I våras slog första vågen över Svearnas Rike och vi samlade härarna under landets fana, stod där skuldra mot skuldra med folkhälsoledaren i täten och statsledningen angav riktning och tömde kassakistorna för att stötta rikets hårt arbetande företag.
Vi klarade av det tillsammans, restauranger tog bort vartannat bord, klubbar och pubar stängde helt, tågen och bussarna slutade gå och vi tömde hyllorna på dasspapper, köttfärs och ansiktsmasker. Vi fick råd från folkhälsomyndigheten om att hålla avstånd, undvika folksamlingar, hosta i armvecket och stanna hemma.
Håll avstånd, undvik folksamlingar, hosta i armvecket, stanna hemma!
De som kunde satt hemma i pyjamas, jobbade med sin dator och träffade kollegor över zoom och times.
Rikets samhällsviktiga arbetare fortsatte nästan som vanligt men tog ut avstånden och arbetare inom sjukvården som tog emot de smittade för vård i bristande utrustning utnämndes till hjältar. De gamla skulle vi skydda men det brast i rutiner och skyddsutrustning och många dog.
Förskolan och skolan fortsatte vara öppna men gymnasieeleverna fick distansundervisning av hemmarbetanade lärare. Studenterna fick inte åka flak och sedan var sommaren här och allt ville bara bli vanligt, sommaren var varm och vi hemestrade, flickorna och pojkarna var vackra med uppdämda hormoner som vill ut och fira för att söka kärlek och kroppskontakt.
Hösten kom nästan som vanligt och Gardell tjatade tills han fick börja uppträda för 300, restaurangerna öppnade, ungdomarna svettades i dans på klubbarna och gick inte de så rejvade man var man ville. Allt fler flög i fulla plan eller reste med fulla tåg som om social distansering aldrig funnits. Skolorna öppnade igen och Svea rikes folk gick till jobben.
Sedan kom den andra vågen.
Statsledningen drog tillbaka alla löften om att allt kunde bli som förr och riket bröt samman, alla drog iväg från skuldra vid skuldra för att se om sin lilla del av tillvaron. Till slut stod vi bara i grupper om 8 i verkliga livet men på nätet möttes vi i hundraden i tusenden.
De som ville kunde jobba hemifrån men företagen ville ha alla på plats och det är ju så kul när fler träffas över en kopp kaffe och den där lilla rutan på skärmen var alla less på.
Restaurangen och gymme såg bara skuldgalgen framför sig och beklagade sig över näringsförbud och föreslog att stänga systembolaget i stället. Dansbanden och hela kultursektorn såg bara mörka scener och kulturdöden framför sig. Gardell hörs inte av.
För samhällsviktiga arbetare var det ingen förändringar och hjältarna drog på sig gasmasker och skyddskläder för att jobba ihjäl sig ännu en gång.
Förskolan och skolan hade dragit igång som vanligt när andra vågen kom. Lärarna på gymnasiet ville åter börja jobba på distans, ungefär distansen mellan skolan och hemmet bort från de ungdomar som kanske var var smittspridare i andra vågen. Gymnasieeleverna vill själv inte gå till skolan för det är svårt att hålla avstånd efter sommarens fester där det inte var tal om att hålla avstånd.
Vad skiljer andra vågen från den första? Viruset sprids fortfarande med droppsmitta mellan människor. För att förhindra smittsprideningen har vi samma råd från världhälsoorganisationen och folkhälsomyndigheten. Råd som vi känt till, lärt oss och accepterart som fakta sedan i våras.
I regeringens åtgärder är det inte mycket som skiljer förutom att vi inte får flockas i strörre grupper än 8 och att gymnasiet är i gång. Men den stora förändringen är att vi har fått mer information vilket inte innebär att vi vet mer utan att vi har möjlighet att välja den information vi anser vara sann för att ger stöd för våra åsikter.
Under första vågen stod regeringens ministrar framför Svea rikes flagga och visade vägen, vi applåderade och följde med. Nu drar vi iväg åt mitt håll, ditt håll och det håll vi anser var bäst för vår grupp eller oss själva. Spiken i förtroendets kista är när Folkhälsomyndigheten beskylls för att vilseleda. Vem skall vi lita på när vi inte ens kan lita på Tegnell?
Vem skall vi lita på om vi inte ens kan lita på Tegnell?
Det som är skillnaden från i våras är inte hur viruset sprids, eller hur man kan unvika smittspridning. Den enda skillnaden är hur vi förhåller oss till pandemin. Den gemensamma synen på pandemin har krackelerat till den enskildes åsikter och tidningarnas rubriker.
Krögarna fibblar med lagen, ändrar tidzoner för att kunna öppna igen efter stängning. Ungdommarna är less på allt och skiter i coronan. Sälen väntar sig 100 000 besök. Att det är tillåtet att vara 20 vid begravningar låter hoppfullt, det kan bli många framöver.
Kan vi ha kvar den grundlagsskyddade friheten eller skall vi ha en klausul som upphäver den vid pandemier? De stater som klarat av pandemin bäst är de som kunnat sätta in massiva åtgärder utan att diskutera med folket.
Vietnam, Thailand, Taiwan, Kina, Singapore, Sydkorea och Japan ligger i bottenlistan hos John Hopkins. Det är länder som satte igång med omfattade testningar för smittspårning redan från start. Hela bostadsomåden och hela städer kunde testas. Wuhan där allt startade satter i lockdown och testade testade 11 miljoner. Qingdao med 9,4 miljoner invånare testades på fem dagar. Hur många av Sveriges 10,3 miljoner har testats under dessa nio månader?
Dessa länder använde även appar och mobiler för smittspåring. De som reste in i landet fick testa sig och sitta 14 dagar i övervakad karantän på hotell. Alla dessa länder hade erfarenhetet av SARS och en kultur där man användar ansiktmasker.
Det är lätt för mig att sitta här i skogen och raljera om om den nya coronavågen, jag behöver inte gå ut och jobba som de som är ute i arbeslivet; inkluderar skolan i arbetslivet i motsats till de flesta, där smittspridningen sker.
Här sitter jag och andra gamlingar envist ensamma i sina hus och värmer sig vid spisen eller kaminen. Vi kan gå ut på prommenad eller ta bilen och köra till Nenämaa och koka kaffe. De enda gånger vi behöver vara uppmärksamma är om någon kör in på gården, luftvärmepumpen stannar eller om kapitalismen faller så vi inte får någon pension.