Behöver man kängor?

Behöver man kängor på fötterna eller klarar man sig med trailrunningskor ute på vandring är ett av alla ämnen som diskuteras på utsidan. Att vandra utan skor i vårt nordliga lands är inte lämpligt, vi måste skydda fötterna från skador, hålla dom varma och skydda mot väta. Men hur mycket skor behöver vi för att skydda våra fötter under vandring.

Fötter är inte bara fötter

Foten har utvecklats från det vi var apor som klängde i träden att bli en viktig del av gåmaskinen. Det bästa vore om vi kunde fortsätta gå barfota som för våra fötterna är fantastiska, år ut och år in får de bära våra misstag, vår övervikt och dumheten att pressa sig till det yttersta genom att gå, springa, vandra och hålla på med andra aktiviteter.

Varje fot har 18 muskler och 25% av våra ben sitter där, i trampdynan och i fotens olika leder ligger miljontals nerver som skickar signaler upp till hjärnan om var vi har fötterna och hur kroppen skall balanseras för att göra gången mjukare, byta riktning eller vad vi nu vill göra. För att dessa nervsignaler ska kunna skickas från fötterna och upp till hjärnan är viktigt att det är bra funktion i fotens alla leder, muskler och ben. Våra fötter mår helt enkel bäst om de får vara fötter.

Behovet att skydda fötterna är orsaken till att vi skapad skor. Hur dessa såg ut berodde på vilket behov som var viktigast, att skydda mot kyla, väta eller slitage samt vilka råvaror man hade tillgång till. Naturligtvis fick även skor med tiden en social och kulturell prägel som ibland gick och fortfarande har rena överdrifter som motverkar fotens funktion.

De första vandrarna

Vad behöver vi för att skydda våra fötter vid vandring. I första hand en sula. Denna sula kan bestå av material som fäster vid fötterna. Om fötterna även måste skyddas mot skador eller väta måste man forma något kring foten. Då har vi mocasinen, kamikken eller den nordiska näbbskon och dessa skor i en mängd variationer vandrade in i hela arktis och ner i Amerika. Hur många mil har inte tillryggalagts med osulade mocasiner, kamikker eller bandskor genom skogar över tundran och uppe i fjällen innan den moderna tidens hårda sulor började trampa upp stigar och bygga vägar.

Redan Axel Hamberg skriver 1922 i ”Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan lule älvs källarmar”, på sidan 24. ”Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med.”

Men för den som ej vågar förlita sig på bandsko, måste kosta på sig ett par grova vattentäta skodon med tjocka sulor, skriver Hamnberg och beskriver lädersulade kängor dit man sätter broddar beställda från Bayern eller Schweiz. Vad Hamberg beskriver gäller nog än i dag. Vi kan välja mellan lätta skor att gå med och kängor för alpin vandring.

Att Hamberg har studerat och använt den samiska klädsel framgår även på sid. 26-27 där han skriver om benklädnad. ”Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten.”

Skoutveckling

Vad hände med bandskorna från Hambergs tid och fram till i dag. På 50-talet kom ”bondeförbundarn” gummisko med läderskaft och slog ut hela näbbsko-
näringen, enligt Jan Sandlund på Bölebyns Garveri. Garveriet har fram till några år sedan sålt handsydda näbbskor men det finns inga på deras webbshop eftersom det är brist på skomakare i Piteå. Däremot finns bandskor kvar även om de inte är sydda med senor eller becktråd och så har de fått en sula av gummi och det är blöttnäbben från Kero AB i Sattajärvi, Pajala Kommun.

Näbbskon har en variant med cellgummi hos Jörnkängan i Jörn. Mina Jörnkängor har en sula som skyddar mina fötter. Sulan är lite högre under hälen men saknar klack och från fotvalvet och framåt är den mer böjlig. Den har cellgummi för att skydda mot väta och i denna del är det halvhögas skaftet fastsytt.

Jag föredrar halvhöga skaft för att med ”bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna” för att kunna vada. Jag skulle i och för sig föredra en jämtjock sula men klacken har kanske någon funktion. Jörnkängan har det minsta som behövs för att bilda en känga. En sula, en vattentät sko utan foder och ett halvlångt skaft. Men en läderkänga är aldrig helt vattentät. Om det regnar länge eller man vandrar över myrar och i ris kommer vattnet att tränga in i kängan genom sömmar och lädret, samma om man vadar för länge.

Den alpina broddkängan har fått en mycket bredare utveckling där det finns otaliga varianter från vandrings kängor till styva klätterkängor för stegjärn. Det finns fördelar med dessa mer stabila kängor för de som inte har kraftiga oömma fötter, som Hamberg skev redan 1922. Det finns de som vill ha mer stöd för både vrist och fot vid vandring.

I dag har vi även en uppsjö av lätta tekkingkängor och många använder även ännu lättare trailrunning skor på sina vandringar. Dessa måste komplettas med vattentäta strumpor för att hålla fötterna torr och damasker för att inte få skräp i skorna.

Egna erfarenheter

Mina första vandringskängor var ett par Lundhags militär som gav mig skoskav så jag tog ett par Jörnkängor med näbb och utan snörning som jag använde till skidåkning på vintern och det blev en problemfri vandring beträffande fötterna. När dessa blev utslitna tog jag ett par lågskaftade läder kängor från Scarpa.

Kängorna hade jag använt hemma vintertid i två år utan problem men använda dom på vandring var en helt annan sak. Dessa kängor var stabila men för stabila. Det fanns ingen plats för mina fötter som svällde upp under vandringen, jag tappade fem naglar, slet sönder hälarna och gick med trasiga fötter i tre dagar.

När jag kom till Padjelantaleden vid Kisuris bytte jag till Teva sandaler och gick till Änonjálmme så jag har även gått i sandaler. Men det var torrt den dagen jag gick så jag har inte gått med sandaler i regn och bara på led. Efter den vandringen beställde jag ett par nya Jörnkängor och dessa har jag använt sedan dess med en omsulning.

Jag har även gått med gympadojor. Det var efter ett vadförsök över Stioätno. Det var kall och jag frös så jag gick flera timmar till Bierikvaratj innan jag bytte till kängor igen. Så länge man är varm och kan hålla sig varm är det ingen fara att gå med blöta fötter i gympadojor men det är inget man bör göra dag efter dag.

I skogen har jag mest använt gummistövlar. Det var först efter att jag börjat fjällvandra jag började använda kängor i skogen och även när jag är ute och fiskar. Jag tycker att gummistövlar är för täta och vill man ha ett par bra stövlar kostar de ganska mycket och håller dåligt jämfört med kängor.

Går jag i skogen eller på fjället vill jag ha så mycket frihet för mina fötter som möjligt, de rör sig lite i kängorna, de glider i sidled, fram och bak, jag får hela tiden jobba på ett helt annat sätt. Jag vill inte ha styvare kängor. Mina Jörkängor är så nära näbbskor jag kan komma i utan att avstå från sulan eller cellgummit.

Ref:
The Bata Shoe Museum Foundation