Återresan

När jag åkte från Ruotkomaa på min långa resa för att hämta kanoten var jag i det tillstånd jag eftersträvat, inget förflutet ingen framtid och inget nu. Jag var eremiten som bara flöt genom tillvaron.

Det blev en lång resa som rörde om i mitt illusion av oberörbarhet när jag mötte en tidspendel som slog mot det förflutna och en spegel som visade både nutid och ett halv liv tillbaka. Platser där jag stannade, fulla av minnen, händelser, röster ur det förflutna, platser som nu var tomma och övergivna. Människor jag mötte som försvunnit bakom min horisont kontaktade mig innan jag reste, andra sökte jag upp på plats. Det var som om dessa sju år, dessa femton år, inte existerat, samtalen fortsatte när några tidsluckor fylldes igen. 

Varför tappade jag kontakten med dessa underbara människor? Det fanns val som vi alla gjorde men kanske även den nya kommunikationen. Förr fick man ringa, skriva brev eller hälsa på för att hålla kontakten. Nu tror vi att vi håller kontakten genom att följa någon på Facebook. 

Det tog mig några veckor av tankar, känslor, ett par e-post och ett möte med min vän Tommy för att allt skulle falla på plats. Jag berättade vad som hänt, vad jag tänkte och kände och då sa Tommy att den viktigast relationen är med den härinne och lade handen på sitt bröst. Relationen med självet. 

I bilen på väg till Arvidsjaur sjönk allt in. Jagets ständiga sökning av bekräftelse, att bli omtyckt, älskad, kliad bakom öronen och få likes medan självet bara betraktar allt detta som kommer och går. När jag har en god relation med självet så avtar svängningarna av känslor och tankar eftersom de blir betraktade av självet som kommenterar den inre monologen. Nu fantiserar du igen! Vad vill du? Det där är bra drömmar! Nu är du ledsen, varför det? Irriterad på vad? 

Nu har det varit liv i huset en månad med barn, barnbarn, broms, mygg, badkarsbad, målning, eldragning, lavvuliv och fjällvandring. Alla har åkt och gubben är ensam i torpet. Jobben fortsätter och jag har tid att föra min inre monolog. 

När vi talar om relationer tänker vi oftast på parrelationer men vi har relationer med alla människor vi möter. Jag försöker även ha relationer med de som jag inte har så lätt att kommunicera med, träden, växter, insekter, djur och allt som lever. Det är trots allt enklare relationer som jag har lätt att förhålla mig till. 

Med människor är det lite svårare med relationer. Ibland vill man bara se att trollen spricker i solljuset eller att gamla spöken fladdrar bort till ingenting men vill man att det skall finnas en kommunikation måste den vara ömsesidig.

Jag försöker förenkla relationer genom att söka mig till min inre eremit och ett tillstånd av ingenting. Kroppen måste få sitt för att orka, mat, vatten, kaffe, vila, sömn, skit och urin. Tvätta för att ha rena kläder, städa när rummen blir skräpiga och skitiga. Bygga ställning, reparera bastu, måla kanot, klippa gräsmatta, vattna potatisodling, ta ner skorsten, söka efter murare, montera stuprör, köra bort skräp, kanske kan jag även fiska någon kväll. 

Jag möter människor, de kommer någon och hälsar på, jag dricker kaffe hos någon jag besöker, kontakter via meddelanden eller Facebook. Att vara social är inte min starkaste sida och inget jag eftersträvar. Jag vill befinna mig i fortvarandet, den tillvaro där jag existerar mellan personliga val och omständigheter av andras val.

Tankar vandrar förbi om jag inte börjar älta dom, känslor kommer och försvinner, inget är beständigt allt förändras. Så även känslor och tankar som vaknar till liv efter år av vila. Nu har jag vaggat allt till ro igen. 

Riset har vissnat i lavvun, rákkas är upphängd, i arran finns bara sotet kvar, i reahpen syns himlen.

Var tyst! 

Om du vill blinka, gör det nu!

Sedan ringer min telefon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *