Tröstaren

Varför tar Jeppe droger? Hur många gånger har du hört den frågan? Har du ställt den till dig själv? Svaren är lika många som teorierna men det enkla svaret är att Jeppe söker tröst 

Det gäller inte bara Jeppe. Det är du, det är jag. Alla söker vi tröst men alla börjar inte ta droger eller slutar i en överdosering efter många år av lidande.

I likhet med mycket annat börjar det med det lilla, blir så stort att jag tappar kontrollen och trösten jag sökte blir kval, ångest och vånda.

Det lilla av rastlöshet, en knappt märkbar oro i kroppen som jag inte kan uthärda. Så litet att jag inte märker det förrän jag åter står i köket, tar ett äpple, kaffe, chokladboll eller en macka. Det är trösten.

För mig leder trösten till tio kilos övervikt, en gnagande irritation över att jag inte kan låta bli denna vana. Tio kilo av fettreserver gör inget om man lever ett liv där du behöver fettreserver varje vinter i stället för att dras med det året om.

Jag har rökt. Även där fanns en stor tröst. En kopp kaffe och en cigarett i trädgården. Det var som allt föll på plats, tanken klarnade och allt blev stilla. En stund av tröst innan tankar och känslor rusade iväg till något nytt.

Alkohol är den stora trösten. En gång satt jag och drack öl med min vän Christer. Han rökte snyggt och satt försjunken i tankar, sedan tittade han mig med en blick som sjunkit långt bland tankarna.

“Jag tycker inte om alkohol men jag älskar berusningen”, sade han som en självklarhet.

Både jag och Christer har sett vad alkohol kan leda till när man passerat kärleken för berusningen, vi är släkt och där fannas många som sökte mycket tröst.

Även jag har varit där och bortom trösten. När alkoholen ledde till kval, ångest och vånda som jag försökte trösta med mer alkohol.

Därutöver vet jag inget. Har aldrig rökt på eller tagit kemiska substanser som tröst. Någon viskar att det är bortom min kontroll. Jag kunde sluta med rökning och alkohol kan jag avstå från men jag vet inte om jag skulle klara av hash eller annat så det är lika bra att inte röra vid det.

Varför söker vi den orala trösten, lättnaden genom att äta, dricka och röka? Jag tror det beror på den tröst vi fick som spädbarn. Spädbarnet som känner obehaget av hunger, kyla eller ensamhet får sin mors bröst.

Barnet som är gnäller får en macka. Barnet som skriker i bilen får sin tutte. Barnet som skriker i affären får godis. Vi tröstar våra barn genom att ge dom tutte, godis, kaka eller något i munnen bara dom är tyst.

Förutom de kemiska belöningsreaktioner som vi får av mat, kolhydrater, socker, nikotin och alkohol så grundlägger vi en oral tröstvana hos våra barn som i bästa fall leder till övervikt. I andra fall till ett livslångt beroende, cancer och död.

Nu går jag och kokar kaffe.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *