Rainbow land

Jag svängde av mot Parki kraftstation och på vägen såg jag de första, stannade bilen och frågade om de visste var lägret var. De hade hittat en väganvisnig och skulle följa den, jag körde vidare mot grusgropen. 

Det kändes tungt att gå upp över berget, sist jag var hit rörde jag mig snabbt genom skogen, var det latheten eller åren som satt sina spår? När jag passerade kalhygget såg jag en snitslad och välupptrampad stig som gick upp mot Átjek, jag kunde ha följt den om jag inte skulle till kallkällan.

Följde myrkanten men gick ändå för långt upp och fick vända och leta fram kallkällan som rann ut ur berget. Kallkällådern som tidigare runnit som en bäck ut ur berget var bara en liten rännil, jorden var torr även här.

Fyllde min dunk med fem liter vatten och fortsatte upp mot berget där jag åter stött på stigen, nu gick den mot väster över berget, jag fortsatte mot toppen.

Där kom två vandrade barfota över lingonris och mossa. Jag blev inbjuden till lägret som låg nedanför berget men berättade att jag brukade stanna natten på berget.

Hängde av mig mesen, kläderna i trädet på tork och bytte till torr tröja. Några svarta kol var de enda spår av den eldplats jag brukade ha, senast för sex år sedan. Pilgrimsfalken passerade vid branten, det var en gammal kamrat jag träffat här tidigare.

Kaffet var gott efter den låga resan från Ruotkomaa och det var skönt att sitta ner och vila i skymningen. Ett ungt par satt på klippan mot rasbranter, pratade högt och höll på med vad förälskade brukar hålla på med.

Ständigt kom nya människor vandrade, det var inte bara barfotafolk, de flesta hade skor på sig. De hälsade och gick vidare, några satte sig länge bort mot branten, andra vända ner mot lägret. En tysk dam bjöd mig på marabo och suckade över att det var så tungt att ta sig upp på berget. 

Sakta kom mörkret som det brukar när man sitter utomhus. Jag hade ätit bröd och torrkött. En ung kvinna satte sig i meditationsposition på en hällkant bakom mig. Jag lade mig för att vila med fleectröjan som kudde, slumrade bort en stund, hörde att några till kom och pratade med den unga kvinnan, en mansröst och en kvinnoröst. De började sjunga, lät som mantras, repetitioner och jag somnade till ljudet. 

När jag vaknade efter en stund sjöng de fortfarande, nu var det Hare Krisna. Jag ville inte störa så jag låg kvar och tänkte på vad jag gjorde här? Det här var nog fjärde gången jag var upp på Àtjek, alla gånger med andra mål, men alltid ensam och nu var det mycket folk häruppe och jag hade inget annat mål än att tillbringa natten häruppe och gå genom lägret dagen därpå.

Alla andra hade lämnat berget och när elden falnat lite jag satte upp tältet i fall det skulle börja regna men kröp in i sovsäcken utanför tältet där jag kunde se stjärnor glimma i molngluggarna. 

Jag vaknade av att någon gick förbi utmed branten, kröp ur sovsäcken, klädde på mig, gjorde upp eld och kokade kaffe medan jag åt bröd och torrkött. Kvinnan passerade mig igen, nickade till hälsning och gick och satte sig i branten mot lägret.

När jag ätit, druckit kaffe och vilat mig var det bara att packe ihop och gå ner till lägret, jag hittades stigen och tog mig ner för berget, sedan följde jag spåren efter skogsmaskiner.

Vi teepen träffade jag en fransman som hade svårigheter att förstå min engelska, eftersom det var ömsesidigt vandrade jag vidare efter att han uttryck sin beundran för min kniv.

De flesta tältet var uppsatta i skogsodlingen ner mot sjön för det underlättade vattenbärandet. Några satt upp men jag tror de flest som även om klockan närmade sig halv elva, de verkade vara nattmänniskor. 

En clown bjöd mig på thé men jag avböjde eftersom jag nyss ätit men jag fick en välgångsönskning och inbjudan om att komma tillbaka. Tälten började glesa ut när jag närmade mig branten till Àtjek men den sista var bortom branten och där blev jag utskälld av en hund.

Efter branten tog jag en kort rast och minskade på kläderna och sedan fortsatte jag mot grusgropen. Efter en liten omväg kom jag till bilen och körde ner mot Parkijaure för att tvätta mig. När jag skulle åka därifrån hade jag punktering, men det är en annan historia.

På väg till Jokkmokk tog jag med två liftare och i Jokkmokk pratade jag med två Reinbow People och alla fyra hade samma motiv för att komma på samlingarna; ett socialt event som organiserades spontant av de som kom, att få träffa nya människor och få nya idéer.

De var inte enbart pseudo spirituella veganer, de var ingenjörer, lärare, sjukskötrerskor som hellre valde att tillbringa ledig tid sjungande och dansande på ett kalhygge i Jokkmokk än i Alanya i Turkiet. 

Allmänningens styrelse försöker driva bort Regnbågfolket, av vilken andledning kan jag inte förstå. Vi kan ha 1300 hippisar i en orörd skog i en månad och de kommer knappasst att märkas i jämförelse med den förödelse en skördare lämnar efte sig på en dag.

Det ligger en gravad hund i Gállok.

Lämna en kommentar