Vem tror du att du lurar?
Denna fras kom upp när jag läste John Pilgers “A world war hes begun. Break the silence”. Hur skall man göra detta begripligt för andra?
Det hela är löjligt. Jag sitter och läser massor av artiklar på nätet för att skapa mig en bild av vad som sker i världen och jag anser mig ha en god bild av vad som sker.
På Facebook skriver jag inlägg för att förklara min syn på klimat, krig, minoriteter, minoritetsspråk och gud vet vad och jag har en blogg med två bra texter som på tre år haft 1386 besökare.
Vad håller jag på med?
På Instagram lägger jag ut bilder som gillas av mina barn, vänner, bekanta och helt okända.
Twitter är källan för att få mer information för att kunna göra världen begriplig genom att följa de vars åsikter jag bekräftar.
Allt är bara en upprepning, varje text, varje bild och världen är så full av dessa texter, bilder och åsikter så människor läser inte längre mer än 140 tecken.
Till och med denna text är en upprepning av vad jag skrivit många gånger
Dualismen gör att jag är är delad i två röster. En som talar om för mig att jag skall blir aktiv i någonting, politk, aktivism, motstånd eller vad som helst som kan kanalisera mina åsikter till annat än meningslöst skrivande för mig själv.
Den andra rösten säger att jag skall lägga av med allt. Åk till Syrien och anslut dig till Kurderna, Nepal för att få höjd, Buthan för att träffa Sonam, Dolanji för att sitta som eremit, Burkan Kaldun i Mongoliet för att rida. Eller bara flytta ut i skogen, äta fisk och kött, möta ensamheten.
Blev så less på allt. Jag raderade Twitter och Pintherest. Sedan tog jag slatten ur vindunken för att fira och då slog det mig.
Det är inte meningen att du skall skriva, sade rösten till mig, kluvenheten, ambivalensen, att vara med, inte vara med och allt beror på att du inte förstått tecknen, inte sett vägen, trots att du känt den så länge.
Vägen är tystnad.