Under helgen har jag rensat upp lite i min mors hus. Sorterat kläder, sängkläder, handdukar och tyg som av olika anledningar låg på soffor och sängar. Allt hamnade i svarta plastsäckar med handtag.
Medan jag dammsög alla horisontala ytor från damm, skräp och råttskit fylldes jag av tankar och minnen.
Detta hus var arbete, inne och ute, detta hus var allt som aldrig blivit gjort. Jag kände ingen ånger, att jag borde ha handlat på ett annat sätt. Valen var inte bara mina. Det var även mina föräldrars och mina syskons val. Det är så här det blev.
Hus är instängdhet och detta hus var kallt, tomt och rått. Det fanns inget i huset jag behövde, förutom en sovplats för mig och HannaBrita. Jag var här för att röja upp så mina syskon kunde sova här. Jag städade här för att ingen vaktade över min axel och påpekade att jag gjorde fel. Nu kunde jag bestämma själv.
Trots att vi flyttade 1970 var huset och uthusen full med bråte som borde ha körts bort för länge sedan. Huset var fullt av ofullbordade projekt. Huset var ett ofullbordat projekt.
Hus binder oss, kräver städning, tillsyn och underhåll. De fylls av ting vi inte behöver därför att det finns lediga ytor. Hus tar vår tid, ekonomi och energi, sedan kallar vi det vårt hem.
Att vara ute i skogen, var motsatsen till husets instängdhet. Även om skogen var misshandlad av det moderna skogsbruket och vattnen var röda av humus så var det mer frihet i att försöka hitta gamla stigar än att sitta vid bordet i huset.
Så fort jag blev klar med röjningen lämnade vi huset med ryggsäcken packad med mat, kaffe, läsk och vattenchoklad.
Vi lämnade bilen i Halme och gick till till Mestoslinkka (mestos: röra av fiskrom och lingon. linkka: fall, vattenfall)Där var vi ut på kiviarku; stenpinren som byggdes för flottningen. Sedan stannade vi på stranden för att kunna kasta stenar i vattnet och akta oss för att ramla i forsen.
HannaBrita gjorde upp sin första eld, tände till och med tändstickan själv. Sedan vaktade hon elden så den inte slocknade. Hon aktade sig för att få vatten i stövlarna och lekte med skum, stenar och en kåsa.
På väg till bilen var vi en sväng till Lammaslahti (Fårviken) där min morfars kolmilaita (båt med tre bord) alltid förvarats under granen. Nu fanns inte mycket kvar, bara mina berättelser.
När vi kom till Ruotkomaa (ruotko; långsamt avsmalnande, lång. maa: torr mark) ville HannaBrita springa av sig i skogen så vi drog till södra delen av Ruotkomaa. När vi kom tillbaka föreslog jag att vi skulle gå ner till källkällan på rämeän (rämeä; myraktig skog, lågland med liten skogsväxtlighet) och hämta vatten.
Det var närmare sju timmars utevistelse. Vi har aldrig varit ute så länge tillsammans. Det var en helt ny upplevelse.
Den här helgen har gett mig perspektiv. Båda på min relationer till människor, tingen och de osynliga.
Någonstans har jag fått en ovilja till hus. Var det i detta hus? När jag röjde undan i Kainulasjärvi? Kanske var det när jag blev ensam i Köping?
Hus kommer aldrig att vara mitt hem. Mitt hem är därute, vidderna, skogen, vattnet, elden, där vinden för med sig sånger och rymden är oändlig.
Det är bara att gå ut och stänga dörren bakom sig.