Evelina Jag och pappa måste räknas till de lustiga turiserna. Som en vana från fjällen går vi alltid på ett led, aldrig brevid varandra. Något som visat sig vara välbehövligt på trånga indiska gator. Tanken slår mig många gånger om folk förstår att vi reser tillsammans eller tror att vi är två vilsna västerlänningar som råkat hamna nära varandra?
Resan börjar närma sig sitt slut. Pappa påstår att han längtar hem, jag förstår inte vad han pratar om! Det finns så mycket att se och göra här och vi har ju inte ens sett en 1/5 av allt i denna delstat, sen har vi resten av indien. Pappa pratar om Nepal och Tibet, jag skulle nöja mig med att kanka runt här, Indien är landet där varje sak tar en dag att göra, så det behövs mycket tid. Indien kommer jag att återvända till.
I morgon blir det dagbuss, med utsikt över allt stup, ner till Shimla. Där stannar vi två nätter, ser om vi hittar något att shoppa. Fredag blir det ”toytrain” och Himalayan Queen till Dehli. Vi har lördag för att hitta Men-Tse-Khang och om det mot all förmodan skulle gå att hinna med mer så blir det lite shopping. Söndag ska vi kanka runt på ”våran gata” Pharganj, och slösa upp de sista Rupees vi har. Söndag natt blir det till flygplatsen för att ta flyget hem 01,00 på måndag.
Oavsett vad jag vill.
Här finns det många tiggare och många djur som lever på gatan. Jag har principen att inte ge några pengar till tiggare, pappa fuskar ibland.
Första anledningen till detta är att vi aldrig har några småpengar, indien är landet dar det aldrig finns växel. Andra anledningen är att det är svårt att ge, för då ”måste” man ge åt alla.
Det har blivit en vana att jag som har en plånbok betalar för oss, men den som får tillbaka pengarna är pappa, med ett Thank you Sir. Trots att jag som gett honom pengarna, står med plånboken öppen och väntar på växeln! Aldrig kommer det ett Thank you Madam Inte för att jag är någon madam, men principen!
Idag har vi varit på återbesök till doktorn, denna gången blev det en ung kvinna som undersökte oss. Vi konstaterade att inte mycket hade blivit bättre på denna vecka, men hon sa att vi inte skulle oroa oss utan att det tar tid for örterna att börja fungera, men det blir bättre.
Igår hade vi en heldag med resa upp till Rohtang La, ett pass med bilvag på höjden 3979 m. Resan började med att vi i god tid, svenskar som vi är, var på busshallplasten. Bussen som skulle gå klockan 10.00 dök upp vid 10.55, en försening omvandlat till våran ”indiska tid” är knappt en kvart.
Av en karmisk slump sprang vi in på restaurangen med den utmärkande gröna dörren våran första dag i McLeodGanji. Trots enbart 5 bord, trots att alla backpackers och lokalbefolkningen har denna som favorit restaurang finns det alltid en plats över, om inte, så skickar ”mamma” – Mrs. Kalsang Dickyi ut några som suttit för länge. … Läs mer