Själaresa

Resan in i sig själv är den längsta resan. På min resa har skogen alltid varit med mig, eller det var jag som aldrig kom ur skogen. Jag sökte mig uppåt mot bergen och inåt för att finna något. 

Det var många nätter jag vandrade den här våren. Lågt över Stubba bergen, Nábbretjåko vid Sjaunja och andra berg som jag glömt namnet på. Nätter med orrarnas bubblande, ripor som flög upp, nätter fyllda av liv i väntan på liv.

Vad gjorde jag uppe på bergen? På nätterna?

För mig var det en tid av väntan, liksom för min hustru. Vi väntade vårt första barn. I min rädsla gick jag gick uppe på bergen och bad till det osynliga, det stora mysteriet. Rädslan för att skaffa barn till en värld som människan höll på att förstöra och förgifta, rädslan för att få ett barn som var sjukt, rädslan för allt det okända och nya. Jag sökte trygghet där jag kände mig hemma, i skogen, uppe på bergen.

Skogen har alltid varit mitt hem, min trygghet, min mor. Jag har alltid sökt mig dit som andra söker sig till kyrkan. För att vila huvudet från ord, för att bryta vanor eller när allt är ur balans. Ute i skogen eller på fjället återfår jag den inre balansen, jag helas för en tid.

Detta var en av dessa tillfällen.

Jag kom ner från bergen. Josefine föddes och rädslan gav vika. Att skaffa barn till den här världen var inte så farligt. Att vi kalhögg skogar, förgiftade luft och vatten betydde inte så mycket med ett barn i mina armar.

Det här var en liten människan jag hade ansvaret för en tid och hur det gick för världen var ett mindre problem.

Politisk sömn

Under ungdomsåren hade jag aldrig engagerat mig i politiken eller i det fackliga arbetet. Min första kontakt med arbetslivet på Volvo Penta i Uppsala visade mig en fackförening som hade somnat i samma säng som arbetsgivaren.

68-revolten var över och sakta började den värld jag lever i att vridas åt höger. Det har varit lång resa. För arbetarna var det viktigast att få behålla sina jobb och ständigt läste man att om inte lönekraven hölls nere skulle jobben flyttas utomlands. Vilket hände i alla fall. Kapitalismen visade sig ha en god överlevnadsförmåga.

Efter att ha varit malaj på F21 sökte jag mig till Malmberget och fick ett arbete på bandugnsverket i Vitåfors. Jag arbetade åt LKAB. En stor arbetsplats med en stark fackförening och jag är en av många passiva som varit medlem i Gruv 4:an. De som kan sin arbetarhistoria vet vilken betydelse Gruv4:an har – eller hade en gång.

Det var under dessa år i Malmberget jag träffade Josefines mor och 1980 på våren vandrade jag över bergen på nätterna när Josefines mor arbetade natt.

Men inget är för evigt inte ens LKAB. De ville inte ha egen personal. Kostnader skulle kapas genom att ta inhyrd personal. 1981 lämnade jag LKAB för att utbilda mig till bildlärare.

Shamanresa

Under mina studieår fördjupande jag bara mitt ego. Att lära sig skapa är en mycket självcentrerad resa.

Mitt specialarbete om konst blev om inuitisk konst. Det handlade lika mycket om att lära sig om inuiternas värld, hur de såg på världen och vad som hände med den i kontakten med kolonisatörerna.

Det fanns mycket att läsa om inuiternas värld, deras uppfattning om att allt är levande – allt har en själ eller flera. Bytet som kom till jägaren och hur man gör för att bytes själ skall återvända för att kunna komma tillbaka.

När allt var i obalans – bytesdjuren var borta, eller något annat som hotade gruppen – vände man sig till Angaqok som tog en själaresa till havets mor eller till månen för att ta reda på vad som förorsakat obalansen.

För mig handlade det kanske om att förstå min värld och jag identifierade mig med inutiernas Angaqok – deras schamaner som levde i samhället men samtidigt var utanför. Men jag försökte inte ens vandra in i den andra världen, den var okänd och jag hade förlorat kontakten med den.

Jag sökte även det som skrivits om samernas tro men det var bara präster som berättade vad samer hade berättat och det var inte mycket.

Inutiernas berättelser var återberättade till forskare eller av dom själva så det var mer trovärdig.

Den gamla världens stengnidare var borta, de gamla shamanerna fanns inte kvar, även den gamla världen var borta. Människan hade lämnat naturen.

Ingenstans hittade jag en förklaring till varför människan arbetar så hårt för att förstöra den värld vi lever på.

Åter till byarna

Det blev fler barn. En dotter som dog innan hon föddes och jag vet inte hur mycket jag vill berätta om det. Kanske en annan gång.

Bergsvandringarna var inte nödvändiga. Det fanns ingen rädsla för jag kunde inte be om någonting. Evelina föddes innan jag tog min bildlärarexamen 1986 och vi flyttade till byn i Tornedalen.

Året därpå föddes Amanda. Hon föddes med Congenital Muskeldystrofi. En sjukdom där membranet till muskelcellerna saknar en enzym och brister. Vi visste att hon skulle dö men inte när.

Amandas första resa till IVA (intesivårdsavdelning) och respirator var 1993. Då började en ny resa för mig. Den gick ut på medelvägen.