VEMS SANNING?

“En kommitté i form av en sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset ska utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historiska erfarenheter synliggörs. Syftet är att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse, främja försoning och motverka att något liknande händer i framtiden”.

Detta skriver Regeringen i kommitédirektivet. Det kanske inte är så svårt att förstå vilken sanning kommittén skall belysa.

Whatabout tornedalingaranas rasism mot samer och mobbning av de som valde att tala svenska? I direktiven finns inga krav på att utreda Tornedalningarnas rasism mot samer eller mobbning av de tornedalningar som valde att tala svenska.

Tornedalen är ju det mest samefientliga området i Sveriger, det fick vi ju höra när Sven-Erik Bucht blev ladsbydsminister så det råder väl ingen tvekan om att tornedalingar, kväner och lantalaiset är rasister.

Att tornedalingar som valde att enbart tala svenska blev mobbade är en efrarenhet för några som bodde i byarna för att de var en minoritet och det ansågs högfärdigt att bara tala svenska. Mobbarna var min generation och kanske även jag men jag har förskjutit dessa minnen.

Skall vi kräva en ny kommitté som belyser tornedalingars, kväners och lantalaisets förtryck av samer och de svensktalade minoriteterna? Kanske skall vi även ta upp hur Tavaster och Karelare blev Tornedalningar genom bosätta sig längst älvarna och ta samernas fiskevatten och jaktmarker?

Om vi nu återvänder till sannings- och försoningskommission så har det har gjorts en förstudie. “Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800-och 1900-talen” där ett tjugotal individer med egna erfarenheter berättar om påtvingat språkbyte, rasbiologiska undersökningar och andra kränkningar och övergrepp.

Några av dessa berättar om sina upplevelser i SVT programmet “Jag var en lägre ras”. Det är deras berättelser om förbud och straff för att man pratat sitt språk, om att vara rasifierade objekt in på 50-talet som vi skall lyssna på för de är de sista som kan berätta hur det var i skolorna och arbetsstugorna. Det är verkligen i elfte timmen för de flesta är kring 80 fyllda.

Whatabout de som inte kände sig kränkta av språkförbud, inte fått en linjal över fingrarna eller en örfil och inte heller varit med om rasbiologiska undersökningar? De som har goda berättelser om skolor, arbetsstugor och sitt språkbyte borde också få komma till tals som goda exempel på hur assimileringen lyckades.

Sedan är det ju så att när två Tornedalningar möts på gatan; de flesta är ju urbaniserade storstadsbor, så råder det minst tre åsikter. Nu är det ett gäng Tornedlassvenskar i Uppsala som anser att det är överdrivet med en sanningskommission och det kan de ju få tycka.

I dag kan alla Tornedalssvenskarna glädja sig åt att de få barn som går i skolorna i Tornedalen inte har några svårigheter att tala svenska så de kommer inte att känna sig underlägsna.

Däremot kan de inte tala meänkieli men då får föräldrar som gnäller över få undervisningstimmar i minoritetspråk skylla sig själva när de inte lärde sina barn att tala meänkieli. Givetvis har inte språkbytet eller majoritetsspråk någon betydelse i sammanhanget.

När jag gick skola i Korpilombolo fram till 1968 kunda alla tala meänkieli i skolan, förutom de få som var enbarts svensktalande eller valde att tala svenska. Jag återvände till Korpilombolo Centralskola 1986 då var det bar tre grabbar som pratade meänkieli med mig.

Under de år jag var lärare där fick Korpilombolo Centralskola ett nytt namn – Gårdbyskolan. Jag är inte insatt i hur namnet kom till men vi har alltid kallat Korpilombolo för ’Talonkylä’ – byn med gårdarna. Man valde att försvenska namnet för att befästa att skolan genomfört språkbytet.

Kommitténs uppdraget ska redovisas senast den 16 maj 2022. Då får vi höra sanningen om tornedalningar, kväver och lantalaiset blivit utsatta för kränkningar och övergrepp av svenska staten eller om det bara är svammel från några språk och kulturvurmare.

Försoningen kan kvitta.

1 tanke på “VEMS SANNING?”

  1. Olika perioder i historien, tycks ha olika fokus. Älvdalingarna är nu inne på samma linje och efterlyser en granskning. Det kan också var viktigt att lyfta blicken och se sig omkring. Hur var det i det övriga svenska landskapet? Skolor, exempelvis var påtagligt auktoritära, med smäll på fingrarna m m. Att behärska det officiella språket ger makt och möjlighet att påverka, det var verktygen, en ålderdomlig pedagogik, som snarare var ett problem, enligt mig. Samtidig skulle jag vilja se ett fokus på framtiden, det vi har framför oss. Att ha en nettoutflyttning från ett område, gagnar inte någon.
    För mig var finskan mitt modersmål och mamma ville därför att jag skulle börja i en finskspråkig klass. Det första min lärare gjorde, var att sätta pennan i höger hand, istället för den vänstra. Efter ett tag sade hon ”Du ska inte gå här”. Kom då till en helt svenskspråkig klass och den första tanken var vad de uppstoppade fåglarna på väggen hette på svenska. Det löste sig. Det var nog min stora tur att jag hamnade där….så det var nog inte språket utan pedagogiken som hade betydelse för min utveckling. Som tur är, har hela den svenska skolan haft en pedagogisk utveckling i en mer demokratisk anda, men det finns andra problem som jag som undervisande lärare har åsikter om, men det är ett helt annat spörsmål.
    Att min mamma köpte böcker i finska till mig upp till 18 års ålder, för att jag skulle få ett färdigt språk, var berikande, men det viktigast var nog likväl att behärska svenskan för att kunna delta i det samhälleliga livet.

    Svara

Lämna en kommentar