Jag satt på en bit madrass, i mörker och hörde min dotters ventilator i rummet bredvid. Jag hade vart på en veckas retreat och träffat en Bön Gehse. Jag hade en lärare, nu satt jag i mörkret och mediterade. Eller gjorde min praktik som bönpos och buddister kallade det. På retreatet i Danmark hade jag lärt mig Ngondro, den preliminära praktiken men frågan var hur skall jag kunna praktisera?
– Sitt mer, svarade Buddha.
–Välkommen, länge sedan sist, svarade jag.
– Du har varit på retreat, frågade Buddha?
– Ja, hittade den på nätet. Det var i Danmark så det var rätt så nära.
– Var det givande?
– Ja, det var många danskar där och en Bönpo från Dohlanji i Indien.
– En Bönpo, dessa konverterade schmaner, skrattade Buddha. Vad lärde du dig?
– Att sitta och lyssna på en lärare. Vi fick lära oss någon praktik jag inte har nytta av eftersom jag inte gjort Ngondro. Vi rullade runt på gräsmattan när vi lärde oss Thrulkor.
– Ahh, bönpo yoga!
– Sedan vi träffades sist har vi flyttat hit ner för att min dotter skall ha närmare till sjukvården, kanylerna tillverkas i Danderyd. Nu kan vi åka dit över dagen. Jag började ett nytt jobb. Det blev skilsmässa. Sakta trycktes min värld ihop och när sommaren kom kunde jag inte äta, orkade inget, fick hjärnhinneinflammation. De kallar det utbrändhet. Retreatet i Danmark var en del av vilan. Nu lever jag här ensam med min dotter.
Jag tystnade för att vänta in en kommentar men Buddha satt tyst.
– Men hur skall jag kunna praktisera, sitta och mumla dessa böner på tibetanska, 100 000 gånger, varje bön. Det tar mig 45 år!
– Det är en väg. Du tänker för mycket på vägen, du sitter och räknar i stället för att sitta. Du har inte lärt dig att tjäna, avstå och att helt enkelt komma bortom din självbetydelse.
Jag hade lärt mig tillräckligt för att inte säga emot honom så jag satt och lyssnade. Han satt tyst, som om han väntade sig en kommentar av mig.
– Jag förstår att du tänker på att du tjänar din dotter, att du avstått från dina drömmar för hennes skull. Att förlorat den människa du en gång älskade mer än andra. Nu har du gett dig in på en väg där du inte kan se målet.
Trots att jag hade massor av frågor satt jag tyst och väntade. Buddha kunde svara eller försvinna.
– Ni västerlänningar tror att det räcker att gå på retreat och få höra dåliga översättningar av tibetanska praktiker. Sedan går ni hem, mumlar böner i några veckor och sedan avtar praktikerna. Dessa praktiker är till för att minska på egot, på självbetydelsen för att få slut på det ständiga ältandet, på storylinen av ditt liv. Du räknar i stället för att sitta.
– Vad skall jag göra om jag inte kan göra Ngorndro, frågade jag till slut?
– Sitt! Du behöver inte räkna böner, använd dom för att fokusera på annat än dina egna värdlösa tankar. Du är redan på din väg mot upplysning. Du har så bråttom, det kan ta tid men du kommer att fortsätta.
Där satt jag ensam i mörkret. Ventilatorn väste i rummet bredvid, jag hörde assistenten röra sig. Jag kunde i alla fall sitta och bli medveten om mitt ältande även om jag inte kunde recitera böner på tibetanska.