För några dagar sedan började jag fundera över vad det är som gör att så många spelar på nätet? Själv undviker jag det eftersom jag känner mina svagheter för spel. Vad är det för behov en spelare tillfredställer?
Kan det vara samma behov som för rökare, de som tar lite alkohol, njuter av mat, sex eller annat kroppsligt. Det som ger oss en belöning, en kick.
I går cybersnubblade jag över en artikel i Aftonbladet (publicerat 2015-10-30) som sammanfattade två forsknings dokument om gamers.
Dels Charlotta Hellströms avhandling (Adolescent Gaming and Gambling in Relation to Negative Social Consequences and Health) med 7 800 informanter.
Den kan sammanfattas med att det finns flera orsaker till att spela. Dels för att det är kul och en social samvaro. För få status och svara på krav från andra. Eller för att helt enkelt fly verkligheten. Alla grupper riskerar i ökat omfattning att drabbas av negativa sociala konsekvenser.
Enligt min åsikt går det inte för vare sig föräldrar eller den spelande tonåringen att placera sig i en grupp. Orsaken och behoven är nog glidande, man tycker det är kul. Pratar över nätet. Umgås med en gemensam uppgift. Det blir ett team, kravet på att hålla ihop och belöning genom teamets uppskattning och ranking.
Den andra undersökningen var mindre. På Stanford University har de MRI scannat (magnetröntgat) skallen på 57 spelare (gamers) under spelet och även kollat vad som händer när de stängde av spelet.
Några strateger fann de inte för centret i hjärnan för logiskt tänkande och framtidsplanering var inte aktivt. Däremot gick centrat för positiv motivation för fullt. Den del av hjärnan som går för högtryck när vi jagar någonting vi vill ha – som sex eller god mat.
Forskarna kollade givetvis sina resultat. Det stängde av spelet och då aktiverades frustrationscentret i gamerns hjärna. När spelet slogs på var det rena julgranen i motivationscentret.
Det förklarar mycket av den gamande tonåringens beteenden. Han kommer hem och rusar uppför trappan. Kommer ner för att äta tio minuter efter att ha påkallats av matklockan. Efter maten försvinner han upp igen.
Om någon vill föra ett samtal står han och trampar med frånvarande blick om det är något som väntar på övre våningen. Eller den fruktansvärda frustrationen om någon eller något försöker hindra honom från att spela.
Mot kvällen hörs vilda stampande i golvet på övre våningen, skrik, svordomar och skratt. Det pågår inget mord förutom virtuellt. Det är tonåringen som spelar Fallout.
I gamarens rum samlas muggar och tallrikar. I en back ligger läskburkar och godispapper, pet-flaskor ryms inte i backen så de ligger utanför.
När han tror att ingen ser bär han upp travar med mackor och ölglas med mjölk. Det är dubbel belöning i motivationscentret, spel och socker.
Jag tror inte att det i längden är bra att utsätta en hjärna och kroppsliga system för detta dubbla belöningssystem, spel och socker som både ger kickar i motivationscentret.
Min strategi för att klara av en spelande tonåring är att inte bry mig. Jag lagar mat, städar och kör honom till basket. Det är hans liv och vill han leva den framför skärmen kan han göra det, fram till den dag markservicen stämplar ut.
Jag har nog med att undvika småätande, bröd, godis, glass och andra sockerbomber, men jag blir ofta lurad av mig själv. Att ett glas vin får motivationscentret att bli lite lulligt och kaffe är en drog jag inte vill vara utan. Däremot får jag inte längre kickar av tobak och sex.
Det är ett klokt beslut att undvika spel. Dags för en nätfri dag i veckan. Kan dock inte bli under de veckor jag arbetar. En söndag vore en bra dag. Hur skall jag klara av det?