Traveling in India we where told that even when we left India; India would never leave us. Now I am convinced that is true. Some times I find myself longing back to the bazars, smells and all these kind and helpful peoples we met. Some of them I more helpful than others.
Möten
Shimla Closed
I går kom vi hit med en liten buss för 18 personer. Vi var 6-8 personer i den och det var bra för Evelina och jag är lite bredare än vad de indiska verkar så vi fick var sitt dubbelsäte – för vår del var det 1 1/2 säte – att sitta på vilket var relativt skönt.
Efter att ha tuggat damm och studsat omkring i nio timmar från Manali kom vi till ett Shimla som alltid verkar vara uppe i ett moln. Efter att ha konkat omkring med rygga och väska genom horder av hotellerbjudanden tog vi in på Bridge Wiev Hotell, ett finare hotell där vi fick en rabaterat rum för 1000 Rs.
Att leva på gatan
No Legs
Donkey legs
Sleeping dog
Här finns det många tiggare och många djur som lever på gatan. Jag har principen att inte ge några pengar till tiggare, pappa fuskar ibland.
Första anledningen till detta är att vi aldrig har några småpengar, indien är landet dar det aldrig finns växel. Andra anledningen är att det är svårt att ge, för då ”måste” man ge åt alla.
Thank you sir.
Thank you sir!
Det har blivit en vana att jag som har en plånbok betalar för oss, men den som får tillbaka pengarna är pappa, med ett Thank you Sir. Trots att jag som gett honom pengarna, står med plånboken öppen och väntar på växeln! Aldrig kommer det ett Thank you Madam Inte för att jag är någon madam, men principen!
Gakyi Resturant
Av en karmisk slump sprang vi in på restaurangen med den utmärkande gröna dörren våran första dag i McLeodGanji. Trots enbart 5 bord, trots att alla backpackers och lokalbefolkningen har denna som favorit restaurang finns det alltid en plats över, om inte, så skickar ”mamma” – Mrs. Kalsang Dickyi ut några som suttit för länge. … Läs mer
Lustiga sammanträffaden?
Lustiga sammanträffaden?
I en skolbok jag var tvungen att läsa i våras stog det att vi genom 12 steg känner hela världen, vi känner någon som känner någon… Jag funderade länge på om detta kunde stämma, i mina öron lät det lustigt.
I McLeodGanji har vi varit med om två lustiga sammanträffanden.
Vi tog en matlagningskurs med Lhamo, där var det även två amrikanskor med. Det visade sig att en av dessa amerikanskorna var intreserad av Buddismen och ville besoka kloster som vi vart på i Dholanji.
Detta klostret är det ingen annan, inte ens indierna eller tibetanerna som visste var det fanns. Vi pratade vidare om det och visade korten därifrån. Det visade sig att Lhamo kände Lungring, pappas lärare.
Idag satt vi på våran favorit resturang och pratade med ”mamma”, kvinnan som äger resturangen. Vi berättade att vi vart hos doktorn och det visade sig att eleven han hade var hennes dotter.
Är det bara sammanträffanden i ett liten del av världen, eller är det någon annan anledning? Mannen i Shimla, som visste så mycket om mig, sa att vi inte träffats av en slump, slumpen finns inte, det finns alltid en anledning till det vi kallar ”slumpen”.
Att vi känner hela världen genom 12 steg, tvivlar jag inte längre på!
Den tibetanska Doktorn
Igår var vi på läkarbesök, inte för att vi var sjuka utan för att vi ville pröva på den tibetanska medicinen.