Ahkkávarre

Vägen till Allávarre var smal men det var inga möten, när jag kom fram till parkeringen var det bara ett släp som stod där. Stuvade om lite i pulkan och åkte iväg mot Sjávnjaáhpe. (Sjávnjamyren, Sjaunjamyren) för en långtur på max sju dagar.

Att hitta på Sjàvnjaahpe är lätt, så länge solen lyser och man ser bergen. Ibland försvinner dock bergen genom jorden krökning.

Jag följde skoterspåret mot Ahkkvárre, väl synligt och mycket brett. Det var en bitande motvind och molnigt när jag drog pulkan, det gick bra med stighudar under Amundsen skidorna. 

Mitt mål var att testa en Fjellepulken SPICA, en påse man lägger på pulkan. I påsen fanns min bädd med luftmadrass, renskinn och sovsäck uppackat. I en lång ficka på påsen låg tältet ihoprullat med stängerna delade på hälften. En ficka med extrakläder och optik till kameran. Dagens lunch, vatten och toarulle i en ficka och i den sista ficka låg snötältpinnar och mitt fotostativ. 

Det finns ett problem med denna säck, den är 200 cm lång och 60 cm bred och Parispulkan är bara 150 cm lång och 50 cm bred, alltså lite för liten. För att stadga upp påsen hade jag gjort ett underlag i faner. I stället för påsar i pulkan hade jag packat mat, kök och bra att ha grejer i plastbackar. Bara kläderna låg i en påse som också var pump till luftmadrassen.

Två korta pauser för att dricka vatten och sex timmar senare var jag i Ahkkvárre, ingen var hemma så jag slog upp tältet på en bred del av skoterspåret som ledde upp till ett stugområde.

När tältet var uppe så hämtade jag vatten från ‘brunnen’ i sjön. Åt och kröp in i sovsäcken för klocka var redan kring åtta på kvällen 

Vid sjutiden på morgonen drog jag iväg, snön bar inte så jag letade mig fram mellan skoterspår och kom ut på Ednajávrre. Det gick inte många kilometer förrän jag insåg att föret var hopplöst, pulkan tippade i alla spår, ibland släppte det igenom även på skoterspåret och när det kom en skur med snöblandat regn så vände jag .

Vid forsen trampade jag upp en plats för tältet och kollade jag var jag kunde hämta vatten. Det blev en var och fin dag att vänta på. När jag satt upp tältet vara jag ut och trampade upp spår med mina stora snöskor som bar lite bättre än skidorna. Tog en macka när solen stod som högst och det var +7°C. Vilade en stund i tältet. 

Fanerskivan på två meter vara bra att skjuta under tältet så jag inte trampad ner snön, en del fick ligga i absiden för att kunna ställa köket stabilt. Jag behövde bara använda min Primus Light+ eftersom jag hade tillgång till vatten. Bensinköket fick ligga kvar i lådan.

På kvällen gick jag över på östra sidan av älven och kollade vad det fanns på markeringen för kåta. Det var gamla lämningar med allt var under en meter snö så jag såg inte så mycket.

På kvällen fick jag en väderleksrapport i satelitsändaren. Varmt resten av veckan och det var bara torsdag. Det var bara att hoppas på kallare väder.

Under natten kändes det inte så varmt, rimfrost i tältet och -7°C så vid sex hade jag ätit frukost och var uppe och packade. Nu var jag tvungen att bestämma mig, fortsätta eller vända? 

Det blev ett samtal mellan orken, viljan och försiktigheten. Viljan ville fortsätta, det var ju bra skare efter nattens kyla. Försiktigheten sade att man kan inte ta sig fram när det är så varmt, skaren slutar bära när solen går upp och orken ville bara fortsätta vila.

Har ännu inte förstått vem som vann men jag följde mitt snöskospår mot skoterspåret och började staka mot Allávarre. Det var en solig och fin dag, ibland tog jag genvägar och provade skaren som började släppa igenom vid elva tiden. 

Försiktigheten kom med sitt ‘vad var det jag sa’, viljan tittade mot fjällen i nordväst och orken suckade över att Sjávnjaáhpe var som ett ändlöst hav.

Under min skidtur på sex timmar mötte jag sju skotrar, min kusin som har stuga i Ahkkvárre säger att med hund på britsen tar de 30 minuter med skoter.

På vägen tillbaka såg jag att fanerskivan inte orkade bära upp hela påsen så även det var något försiktighet påstod var till hens fördel. 

När jag kom hem och granskade påsen närmare så förstod jag att längs ner i påsen skall det var ett gammalt hederligt stadigt liggunderlag i cellplast som gör den stadigare, på den lägger man sedan en luftmadrass och ett renskinn om man vill. Sist av allt sovsäcken. 

Jag är inte riktigt nöjd med SPICA. Den har sina fördelar av att ha allt lättpackat och tillgängligt men nackdelen är storleken.

Till nästa tur skall jag montera en lite pulka bakom Parispulkan som ger stöd åt påsen. Kanske kan jag då plocka bort fanerskivan. Men det får vänta till i december eller januari nästa år. 

Den här turen gjorde jag 24-26 mars och lyckades pricka den varmaste veckan. Så kan det gå.

En kort film om Fjellepulken SPICA