URBANISERING

Urbaniseringen är resultatet av en medveten politik och dess konsekvenser borde inte ha varit en överraskning för vare sig statens eller landsbygdens politiker. Det är inte heller så att alla knuffas till staden. För att se framåt måste vi se bakåt.

Staten har styrt oss med sin regionalpolitik sedan folk fick börja betala tribut i form av lax från Tornion ja Kainhuunväylä. 

Regionalpolitiken som införde hemmansägare som fick gratis jord medan kronan tog resten, band kronotorpare och småbrukare vid jord som inte kunde försörja dem bara för att ha en arbetskraftsreserv för skogsarbete.

När skogsarbetet rationaliserades med motorsågar och vägtransporter och blev till heltidsarbeten beskattades dessa torpare och småbrukare tills korna åkte iväg i slaktbilen.

När industrierna ropade efter folk så styrde regionalpolitiken med flyttbidrag och lockrop för att byarnas folk skulle flytta till Eskilstuna, Västerås och Göteborg. Vi vägrade men flyttade i alla fall för alla kvinnor hade redan flyttat lockade av utbildning och stadens ljus. 

Sedan rullade skogsarbetardöden ut i skogen när skördarna tuggade sig fram. Huggarna bildade aktiebolag och började jobba på entreprenad åt sina tidigare arbetsgivare med skördare och egen maskinpark. De tog alla risker, Sveaskog tog pengarna och andra huggare tog ut pension i förtid eller blev arbetslösa. 

Byarna tömdes och bara hemtjänstens billyktor lyste upp i vintermörkret. I någon ladugård glimmade det i fönstret där några tappra själar kämpade på med mekaniserade jordbruk som varje sommar lämnade sina traktorägg på nyskördade ängar till ägarnas och byns gemensamma glädje över öppna landskap.

På sommaren återvänder de tappra drömmarna likt svalor för att äta glass, dricka kaffe och höra på historier om byn i Intresseföreningens sommar café i den före detta skobyggnaden som bara får höra barnröster under dessa sommarveckor. När fiskare har packa in sina laxspön i uthus och båtarna är uppdragna sänker sig tystnaden och mörkret över byn. 

Vi lyssnar på politiker som pratar om att hela Sverige skall leva, läser Svenska Dagbladet på våra mobiler där en ledare skriver om hur avståndet mellan stad och land har minskat tack vare infrastruktur och internet medan våra mobila GB tickar iväg. 

Någonstans i någon stad sitter någon bybo och tänker att om vi hade del av vinsterna från skogen, malmen och vattenkraften då skulle vi …

Detta medan det i en fjord på Island finns ett hus där det lyser i alla fönster. Det är en Creativ Bank för digitala nomader där du kan hyra in dig för för €250/vecka med gratis kaffe och bredband för att få arbetsro.

På Färöarna sitter tre barn i skolan på Stora Dimun och undervisas av en lärarpol. De har kontakt med skolor i Torshavn via Internet, därifrån kommer elever och hälsar på i skolan på ön medan byskolor i Sverige läggs ner på löpande band för att skapa storskolor. 

Försöken att starta turismverksamhet i detta flacka tråkiga landskap som glesas ut av kalhyggen är lika många som älvarna som flyter genom Pajala kommun. Erbjudanden om skotersafari, slädhundsturer, skidåkning, snöskovandring, rengärde, samisk kultur, forsfärder och sauna ekar likt alla andra erbjudanden för massturism.

Har vi inget unikt att erbjuda? Vi kan knappast konkurrera med skogsliv för digitala nomader för bredband är bara ett skämt häruppe. Språkligt och kulturellt är vi ett annat land? Kanske skall vi sälja det vi är bra på, att berätta historier? 

Vi kan börja med att berätta om hur detta land blev en del av Sverige. Vi kan låta turister bli en del av de flyttfåglar som återvänder i perioder, en del av våra liv i stället för att anpassa oss till något vi tror turister vill ha. Vi kan lära dem hur man lever i glesbygd.

Någon tribut i lax kan vi inte längre erbjuda, den vilda lax som orkar ta sig uppför laxtrappan i Jokinlinkka har fått någon sjukdom och inte en hundarna vill äta den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *