Ibland inträffar det märkliga under helt vardagliga situationer. När man står i kön på Hemköp eller när man målar i köket och tittar ut genom fönstret. Jag hade cyklat till Ögir för att äta lunch, jag gör det för att slippa skolan en enda timme per dag. Då brukar jag inte heller tänka på jobbet, det blir en mental paus medan jag äter mat som smakar som hemlagat.
Jag satt vi dörren för att ”min plats” var upptagen av två män, såg mig omkring bland alla lunchgäster som jag brukar, det var gafflar som lyftes till munnen, käkar som rörde på sig, halsar som svalde ner mat och dryck, det var ett oavbrutet sorl av röster.
Sedan lade jag märke till att alla så likadana ut, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var näsor, munnar, ögon, hår, armar, händer, överkroppar men inte bara det alla började likna varandra. Det fanns inga unga, gamla, magra, tjocka, vackra eller fula utan alla bara var det de var.
Jag insåg att dessa människor var just vad de är i denna stund och jag såg dom utan att kategorisera eller etiketera, jag betraktade verkligheten som den är. Ingenting märkligt, enastående, annorlunda, inte tomt, bara just där. Sedan kom tankarna på vad jag hade kvar att göra under dagen.
Varför dessa tankepauser kommer vet jag inte, det kanske beror på att jag är så trött att jag inte försöker kontrollera något, jag bara flyter med och löser allt eftersom det kommer. Det känns i alla fall bra när dessa uppehåll kommer.