Konsten att vända

Att vandra framåt är ingen konst, det är bara att följa den planering man ställt upp. Men när vädret slår om, när du inte orkar mer eller när man står vid vägvalet att korta av sin vandring, eller tvingas vänd om, då är det inte så roligt att vandra. Besvikelsen finns där men man skall se det som en erfarenhet.

Jag vaknade av att vinden ruskade om tältet. När jag tände ficklampan såg jag att klockan var lite över två. Drack vatten, lade mig och lyssnade på vinden. Var det dags att vända igen? Vindbyarna fortsatte att ruska om tältet.

Det var nästan tolv timmar sedan jag började min skidfärd från Nihkkáluokta mot Giebmegáisi. Vid femtiden kom jag fram till Láddjujávri, passerade stugorna och kåtan. Det var redan mörkt denna oktober dag när jag satte upp tältet i vid den lilla myrbäcken. Det fanns fortfarande vakar i bäcken så jag slapp smälta snö.

Det var så lite snö att jag blev tvungen att trampa snö på snötältpinnarna jag har till min tunneltält, en Hilleberg Namatj. Min sovsäck är så gammal och sliten att jag brukar se ut som en plockad fågel när jag kryper ur den så jag täckte den med dunjackan, fiberpälströjan och GoreTex jackan. Nu låg jag bekvämt och det var lite för varmt i säcken. Hur många gånger har jag vänt tillbaka från en färd, tänkte jag för mig själv i mörkret?

I våras skulle jag ta mig till Giebmegáisi för att åka skidor ned för fjället. Jag startade storstilat från Nihkkáluokta med skidorna på ryggen. Det var under Kristi himmelsfärds helgen så jag räknade inte med så mycket snö men jag hoppades det skulle finnas snö längre upp i dalen. Det visade sig att det fanns ingenting att åka på och efter att ha vandrat i fyra timmar med de plastsulade pjäxorna slog jag upp tältet för natten. Dagen därpå gick jag tillbaka, det var hopplöst att vandra med dessa värdelösa pjäxor. Giebmegáisi skulle säkert stå kvar. Det ironiska var att jag tittat på vandringskängorna när jag packade men bestämde mig för att inte ta med dessa. De hade inte tagit stor plats i min buss och framme vid Nihkkáluokta kunde jag valt skodon efter behov.

Två timmar från Nikka

Nu var jag här igen, nu bara två timmar från Nihkkáluokta och funderade återigen på att återvända. Jag har blivit något av en specialist på att vända tillbaka. Den främsta orsaken till detta är att jag alltid är ute helt ensam. Det finns inga utrymme för att välja en annan väg utan jag måste hålla mig till den väg jag bestämt enligt färdplanen. En annan viktig faktor är att jag bor bara 3-5 timmars bilväg från både Sarek och Giebmegáisi. Det är inte så dyrt att pendla, det vore mer motiverat om resan till fjällen kostade så mycket att man kände sig tvingad att göra sin fjälltur. Naturligtvis gör närheten till fjällen att jag slarvar i min planering. Jag packar ryggsäcken och drar iväg, när jag kommer fram ser jag vad jag borde ha tagit för utrustning – detta gäller särskilt vid udda årstider – eller hur lång tid det tar att gå.

Jag vandrade från Kvikkjokk till Boarek sommaren 97. Det tog lite längre än väntat men jag fortsatte över till Gådåkjåhkå innan jag insåg att min planerade tid på sju dagar borde ha varit nio. Min avsikt var att runda Bielloriehppe och gå genom Sarvesvágge, Njoatjosvágge och åter till Boarek och Kvikkjokk. Jag hade kunnat gena genom Lulliháagge och tjänat in två dagar men det fanns ingen möjlighet att avvika från färdplanen. Den gången återvände jag efter tre nätter. Det var tredje gången jag försökt vandra genom Sarvesvagge. Varför kommer jag aldrig till Sarvesvágge?

Jag dåsade och sov ibland. Vaknade ofta när vinden tog i och ruskade om tältet ordentligt. Konstigt att tältpinnarna höll, de var bara nedtrampade i snön. Drack lite varm blåbärsoppa ur termosflaskan. Vattnet i fältflaskan var inte fruset, det var inte under noll grader i tältet. Efter att ha legat i tält kring tio timmar blir man ganska mörbultad. Till slut vet man inte hur man skall ligga. Man vänder sig från sida till sida och däremellan på rygg men det är obekvämt för då hamnar armbågarna utanför liggunderlagen – en 10 mm och en 13 mm.

Det som jag inte hade räknat med var detta mörker. Att åka skidor och vara ute i mörker är inget problem när snön har lagt sig. Men när man slagit upp tältet så har man ingenting att göra i 10-12 timmar. Jag borda ha tagit med mig en pannlampa, det var omöjligt att packa all utrustning med hjälp av endast en liten maglite.

Gäckande dalgångar

Förutom Sarvesvagge har också Guohpervágge gäckat mig. Jag har länge planerat att ta mig igenom Guohpervágge sedan runda Ålkatj, gå in i Sarvesvagge och följa den ut till Tjågonoris och sedan gå till Kvikkjokk. Mitt första försök 1991 slutade vid Låvdakkvarddo på väg in i Guohpervágge. Det var varmt den den sommaren, det var början av Augusti myggen var väldigt ettriga. Min ryggsäck med mat för 13 dagar, kameror och ett stativ vägde säkert upp mot 30 kg. Jag orkade inte i värmen utan återvände till Änonjálmme samma väg jag kommit. Det var också första gången jag började känna av bristen på motivation.

Först 1996 tog jag mig igenom Guohpervágge. Den planerade rutten var den samma som 1991 med Kvikkjokk som mål men jag hade minskat avsevärt på ryggsäckens innehåll. Den enda kamera jag hade var en liten Minox. Även denna sensommar var det varmt, en dag drack jag åtta liter vatten! Det bekymrade mig inte så mycket, jag gick i sann Rabout anda endast iklädd kalsongerna. Det som förstörde denna vandring var ett par väl ingångna italienska läderkängor som visade sig vara ett nummer för små till fjällvandring. Fötterna svullnade och jag tappade fem naglar och slet bort skinnet från hälarna. Jag tog mig till Mihka och efter en vilodag plågade jag fötterna genom Ruotesvagge till Änonjálmme. Det var en lättnad att komma till Padjelantaleden och få sätta på sig sandalerna.

Till Kallaktjåkko

I maj 1993 begav jag mig till Kallaktjåkko. Jag kunde inte bestämma mig för skidor eller snöskor så jag tog ingenting. Det gick bra att gå på snön men våren var relativt tidig så jag fick bråttom ner till Ritsemvägen igen. Jag gick över Raivotjåhka för att åtminstone ha sett lite av utsikten. Detta var en av de mest ogenomtänkta färderna jag gjort. Jag återvände dit i Maj 1997 med stålkantade turskidor och var upp till toppen av Kallaktjohko. Det var en upplevelse som gjorde att jag började längta efter skidturer i fjällen. Nu låg jag här i ett vinpiskat tält som fylldes med drivsnö, det kändes inte alls som om jag ville åka skidor i fjällen. Jag längtade till morgonen då ljuset skulle återvända.

Ensam på Pelavalta

Veckan före midsommar är 1989 körde jag bil till Seitevaare. Mitt mål var att gå genom Ráhpavagge och Ruotesvagge till Änonjálmme. Den vandrigens vändpunkt kom under en stormnatt på Bielavaldda. Där låg jag och höll i mitt gamla ryggåstält och bad böner om att tältduken skulle hålla. Jag var utmattad efter en 13 timmars vandring och orkade ingenting. När jag åt somnade jag sittande, med maten i munnen. Bilavallda var dränkt i vatten, det låg snölegor överallt och bäckarna var enorma. Till och med renarna hade tittat på mig med ett frågande uttryck i ögonen. På morgonen återvände jag genom Snavvavagge till Ráhpavagge och Aktse.

Plötsligt var det som om vinden hade lagt sig över tältet, jag vakande med ett bultande hjärta. Jag kunde se bågarna böja sig. Hur mycket sidvind tål ett tält som detta? Alltid denna fruktan för att tältet inte skall hålla – en ångest som etsat sig fast efter den fasansfulla natten på Peilavalta. Det var bara en kastby, här nere kunde inte vinden bli så kraftig. Jag vände på mig igen och försökte dåsa bort.

Är jag helt enkelt för lat för att kunna vistas ute på fjället? Jag tittar på Äventyr i TV, prenumererar på Ute magasinet, läser mycket om friluftsliv. Plöjer igenom böcker om alpinism och himalaya expeditioner. Naturligtvis är jag intresserad av ensamfärder som andra gjort. Men i grund och botten är jag en otränad överviktig medelmåtta. Har jag någonting häruppe att göra, tänkte jag för mig själv.

Krypa in och ut

I Augusti 1994 var jag på väg från Ritsem mot Maukojaure. Den andra dagen började det regna och efter att ha vandrast tre timmar i detta ösregn var jag genomblöt fastän jag hade GoreTex kläder). Detta gjorde mig väldigt bekymrad och vid sextiden kröp jag dyblöt in i tältet. Under natten bestämde jag mig, med kläder jag inte kunde lita på så var färden slut. På morgonen packade jag ihop och gick tillbaka till bilen. Trots detta tillbringade jag ytterligare två dagar i trakten kring Sitasjaure.

Vid sex tiden på morgonen började det ljusna och vid sju kröp jag ut ur tältet. Snön drev i byar men det var inte värre än ett snöväder hemma skogslandet. Jag var en sväng mot Giebmegáise och försökte uppbåda lite entusiasm för att ta mig dit men lyckades inte med detta när skidorna försvann i drivorna av snö. Efter en halv timme ringde jag hem och meddelade att jag återigen var på väg hem.

Alltid en besvikelse

Att vända är alltid en besvikelse, ett nederlag och man känner att man misslyckats. Statesiken över mina misslyckanden börjar bli oroväckande. Det är 14 vandringar, skidåkningar jag påbörjat. Två av dessa har jag tagit en alternativ väg som kortat av färden och fyra gånger har jag vänt tillbaka den väg jag har kommit.

Nu har jag tagit mig igenom Sarvesvagge sommaren 1999. Mitt mål att gå alla Sareks dalgångar har jag därmed uppfyllt. Efter elva fjällvandrings säsonger borde jag nu ha lärt mig att vänd om. Hädanefter skall jag göra mina planerade vandringar därför att förutsättningarna för att vända om har ändrats.

Jag har flyttat till Köping i Västmanland så det är inte så lätt att vänd om. Åker jag upp för en vecka får jag räkna med två. Enbart tågtiden upp till Gällivare är på 16 timmar. Buss till vägen västerut tar 3-4 timmar. Alltså två dygn enbart transportsträcka. Tar jag vägen via Kvikkjokk så kan det bli ännu längre. Oavsett hur långt jag har till Sarek och Giebmegáise kommer jag att återvända så länge jag orkar gå.

Lämna en kommentar