En betraktelse över tidens gång, vad som styr våra liv, vem som bestämmer. En profetia om framtiden och en från det förflutna. Om det nu finns någon tid?
Det har tagit lång tid att skriva detta, lika länge som inlägget har blivit. Läs om du orkar. Om inte så spelar det ingen större roll. Det är bara en av dessa berättelser. Om en plats, en tid och tidens hjul.
När jag kom in i skogen flög den första tjädern med vingar som slog i kvistarna. Strax efter så flög den andra som en skugga mellan träden. Det var lätt att gå även om inga stigar fanns att följa, bara uppåt mot berget. Nu visste jag hur jag hittade och snart passerade jag myren och kom upp till ett hygge. Det går inte att undvika kalhyggen, de finns överallt oavsett vart du tittar så ser du ett.
Tog mig sakta fram längst den strandlösa stranden. Det blev svårare och svårare för att berget blev brantare. Nu stod jag under den brantaste delen och några grottor hade jag inte hittat. Var de överdämda? Kanske hade jag fått visshet om jag haft en GPS för jag kände till koordinaterna. Min vandring var en sådan … Läs mer
Don’t mimic. Do the real thing! Varifrån kom dessa ord till mig? Från någon bok, film eller från stora mysteriet? Är orden bara där? Det spelar ingen roll eftersom det viktigaste är budskapet. Härmas inte! Gör det rätt. Det finns ingen tradition jag kan falla tillbaka på. Skall jag härma någon annan tradition? Buddhanaturen finns … Läs mer
Du kan inte se skogen för alla träd. Det känner alla igen men kan du se träden för all skog? Jag gick in i skogen som barn och skogen gick aldrig ur mig men för första gången såg jag trädet i skogen, varje träd för sig, alla var där, framträdde för mig eller var det jag som trädde fram för trädet?
Vi gick stigen mot Tjädrevinstjärn. Solen värmde från en himmel utan moln. HannaBrita satt i barnstolen på min rygg och Evelina gick framför mig. Vi hade sett flytande grodor i en tjärn och järpar i en bäckravin. Från början var skogen en tallskog på åsar, nu vandrade vi en en gammal granskog med inslag av tall.
En av mina döttrar föddes med en muskelsjukdom. För att få svaret på hennes lidande sökte jag mig till lidandets mästare, buddisterna. Med döden som andades i nacken sökte jag mig till dödens mästare, de tibetanska buddisterna. Bland dessa träffade jag Bönpos, de gamla tibetanska shamanerna.
Amanda föddes 1987 med Kongenial Muskeldystrofi. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan men sakta fick jag acceptera att min dotter skulle dö. Varför?
Resan in i sig själv är den längsta resan. På min resa har skogen alltid varit med mig, eller det var jag som aldrig kom ur skogen. Jag sökte mig uppåt mot bergen och inåt för att finna något.
Det var många nätter jag vandrade den här våren. Lågt över Stubba bergen, Nábbretjåko vid Sjaunja och andra berg som jag glömt namnet på. Nätter med orrarnas bubblande, ripor som flög upp, nätter fyllda av liv i väntan på liv.
Vad gjorde jag uppe på bergen? På nätterna?