga regnställ?

Efter lite inläsning förstod jag att diffusionen upphör när fukthalten utanför skalet är större än innanför skalet. GTX membranets diffusion fungerar alltså inte i regn. Varför den inte gör det kan jag inte förklara. Den som vill kan ju experimentera. Det kan ha med kondenspunkten att göra eller så kan även bero på mitt ullunderställ. Jag har bara min erfarenhet att referera till.

För att vara säker på att jag hade rätt vandrade jag genom hela Bástavágge 2002 under en regnig dag i juli. Samerna i Sitojarue sade att det bara var galningar som gav sig upp i Bástavágge i regn, de hade helt rätt. Innan jag var upp i passkrönet var allt genomblött, till och med strumporna. Under tio timmar gick jag hela tiden, rundade bäckar på snölegor och klafsande i glaciärlera.

Fördelen

Efter alla dessa år med GTX plagg har jag tänkt om och tillbaka. I dag har jag Megin byxor från Klättermusen med e-vent membran och Anatomic LV jacka från Bergans med dermizax membran. Under dessa har jag ullunderkläder från Janus. På fötterna har jag Jörnkängor.

Byxorna är alltid på under dagtid och de håller för vad som helst. Klättermusen skriver om megin byxan. “Slitstyrka, lång livslängd ( i motsats till lättvikts produkter)” och där instämmer jag. Med kevlarförstärkningen på de ställen som utsätts för nötning är dessa byxor utan motstycke. Jag vill se hur ett par silinylonbyxor efter att de gått genom några videbälten?

Jackan åker på och av beroende på sol, vind och regn och med den reglerar jag kroppstemperaturen. Den kan vara öppen, ventilationen i armhålan kan vara öppen, alla dragkedjor stänga eller så kan jag ta av den. Ventilationsmöjligheterna är så många att jag aldrig behöver bära den bak och fram.

Den största fördelen är att jag är alltid beredd för sämre väder, det enda jag behöver ta av och på är jackan.

Nackdelar

Nackdelen är att jag vid ansträngning blir blöt eftersom diffunderingen inte klarar av den svett jag kör ut genom huden. Den andra nackdelen är att om det blir +25°C en hel vandringsvecka går det inte att gå i skalbyxor. Då får man går i ullunderställ eller ha med sig ett par tunna fiskarbyxor i ren bomull från Indien. (150g).

Vikten kan vara ett problem och är man gramjägare så kan 1340 gram för skalplagg blir för mycket. Men vad väger ett paraply?

Slutsats

Jag hoppar med niostenen i bakgrunden
Hopp vid niostenen

3427g kläder och kängor. 93 000g kropp. Vilken vikt skall minskas?

Trots vikten och priset är skalplagg det bästa alternativet för vandring. Tro inte på reklamen om att skalplagg håller dig torr, du svettas även om du går naken och torkar inte förrän du stannar upp och svetten får avdunsta (diffundera)

Vill du minska på vikten så kolla vad du bär och vad du bär med dig 😉

Skalplagg och ullunderställ är den bästa kombinationen. Du slipper fundera över om du skall använda paraply, paraply och byxholkar, byxholkar och regnjacka, regnjacka, byxholkar och hemsydda texmex shorts eller någon annan kombination.

Har du drabbats av svett-choken i din texmexpyjamas så kan du ta en lugn kvällspromenad så är du torr och varm när du skall krypa ner i sovsäcken. Du kan även gå medvetet s a k t a för att inte svettas och du är säkert torrare än under en regnjacka.

I en nödsituation har du fullt skydd mot väder och vind även om du blir av med all annan utrustning. Ta dig upp ur bäcken, se din rygga flyta bort och försvinna. Klä av dig, vrid ur alla underkläder och strumpor. Klä på dig och börja gå till närmaste stuga, gå sakta så torkar du under skalet.

Vinterland

Jag står med dunjacka, skinnbyxor och kero skor med skoband i Karlbergsskogen
Modibild

Det var en promenad i Karlbergsskogen eller köpingsskogen. Dagens outfitt var nysmorda (med en blandning av tjära och ekololja) blötnäbbar från Keros med skoband från Duodji affären i Jokkmokk. Skinnbyxor från ITAB sydda i Pakistan, skinnet är garvad gethud. Vad de garvats i är för mig okänt, troligtvis någon snabb kemisk garvning. Jacka är en dunjacka från RAB, en modell som inte finns i sortimentet. Jag minns inte ens var jag köpte den. Under jackan har jag en skjorta från Blaklader och om halsen en bandana med renhornsring från THL-slöjd i Vittangi. Montörhandskarna är av märket Guide och köpta på Hedins bygg

Behöver man kängor?

Jörnkänga
Jörnkänga med näbb

Behöver man kängor på fötterna eller klarar man sig med trailrunningskor ute på vandring är ett av alla ämnen som diskuteras på utsidan. Att vandra utan skor i vårt nordliga lands är inte lämpligt, vi måste skydda fötterna från skador, hålla dom varma och skydda mot väta. Men hur mycket skor behöver vi för att skydda våra fötter under vandring.

Fötter är inte bara fötter

Foten har utvecklats från det vi var apor som klängde i träden att bli en viktig del av gåmaskinen. Det bästa vore om vi kunde fortsätta gå barfota som för våra fötterna är fantastiska, år ut och år in får de bära våra misstag, vår övervikt och dumheten att pressa sig till det yttersta genom att gå, springa, vandra och hålla på med andra aktiviteter.

Varje fot har 18 muskler och 25% av våra ben sitter där, i trampdynan och i fotens olika leder ligger miljontals nerver som skickar signaler upp till hjärnan om var vi har fötterna och hur kroppen skall balanseras för att göra gången mjukare, byta riktning eller vad vi nu vill göra. För att dessa nervsignaler ska kunna skickas från fötterna och upp till hjärnan är viktigt att det är bra funktion i fotens alla leder, muskler och ben. Våra fötter mår helt enkel bäst om de får vara fötter.

Behovet att skydda fötterna är orsaken till att vi skapad skor. Hur dessa såg ut berodde på vilket behov som var viktigast, att skydda mot kyla, väta eller slitage samt vilka råvaror man hade tillgång till. Naturligtvis fick även skor med tiden en social och kulturell prägel som ibland gick och fortfarande har rena överdrifter som motverkar fotens funktion.

De första vandrarna

Vad behöver vi för att skydda våra fötter vid vandring. I första hand en sula. Denna sula kan bestå av material som fäster vid fötterna. Om fötterna även måste skyddas mot skador eller väta måste man forma något kring foten. Då har vi mocasinen, kamikken eller den nordiska näbbskon och dessa skor i en mängd variationer vandrade in i hela arktis och ner i Amerika. Hur många mil har inte tillryggalagts med osulade mocasiner, kamikker eller bandskor genom skogar över tundran och uppe i fjällen innan den moderna tidens hårda sulor började trampa upp stigar och bygga vägar.

Redan Axel Hamberg skriver 1922 i “Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan lule älvs källarmar”, på sidan 24. “Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med.”

Men för den som ej vågar förlita sig på bandsko, måste kosta på sig ett par grova vattentäta skodon med tjocka sulor, skriver Hamnberg och beskriver lädersulade kängor dit man sätter broddar beställda från Bayern eller Schweiz. Vad Hamberg beskriver gäller nog än i dag. Vi kan välja mellan lätta skor att gå med och kängor för alpin vandring.

Att Hamberg har studerat och använt den samiska klädsel framgår även på sid. 26-27 där han skriver om benklädnad. “Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten.”

Skoutveckling

Vad hände med bandskorna från Hambergs tid och fram till i dag. På 50-talet kom “bondeförbundarn” gummisko med läderskaft och slog ut hela näbbsko-
näringen, enligt Jan Sandlund på Bölebyns Garveri. Garveriet har fram till några år sedan sålt handsydda näbbskor men det finns inga på deras webbshop eftersom det är brist på skomakare i Piteå. Däremot finns bandskor kvar även om de inte är sydda med senor eller becktråd och så har de fått en sula av gummi och det är blöttnäbben från Kero AB i Sattajärvi, Pajala Kommun.

Näbbskon har en variant med cellgummi hos Jörnkängan i Jörn. Mina Jörnkängor har en sula som skyddar mina fötter. Sulan är lite högre under hälen men saknar klack och från fotvalvet och framåt är den mer böjlig. Den har cellgummi för att skydda mot väta och i denna del är det halvhögas skaftet fastsytt.

Jag föredrar halvhöga skaft för att med “bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna” för att kunna vada. Jag skulle i och för sig föredra en jämtjock sula men klacken har kanske någon funktion. Jörnkängan har det minsta som behövs för att bilda en känga. En sula, en vattentät sko utan foder och ett halvlångt skaft. Men en läderkänga är aldrig helt vattentät. Om det regnar länge eller man vandrar över myrar och i ris kommer vattnet att tränga in i kängan genom sömmar och lädret, samma om man vadar för länge.

Den alpina broddkängan har fått en mycket bredare utveckling där det finns otaliga varianter från vandrings kängor till styva klätterkängor för stegjärn. Det finns fördelar med dessa mer stabila kängor för de som inte har kraftiga oömma fötter, som Hamberg skev redan 1922. Det finns de som vill ha mer stöd för både vrist och fot vid vandring.

I dag har vi även en uppsjö av lätta tekkingkängor och många använder även ännu lättare trailrunning skor på sina vandringar. Dessa måste komplettas med vattentäta strumpor för att hålla fötterna torr och damasker för att inte få skräp i skorna.

Egna erfarenheter

Jörnkänga
Jörnkänga med böj

Mina första vandringskängor var ett par Lundhags militär som gav mig skoskav så jag tog ett par Jörnkängor med näbb och utan snörning som jag använde till skidåkning på vintern och det blev en problemfri vandring beträffande fötterna. När dessa blev utslitna tog jag ett par lågskaftade läder kängor från Scarpa.

Kängorna hade jag använt hemma vintertid i två år utan problem men använda dom på vandring var en helt annan sak. Dessa kängor var stabila men för stabila. Det fanns ingen plats för mina fötter som svällde upp under vandringen, jag tappade fem naglar, slet sönder hälarna och gick med trasiga fötter i tre dagar.

När jag kom till Padjelantaleden vid Kisuris bytte jag till Teva sandaler och gick till Änonjálmme så jag har även gått i sandaler. Men det var torrt den dagen jag gick så jag har inte gått med sandaler i regn och bara på led. Efter den vandringen beställde jag ett par nya Jörnkängor och dessa har jag använt sedan dess med en omsulning.

Jag har även gått med gympadojor. Det var efter ett vadförsök över Stioätno. Det var kall och jag frös så jag gick flera timmar till Bierikvaratj innan jag bytte till kängor igen. Så länge man är varm och kan hålla sig varm är det ingen fara att gå med blöta fötter i gympadojor men det är inget man bör göra dag efter dag.

I skogen har jag mest använt gummistövlar. Det var först efter att jag börjat fjällvandra jag började använda kängor i skogen och även när jag är ute och fiskar. Jag tycker att gummistövlar är för täta och vill man ha ett par bra stövlar kostar de ganska mycket och håller dåligt jämfört med kängor.

Går jag i skogen eller på fjället vill jag ha så mycket frihet för mina fötter som möjligt, de rör sig lite i kängorna, de glider i sidled, fram och bak, jag får hela tiden jobba på ett helt annat sätt. Jag vill inte ha styvare kängor. Mina Jörkängor är så nära näbbskor jag kan komma i utan att avstå från sulan eller cellgummit.

Ref:
The Bata Shoe Museum Foundation