Det var en tid då allt stod inför stora svårigheter. Hotet var nära. Det borrades i berget och en gruva skulle öppnas så fort allt var klar. Motståndet växte, grupper på facebook, diskussioner, åsikter och planer.
Vad kunde jag göra?
Jag hade gått in på en stig jag längt sökt efter, vägen in i mig själv, vägen för att återknyta kontakten med naturen. Trumman jag tänkt göra i många år var klar. Jag hade träffat en vägvisare, kanske flera och suttit i skogen. Inget märkligt för en som praktiserat buddhism av och till i många år. Jag hade suttit under Akkats och hållit min ceremoni och svar fick jag några veckor senare.
Vad kunde jag göra?
Jag kontaktade Jörgen I Eriksson för att hålla en sjamancirkel på Àtjek. Åskberget borde vara en bra plats samlas på. Han hade förhinder, skulle vara med Grandmothers möte i Gällvare. Då kontaktade jag Grandmothers men deras möte flyttades till Stockholm.
Via e-post tog jag kontakt med Ailo Gaup och frågade om han kunde komma. Hans svar var vänligt avvisande. Det fanns en fråga han ställde i e-posten, en fråga som jag kom att ställa mig själv.
– Hva er i det for meg?
Han sade att jag borde lita på lokala krafter, på min egen kraft. Men han bjöd in mig i på Sjamangathering i juni 2013 men jag kunde inte för att det var så kort varsel. Han skulle hålla en Saivo-grupp i mars 2014 dit han reserverade en plats för mig.
– Hva er i det for meg?
Eftersom jag inte hade kraften att uppbåda andra gick jag ensam upp till Átjek och höll min ceremoni. Förlitade på min egen kraft, sökte efter vägvisare, rådgivare, tecken; vad som helst.
– Hva er i det for meg?
Inget mer för det fanns inget mer att göra. Jag skulle flytta från Jokkmokk så jag var upp till Àtjek för att säga farväl till Jokkmokks skogar.
Det blev en ny sommar och jag var upp till Gállok i augusti 2013 där kampen mot provbrytning pågått hela sommaren. I skymningen lämnade jag aktivisterna och gick jag mot Átjek in i mörkret. Sov natten i skogen på ett kalhygge och lät trumman tala.
På morgonen tog jag mig genom den gamla skogen till kallkällan vid Átjek. Där bad jag, drack mig otörstig och tog med mig kaffevatten. Försiktigt med kaffepannan i handen gick upp på berget. Däruppe såg jag att åskan hade visat varför berget hade sitt namn.
Jag höll min ceremoni. Sedan sov jag i solen på klippan ut mot stupet med trumman på mitt bröst. Ingen besökte mig i drömmarna.
– Hva er i det for meg?
Elden från himlen? Åskans märken. De osynliga lämnade sina tecken, någon var vred för att berget hotades, jorden hotades. Var det alla gemensamma ansträngningar som väckt elden till liv?
Älgarna hade varit uppe på bergen och skavt innerbark från tallarna. Betyder det något? Var var pilgrimsfalkarna? Bara frågor, inga tecken, inga svar.
Under hösten 2013 tog jag trumman till mitt barndomsland. Vid vattnet, vid mina forsar höll jag en ceremoni. Sedan begravdes allt under vinterns snö. Trumman blev hängade hela vintern och våren 2014. Eftersom sjamansonen inte hörde av sig så föll Saivo-gruppen i glömska.
Jag tänkte ta med trumman på en resa till Darreluoppal på hösten där jag var stugvärd under fem veckor från 2 augusti till 7 september men den stannade hemma vid kakelugnen.
Där hängde den tills jag skulla åkt upp till Ruotkomaa för att stänga av vattnet i torpet som min mor hastigt lämnat i augusti för att aldrig mer återvända.
Hon dog i cancer en 18 septermber, 81 år och sex månder gammal.
Innan jag åkte tog jag med mig min mala, buddhistiska böneflaggor och tog ner min trumma från kakelugnen.
Jag stämde möte med döden. Min mor var död.
Savio-gruppen aldrig skulle bli av för Ailo Gaup dog den 24 september.
Nu hade jag bara min egen kraft att lita till, innan döden.
Sent på fedag eftermiddag kom jag fram till Ruotkomaa så jag skyndade mig ner till kallkällan nere på myren för att få rent dricksvatten.
I den tilltagande skymningen lämnade jag vattnet i huset, tog trumman och gick in skogen där jag en gång känt varje stig, sten och sett träden växa och de hade sett mig växa. Nu hade mycket förändrats men jag hittade stigen och gick till den gamla skogen, gjorde upp en eld och värmde trumskinnet.
Trumman talade, ekot slog lågt bortom Syväjoki, Mustkkamaa och vidare till det kalhuggna Narkausjoen pettäkkö.
Var är ni? Vem var ni som ledde mig i dessa skogar när jag var barn? Kom tillbaka, hjälp mig! Visa mig vägen! Visa min mor vägen genom bardo, till en ny födelse, ett nytt liv, visa henna vägen till Saivo!
Sittande vid elden kom kylan krypande trots värmen från lågorna, trumman talade inte till mig, inget talade till mig, tomhet, tystnad och jag visste inte vad trumman hade väckt. Det enda jag kände var att jag skulle lämna platsen.
Reste mig upp, flyttade isär tjärveden i elden, tog min trumma och gick till den gamla vägen som jag följde hem. Trummade sakta hela vägen, vinden kom och började slita i träden. Regnet följde med den kraftiga vinden när jag var framme vid huset. Gick in för att få lä och skydd. Trumman ställde jag på en stol.
Morgonen därpå hängde jag upp böneflaggorna för att bönerna skulle skydda platsen. Jag stannade en natt till i huset. Trumman fick stå på stolen och ingen störde min sömn. Allt var tomt och tyst. Jag tappade allt vatten och lämnade huset i samma skick som min mor lämnade det.
Var allt över nu? Ingen sjamanväg, ingen yogiväg, inga vägar förutom att döden närmade sig. Det var så mycket död i mitt liv. Jag kände att jag aldrig skulle hinna, men vart skulle jag hinna, vad skulle jag hinna?
Vad finns det att göra?
Med Ailo Gaups död kände jag att en av stigarna upplöstes, likt stigarna i min barndoms skog. Min bönpolärare hängde av sig munkkåpan och flyttade med sin flickvän till San Francisco. Yogistigen upplöstes när jag valde att stanna kvar hos kvinna jag älskar och det blev barn.
Den man som skulle bli min sjamanistiske lärare bokade en plats för mig i en saviogrupp, sedan reste han till saivo. Den sjamanistiska stigen upplöstes framför mig.
Vad finns kvar?
Jag var bara som alla andra och jag skulle dö som alla andra. Dö utan att känna till stigarna i Bardo, utan att hitta vägen till Saivo. Stigarna till vad? Bardo, Saivo det var baran namn, föreställningar. Jag visste inte ens åt vilket håll jag skulle se eller gå för att hitta stigarna.
När jag kom hem beställde jag ”In i Naturen” av Ailo Gaup. Fanns det inget annat kvar än det han skrivit så fick jag läsa. Boken var på norska och jag plöjde igenom den, många referenser till Buddhism, till det jag förstod eller kände igen.
Andra gången jag började läsa boken såg jag åter på literaturlistan längst bak i boken. ”Joiken og Kniven, dikt, 1982”.
Sedan kände jag i hela min kropp tidens spiral vrida sig.
Jag såg boken som en gång stått i min bokhylla. Mannen som jag en gång träffat i ett hus någonstans i närheten av Karasjokk. Jag hade bott hos honom, sovit i hans hus, ätit med honom, talat med honom; för 32 år sedan, mannen som var Ailo Gaup.
Så nära, så långt borta, resan som skurits in i minnet, min längtan till vidderna, till kvinnan som var min vän, min rådgivare, min vägvisare, kvinnan jag älskat och kallat min syster.
Boken med dikterna som jag älskade så mycket att jag slängde den i vrede över allt jag älskade och längtade efter men inte kunde uppnå.
Jag hade inte sett denna karmiska förbindelse i min självupptagna blindhet, när den började återuppstå var det försent.
Drömmaren. Sökaren. Konstnären. Buddisten. Sjamanisten.
Låtsas Buddhist. Låtsas Sjamanist. Pratat om att bli Konstnär i alla dessa år. Låtsas konstnär. Bara Drömmar.
Var är min kraft? Var är min styrka? Var är min makt?
Nu har det gått mer än ett år, jag har haft trumman med mig i skogen och på fjället men det talar inte. Inget talar, det är tyst.
”Du vill för mycket”, sade en vän till mig.
Jag hänger upp trumman.
Jag släpper taget …