Eremitspåret

Amanda låg nedsövd på IVA. Hon hade lunginflammaton och en respirator andades åt henne. Jag gick till sjukhusbiblioteket för att låna böcker. Av alla jag lånade minns jag bara en; “Vishetens Öga” av Dalai Lama.

Jag hade läst om Buddhismen och Tibet långt tidigare så jag förstod tanken om reinkarnation, tulkus, karma och andra Buddhistka förklaringsmodeller. Vishetens öga var tydlgare i sin uppläggning och i sitt innehåll. Dessutom kunde jag ta till mig innehållet på ett helt annat sätt men det var många hänvisningar till buddhistiska texter och innehållet var mycket abstrakt.

Dalai Lamas förklaringar av Buddhismen visade att Amandas sjukdom och lidande var inget straff utan hade “depended origin” alltså berodde det på hennes tidigare liv och var hennes karma.

Amanda låg nedsövd och jag talade med Buddha.

Amanda kom ur respiratorn, tillfrisknade och kom till slut hem med en röd permobil.

Amandas sjukdom var inte mitt fel, det hade jag förstått 1989 då jag vandrade från Ritjem till Huhtan (Kvikkjokk). En lång dag när jag kom från Njoatsosvagge, genom Loptovagge i regn och vind.

Det var så befriande att vandra, se Tjoldavagge  där jag kunde få skydd för regn och vind. Vandringen hade varit lång och bitvis farlig, mina tankar hade studsat hela vandringen, jag var trött och tankarna stillade, det blev en lång paus av tystnad.

– Det är inte mitt fel, skrek jag rakt ut.

Jag föll ihop vid stigen och grät. Grät över min ensamhet, att Amanda aldrig skulle kunna se vad jag sett på denna vandring. Jag minns ännu platsen och björken bredvid stigen.

Det är inte min skuld att Amanda är sjuk, det är inte ett straff för att jag gick på bergen nio år tidigare och bad om ett frisk barn. Det är inte mitt fel för att jag varit en dålig far och make, det är inte mitt fel. Det är bara som det är.

Jag gick ner i Tjoldavagge.

Vid björken lämnade jag skulden för att söka andra svar och buddhismen sade att det var karmiskt betingat att hon föddes som min dotter. Dessutom var det ingen idé att spekulera i karma eftersom endas en Buddha kunde se detta.

Vishetens Öga öppnade den Buddhistiska världen for mig. Under åren blev det många böcker och 1995 kom jag ut på internet och där växte antalet webbplatser med Buddhistiskt innehåll.

Vad jag kom fram till är att upplysningen inte kan nås genom böcker, man måste meditera eller göra sin praktik som Tibetanska buddhister kallar det. I Tornedalen fanns inte många Buddhistiska lärare, inte ens i Sverige. Jag var ensam i vildmarken.

Fem år senare var det dags för nästa resa för Amanda. Det blev en lång resa som tog flera månader och hon kom hem med ventilator bakom permobilen och en kanyl i halsen. Jag kom hem med en bok. Ingen hade lånat Vishetens Öga efter mig för fem år sedan så jag behöll boken. Jag vill inte kalla det stöld eftersom boken följde med när vi kom hem. Men vi får se hur det påverkar mitt karma.

Vi var hemma, livet började bli normalt och Buddha kom på besök.

Nästa resa gick söderut. År 2000 flyttade vi till Köping för att Amanda skulle få närmare till läkare och till Danderyds sjukhus där de gjorde hennes kanyler.

Det blev stora förändringar. Nytt jobb för mig som innebar att jag tog på mig för mycket. Sedan blev det skilsmässa och när våren kom stannade motorn. Det gick inte mer, kroppen stannade, jag kunde inte äta och till slut såg jag dubbelt.

Då gick jag till akuten och fick veta att jag hade hjärnhinneiflammation. Sommarlovet hade börjat så jag var inte ens sjukskriven. På nätet hittade jag ett retreat som skulle vara en vecka i Danmark. När jag såg att läraren var en Bön Geshe så var det mer än ett sammnträffande.

Den först läraren jag hade tillhörde en trosinriktning som funnits i Tibet så länge man kan minnas, en tro som hade sin grund i det vi kallar shamanism och animism. Fast vare sig animism eller shamanism har funnits i Tibet, det har bara varit Bön. Den shamanistiska och buddistiska vägen förenas.

Bönpos gör en preliminär praktik (meditation), Ngondro och där finns det massor av visualiseringar, böner och prostrationer. Praktiken skall man göra minst två gånger om dagen och alla böner skall läsas 100 000 gånger.

Efter retreaten i Danmark och återhämtningen så förstod jag att vägen mot upplysningen inte var lätt även om man fick sitta mycket. Jag hade ett samtal med Buddha i mörkret.

Mina döttrar flyttade till sin mor och hennes nya man när de gått ut nian. Evelina flyttade först och jag blev ensam med Amanda som flyttade 2003. Sedan blev jag helt ensam med all tid i världen att göra praktiken.

Nu lärde jag mig den utantill och satt mycket men sedan började avbrotten och frågorna som jag inte kunde ställa till någon lärare. Jag var ute på forum på nätet för att diskutera, köpte och läste böcker av Pema Chödron, Tich Nhat Hanh och andra men det skapade bara ännu mer förvirring.

Jag hade fått den ensamhet som behövdes men jag kunde inte ta tillvara den. Levde mest som andra ensamma. Arbetade på dagarna och fördrev kvällar. Helgerna var jag ut på en musikpub eller så reste jag bort. Stockholm, Uppsala eller till mina döttrar som bodde med sin mamma.

Ensamheten var förtärande men jag försökte sitta och jag ville att mitt medvetande skulle stilla sig, som ytan på en sjö när vinden stillar sig.

Det var mycket bekymmer kring Amandas assistans som tog energi och skapade ångest även om jag var långt borta.

Sedan var det mina egna tankar och känslor som jag inte kunde hantera och det var det värsta av allt. Jag var som en hund som viftade på svansen och ville ha uppmärksamhet och slickade händerna på alla som kliade mig bakom örat.

Det var för mycket fest, för mycket alkohol, för mycket tobak, för mycket av allt som gav tröst. Inget var stilla, mina känslor och tankar var som en kokande gryta. Jag grät och bad om att allt skulle bli stilla. Jag visualiserad ytan på en blank sjö men alltid kom känslornas vindar och rörde upp vågor.

Vändningen kom från ett oväntat håll. En akupunktör som en vän till mig bad mig besöka. Hon stack inte bara nålar i mig, hon ställde frågor om hur jag mådde. När jag berättat allt som rörde sig i mitt huvud, känslor, förälskelser, vreda, irritationer och vad jag trodde att andra ville frågade hon bara.

— Vad vill du?

Det var så enkelt. Det finns tankar och känslor man kan låta vara, som kan passera och försvinna. Men det finns även tankar och känslor som måste beskrivas, kläs med ord för att försvinna. Jag började säga vad jag vill och då började jag se vad jag vill och blev av med en massa tankar och känslor som skvalpade som barlast.

När jag blivit av med all barlast slutade jag att gå ut. Jag ville inte träffa människor längre. När vägarna blev torra på våren så cyklade jag upp till Vågsjön och var i skogen. Eller så tog jag kortare dagsturer med cykel.

Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?

Jag trivdes inte med mitt arbete och inte med mitt liv. Det var fem år kvar tills jag blev 60 och kunde ta förtidspension med 10 000 kr/mån.

Jag ville åka till Dolanji i Indien för att ha en lärare, göra min praktik intensivt. Det bästa hade varit att stanna där tills praktiken var klar men jag ville inte överge Amanda. En pension på 10 000 skuller räcka och jag hade fem år på mig att spara pengar.

Jag åkte till Amanda och frågade vad hon tycket om att jag bodde i Indien hela vintern och kom till Sverige på sommaren då jag kunde hälsa på henne och bo någon vecka uppe i norrland?  Hon gillade inte idén men jag sade att vi har fem år på oss att bestämma hur det skall bli.

2008 var jag till Dohlanji med Evelina och träffade min lärare efter sju år. Han hade hängt upp sin munkkåpa, bodde i ett stort hus med sin far, en indisk tjänare och två kvinnor. Jag ställde mina frågor och han gav mig de råd jag behövde.

Jag intensifierade  min praktik när jag kom tillbaka och planen vara att återvända till klosteret i Dolanji vintern 2009 för att se om jag kunde bo där under vintern. Då skulle jag även träffa Menri Trizin Lungtok Tenpai Nyima (PDF) för att får råd om hur jag skulle göra med min praktik.

Sommaren 2009 åkte jag norrut för att göra en kora runt Skierfe. På vägen dit stannade jag på Café Gasskas i Jokkmokk. Där träffade jag Viviann. Jag flydde till fjälls. Under koran fick jag  inga visioner. När jag kom till Jokkmokk ringde jag till Viviann.

I december flyttade jag till Jokkmokk. Min lärare flyttade till San Fransico med sin flickvän och våra vägar skiljdes även på internet.

Amandas lidande upphörde på våren 2010 och HannaBrita föddes på hösten.

Skall man spekulera i detta? Alla OM? Om jag inte träffat Viviann, om HannaBrita inte blivit född? Sedan alla MEN! Men det var meningen att Viviann och jag skulle träffas så att HannaBrita kom från Bardo. Men Amanda släppte taget när hon såg att jag hade det bra. Men det var meningen att jag inte skulle bli en yogi.

Inom Bön och Buddhism finns bar ett OM (OM, tecknet och ljudet – representerar medkänsla, Tonpa Shenrab) men inga men, det finns bara handling, konsekvens och karma. Jag befinner mig alltid i den för tillfället lämpliga situationen.

I väntan på nästa liv skall jag praktisera shamanism, tystnad och stillhet. Jag har egentligen inte så mycket att säga längre. Jag skriver bara för att ni skall komma ihåg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *