Kära barn, jag har ingen befrielse att ge dig bara en berättelse. Om du vid något ord bestämmer dig för att sluta så fortsätt i alla fall, ibland får man läsa igenom flera gånger för att förstå. Det finns alltid en väg ut ur det stängda rummet.
I våra liv händer ständigt det som får oss att må dåligt. Människor som vi älskar dricker för mycket, röker för mycket, skiljs för ofta, börjar nytt liv för ofta. Människor som borde älska oss gör oss bara besvikna. Våra kompisar sviker oss, vår kärlek överger oss, vi kan bli utsatta för utfrysning, mobbning och våld.
Vi gör andra människor ledsna och även när vi ber om förlåtelse så finns minnet kvar. Det vi sagt och gjort, det som gjorts mot oss biter sig kvar och det värsta är att det försvinner aldrig. Smärtan, sorgen, skammen, ångern och rädslan finns alltid kvar, söker uppmärksamhet och söker lindring.
Vad gör du då?
Plugga in musiken i öronen, rök, sup dig full, skär dig för att känna en annan smärta. Ju starkare känsla, ju tydligare minnesbilder desto mer avledning söker du. Det är dessa minnen som gör oss beroende, av alkohol, droger, sex, mat, shopping eller vad som helst. Allt kan vara en avledning för att minnen aldrig försvinner.
I den verklighetsbaserade filmen “A Beautiful Mind” berättas om John Nash, mattegeniet som drabbas av Schizofreni och ser syner. Efter en sväng på psyket återvänder han hem och slutar ta sin medicin, då kommer hallucinationerna tillbaka. Han återvänder till sitt universitet för att ha något att göra. Till slut frågar han sin gamle vän Milnor som också är prefekten för universitetet om han får undervisa. Milnor är tveksam.
Charles, William och Marcee är de hallucinationer som John ständigt ser, de försvinner aldrig men han har bestämt sig för att ignorera dom, vilket han får göra resten av sitt liv. Han kan inte bli av med dessa hallucinationer men han slutar prata med dom.
Det är likadant med våra minnen, våra demoner, de kommer fram för att de vill göra dig uppmärksam, de vill interagera med dig, de vill att du känner dem. Då faller du in i gamla vanor för att komma undan smärtan, besvikelsen, skammen eller ångern.
Vi kan hålla demonerna borta när vi är i skolan, arbetar eller är aktiva med något. Vi längtar till fredagen då vi får vila men när du ligger där i din ensamhet då kommer bilderna, dina demoner vaknar.
Du går ut med kompisar, festar lite, röker lite, röker på lite för att döva smärtan och hålla demonerna borta. Du kan klara dig men många blir alkoholister eller ständigt beroende av droger.
Alla mina smärtsamma minnen; när jag varit elak, slagits, förolämpat och varit helt odräglig har jag oftast varit full. Det är ingen ursäkt, det är inte alkoholens fel om den stannar i flaskan. Det fanns en period då jag dövade ångesten över mina dumheter med att dricka ännu mer men det hjälpte inte.
Det finns bara en väg ut!
Eftersom dessa minnen bara blir värre om du tränger undan dem så måste du möta dem öga mot öga. Orkar du inte möta dem ensam gör det med någon annan, sök professionell hjälp, en kurator, psykolog eller någon du vågar lita på.
Möt dina demoner, säg att du ser dem, stanna kvar och andas. Gör som John Nash, möt dem och ha ett sista samtal. Erkänn att de finns, kalla känslan för vad den är, nämn den vi namn; besvikelse, ånger, rädsla eller vad du vill ge dem för namn, och säg att du förstår att de aldrig försvinner men att du tänker inte kommunicera med den. Förlåt alla som gjort dig illa, förlåt dig själv för de gånger du gjort någon annan illa. Sedan gör du inget mer, inget, absolut inget!
Nästa gång känslan kommer, gör ingenting för de växer av vad du än gör. Sätt dig ner, kan du inte sitta så stå still, betrakta känslan, se på den, erkänn att den finns som tanke, bild eller känsla. Börja inte kommunicera med dem, det finns inga om, inga men, för det som har hänt går inte att förändra och det som kommer att hända har du ingen aning om. Se på dem som på en film. För varje gång du ser dem så vet du hur manuset är skrivet.
Jämförelsen med film är bra, filmer skapar känslor hos oss, får oss att leva med i handlingen. Vi minns vissa filmscener, andra gömmer vi bort. Det är så med våra egna minnen, de är scener ur våra liv, de väcker känslor till liv och det enda dessa scener skall göra är att lära oss något nytt, de skall inte förstöra våra liv.
Du andas, du lever, du har din kropp som kan förflytta dig genom tid och rum, du har vad du behöver för att ta dig igenom dagen, till nästa dag. För varje gång du möter dina minnen, din rädsla, besvikelse, ånger och allt som känns som knivar i hjärtat kommer de att skära mindre i dig.
Bilder flashar upp som filmtrailers, då stannar du igen. Stanna, stanna, stanna – tills det avtar. När du gjort det tillräckligt länge så kommer filmen att blekna och till slut finns bara en rastlöshet kvar att arbeta med.